En nattrapport från det krig som ingen ser ett slut på.
Skriven i vargtimmen – då flest människor sägs dö.
Expressens Erik Wiman ser brandmoln kasta ljus över det kolsvarta landskapet vid gränsen mot Gaza.
Expressens Erik Wiman ser bomberna från gränsen mot Gaza.
Foto: Erik Wiman
Öppna bild i helskärmErik Wiman
03.02:
Jag borde sova, men marken skakar och himlen brinner framför mig – så det låter sig inte göras.
Borde sova förresten? Så fan heller. Framför mig, på fel sida av eldgivningen, finns hundratusentals människor. Mödrar med barn intill sig. De vet att varje ögonblick kan vara deras sista. De borde få sova. Men det här är en helvetesnatt och i sådana lever Gazas familjer – tills de dör.
Med mörkret intensifieras anfallen. Just nu beskjuts centrala delar från alla håll. Artilleriet i norr avfyrar salvor som visslar förbi oss i bågar. Just det ljudet – när en granat klyver luften – har Hollywood lyckats återskapa väl. Däremot inte nedslagen. De är sällan utdragna explosioner som vi ser på bioduken. De är korta stötar av precis död.
03 11:
Nu däremot detonerade något mycket stort. Ett brandmoln där borta kastar ljus över det annars kolsvarta landskapet.
Jag räknar sekunderna som vid åska. Sjutton mellan blixt och muller. Den här bomben landade långt bort, på andra sidan Gaza City. Ändå känns tryckvågen hit. Den slår inte hjärtat ur rytm, men darrar i skelettet.
Nedslaget följs av jetmotorer ovanför våra huvuden. Flygplanen tycks ha sin rutt. Som bussar med dödlig last. Anfaller från havet i väster och flyger sedan hemåt igen för att bestyckas på nytt eller avlösas.
Varv på varv.
03.24:
Bom!
Torde vara svenska språket sämsta ljudhärmande ord. Förmår lika dåligt som mobilkameran att förmedla kraften i den typen av bomber som just nu faller och får kroppens organ att flytta sig.
”Krig skärper sinnen”, skrev Hemingway i sina krigsskildringar. De höjde, hävdade han, uppmärksamheten, gjorde allt tydligare. Jag vet inte. Har aldrig upplevt det så.
Krig skärper framför allt vansinnet.
03.30:
Nu en till lika stor. Hitom Gaza City.
En Mk-84 kanske. Nästan ett ton tung, med en dödlig räckvidd på upp till 400 meter, läser jag mig till. I tätbebyggda områden är den ännu mer förödande eftersom splitter och tryckvåg kan studsa mellan byggnader. Få platser på jorden är så tätt bebyggda som Gaza.
Under snart två år har kriget efter Hamas terrorattack pågått. Expressen har talat med, och skrivit om människor, som lever mitt i striderna.
Annons
De har tvingats fly igen och igen – fyra, fem gånger. Alltid med döden hastande bakom och med skräcken som en klo över bröstkorgen.
Och nu… nu uppmanas de återigen att lämna Gaza City. Staden de i våras återvände till under den korta vapenvilan.
– Vi säkrar korridorer för det just nu, sa en israelisk officer till mig i onsdags förmiddag.
De är trevliga, IDF:s talespersoner. Det är förstås en mycket genomtänkt strategi för den som är satt att försvara ett krig som alla andra fördömer.
Det var en sådan officer jag satt ned med i en lummig park i Tel Aviv.
Ett bakgrundssamtal – jag får citera, men inte med namn. Som journalist är det ibland tveksamt om man ska gå med på det, särskilt när personen företräder en hårt kritiserad militärmakt. Men mitt jobb är att tala med så många människor som möjligt och medan bomberna faller tänker jag på hur hon inledde samtalet:
– Vi har öppnat och etablerat humanitära korridorer där människor får eskort och hjälp söderut.
När marken framför mig skakar undrar jag: hur många hann igenom den korridoren?
Det gjorde i vart fall inte 35-åriga Mona Khelii som Expressen skrev om i går. Israelernas attack den 17 juni krossade hennes rygg. Hon ligger där hon ligger. I ett tält på ruinerna av sitt gamla hem där hennes son och make dog.
Möjligen skulle hon kunna tas till det fältsjukhus som officeren talade om och som ska upprättas någonstans söderut eftersom sjukhus i Gaza City kan betraktas av IDF som legitima mål.
– Hamas använder sjukhusen, det vet vi.
Så då bombar ni?
– Vår avsikt är aldrig att skada civila och vi gör allt vi kan för att få dem undan faran.
Var ska fältsjukhuset upprättas?
– Jag vet inte var det ska ligga. Jag har faktiskt inte ens sett de färdiga planerna, de är fortfarande under behandling.
Men hur snart kan det vara i drift, alla hjälporganisationer säger att behoven är oändliga?
– Alltså, operationen börjar inte i dag. De agerar i utkanten, men det är en gradvis process. Jag skulle beskriva planen som gradvis, precis och riktad.
Jaha?
03.46:
Den senaste kvarten har flyganfallen avtagit. Också artilleriets kanoner svalnar för stunden. Det låter i stället som hårda markstrider pågår där framme i mörkret. Täta salvor av automateld. Märkligt hur ofarligt det låter när jämförelsen är tusenkilosbomber.
Annons
Vi borde vara där inne. Expressen och reportrar från världens alla medier. Som vi är i alla andra stora krig. Men sedan dag ett har Israel hållit alla internationella journalister borta. För vår säkerhet, är svaret som ingen tar på allvar.
Officeren jag mötte klev i IDF:s egen fälla där i parken.
– Hamas använder medierna för sin egen agenda, sa hon.
Nå släpp in oss då, låt oss arbeta fritt och se med egna ögon. Först då kan vi granska på djupet krigets båda sidor. Jag lovar att mycket få av oss har några sympatier med terrororganisationer.
– Vi hoppas kunna organisera inbäddade turer, men att ni ska röra er fritt är ännu svårare. Sanningen är att det är farligt både för journalister och för våra trupper. Till skillnad från andra krigszoner, som Irak eller Afghanistan, använder Hamas sjukhus som baser. Att sätta journalister mitt i det gör det ännu svårare att nå våra mål.
Så jag står kvar på utsidan. Anar den första morgonrodnaden bakom mig i öster. Inget böneutrop hörs från Gaza. Bara det eviga smattret från automatvapen.
03:57:
Vargtimmens sista minuter.
Ny attack från luften.
Etttusenett, ettusentvå…
Erik Wiman på plats vid gränsen till Gaza.
Öppna bild i helskärmLjudklippet gick inte att spela upp
Försök igen senare