• Se fler av Fatima bilder på Facebook eller Instagram.
”Mitt år som naturfotograf började stillsamt med många tysta timmar ute i skogarna. Här i norr kan vintern kännas som en sparsam tid för foto. Dagarna är korta, ljuset svagt och mötena med djur få. Det blir extra tydligt när tiden ute blir begränsad av jobb och annat.
Annons
För att ändå hålla igång fotograferandet brukar jag sätta upp en liten fågelmatning i skogen under vintern. Det blir som en egen liten värld att följa, där talltitor, tofsmesar och gråspett står för större delen av underhållningen.
En dag när jag besökte min fågelmatning fick jag syn på en tjädertupp som satt och betade tallbarr i en talltopp strax intill. Det var kallt, men jag fick för mig att experimentera med kameran i det gråmulna vintervädret. Jag smög mig försiktigt närmare tjädern, använde en lång slutartid och vred lite på mitt teleobjektiv när jag tog bilden. Den bilden blev startskottet för mitt fotoår.
Foto: Fatima Boukarchid
Tyvärr blev inte vintern långvarig. Redan i februari slog tövädret plötsligt till och snön kom aldrig riktigt tillbaka igen. Det jag först tyckte var tråkigt visade sig dock vara väldigt positivt för ugglorna i trakterna. Det milda vädret fick verkligen fart på dem och jag kunde höra dem spela natt efter natt i mörkret.
Under flera år har jag satt upp en mängd uggleholkar för att hjälpa ugglorna lokalt, framförallt slagugglan. Det moderna skogsbruket lämnar i princip inga naturliga boplatser åt dem. I år var första gången jag verkligen kände att jag fick ordentlig utdelning av projektet. Under tidig sommar hade jag fyra häckningar av slaguggla och en femte på gång som dessvärre inte blev av, troligen störd av en avverkning i närheten av boet. Dessutom blev det en häckning av pärluggla i en holk och jag hittade även en häckning av lappuggla i en naturlig bostubbe, vilket var extra roligt.
Jag tog den här bilden på en av mina slagugglehonor under en holkinspektion tidigt på sommaren, strax efter att ungarna lämnat boet. Hon vilade då i ett träd och i ett annat träd strax intill kunde jag se en av hennes ungar. Det är en fin känsla att kunna hjälpa dem, men också ett stort ansvar, då slagugglan stannar hela livet i sitt revir.
Foto: Fatima Boukarchid
Våren och försommaren tillbringade jag till stor del med ugglorna. När sensommaren kom lade jag mycket tid på att fotografera en grävlingsfamilj vid ett smådjursgömsle som jag satt upp. Det är inte bara grävlingar som dyker upp där. En morgon fick jag ett oväntat besök av en järv (!). Den bilden missade jag eftersom jag hade somnat där inne, något jag fortfarande grämer mig över och som blev årets största miss.
En kväll när jag kom till gömslet märkte jag att en lucka nere vid marken stod öppen. Jag drog igen den och tänkte inte så mycket mer på det. Några dagar senare fick jag svaret på vem som hade öppnat den, när det plötsligt, nästan vid midnatt, kom rusande ett litet gäng grävlingsungar mot gömslet. De började krafsa och försöka ta sig in medan jag satt där. Jag måste erkänna att jag blev rätt paff och faktiskt lite rädd. Strax därefter satt en liten unge bredvid mig i mörkret. Som tur var den lugn av sig och efter en stund försvann den ut igen. Det verkade som att de hade börjat använda gömslet som lekstuga. Efter det säkrade jag luckan så att händelsen inte skulle upprepas.
Annons
Två av grävlingarna i sensommarnatten.
Foto: Fatima Boukarchid
När jag började fota här i norr för ungefär nio år sedan fanns det fortfarande större områden med gammal naturskog kvar. Det är där de skogslevande djuren har sina livsmiljöer, med död ved och variation, och det är där jag helst fotograferar. Under de här åren har mycket av den skogen huggits bort i snabb takt och idag återstår främst fragment av det som varit.
Jag försöker alltid ge tillbaka till djuren och har åtminstone fått vara med och värna några områden som ännu står kvar. Samtidigt känns det, med samhällsläget som råder, troligt att de här miljöerna inte kommer att finnas kvar i framtiden.
Nu under hösten och den tidiga vintern har jag därför gett mig på att försöka dokumentera dem innan det är för sent. Det är inte helt enkelt, eftersom jag inte är landskapsfotograf i grunden, men jag försöker lära mig och har insett att det är minst lika svårt, om inte svårare, än djurfoto. Vad projektet leder till får vi se, men det känns viktigt och fint att arbeta med något som ligger nära hjärtat.”
Myrlandskapet på bilden ser vackert och orört ut, men bilden ger inte hela verkligheten. Delar av skogen i bakgrunden, hem för arter som tretåig hackspett och lavskrika, är avverkningsanmälda av skogsbolaget SCA. Anmälningarna har överklagats till domstol, bland annat av BirdLife Sverige.
Foto: Fatima Boukarchid