En hotellkedja i Stockholm välkomnar gästerna med en smått ironisk broschyr vars rubrik lyder “How to act like a local”, alltså “Hur man beter sig som lokalbefolkningen”.
Det första rådet är att undvika mänsklig kontakt: det står nämligen att svenskar inte tycker inte om kallprat, och bör helst lämnas ifred. Det är ett märkligt budskap att rikta till landets turister, men tanken är kanske att man ska skratta åt att vi i Sverige är så måna om få vara ensamma. Att det hela är lite av ett skämt.
Men ensamheten som vi påstås älska framstår här som frivillig, när det egentligen är så att allt fler upplever en ofrivillig ensamhet. Folkhälsomyndigheten visade i en kartläggning förra året att en fjärdedel av alla som är 16 år eller äldre har besvär av ensamhet eller isolering. Att en turist skulle få för sig att söka mänsklig kontakt vore därför kanske inte det värsta som skulle kunna hända oss.
Ofrivillig ensamhet leder till psykisk och fysisk ohälsa, och även ökad dödlighet. Det blir särskilt påtagligt i ett land som Sverige, där 40% av befolkningen bor i ensamhushåll. Men ensamheten har även andra effekter: det gör en nämligen mer mottaglig för bedrägerier, där kriminella organisationer kapitaliserar på folks ensamhet genom att utlova närhet och vänskap medan de stjäl deras besparingar.
I den nya boken Scam: inside Southeast Asia’s Cybercrime Compounds skriver författarna att pandemin ökade bedragarnas intäkter avsevärt: folk var så isolerade, och ofrivilligt ensamma, att de blev mycket mer mottagliga för meddelanden från fejkade konton, som drivs av i princip förslavade människor. Om det vore en nationell ekonomi, skulle cyberbrottsligheten vara den tredje största i världen, efter USA och Kina, med en tillväxt på hela 15 procent per år. Det finns därför enorma ekonomiska incitament för samhällen att få ensamheten att minska.
I en debattartikel i Expressen efterfrågade nyligen läkaren Madina Refoi en nationell insats mot ensamhet, ett system som kan hjälpa till vid behov, till exempel när ens partner gått bort. Refoi nämner insatser som gjorts i Storbritannien där man kan skriva ut recept på sociala aktiviteter, lite som man idag kan få en remiss till en fysioterapeut. Det är i sig en lovvärd ambition, även om det måste påpekas att en uppföljning av strategin i Storbritannien visar att förekomsten av ensamhet ännu inte minskat.
December brukar vara den månad då ensamheten känns som allra mest påtaglig, eftersom vi förknippar julen med social kontakt och gemenskap, och sammankomster av familjer och vänner. De nationella insatserna har sin plats, men jag tänker att det även vilar ett ansvar på samhället i stort, på oss som medmänniskor. Kanske inte minst för att det visar sig att de grupper som mest lider av ensamhet — de unga, och de gamla — har något gemensamt: enligt Ungdomsbarometerns senaste trendrapport är fokuset bland unga att vilja motverka karriärhets genom att ta det lugnt och ha det mysigt, de kallar det för “cozy rebellion”, fritt översatt “mysig motkultur”, och att vilja ha så kallade “granny hobbies”. Trenden bland unga är, i princip, att leva som äldre. Där finns en potentiell mötesplats: generationsöverskridande stick- och virkningsklubbar.
Men även vi som inte lider av ensamhet denna vinter bör anstränga oss. Julen firar trots allt Jesu födelse, ett barn vars föräldrar inte hade någonstans att bo över natten, som vändes bort från härbärget. Detta bör vara en högtid när vi sträcker ut en hand, då vi öppnar våra dörrar. Har man tid kan man volontärarbeta, har man pengar kan man skänka julklappar till barn vars föräldrar har svårt att få vardagen att gå ihop. Men det kan ibland räcka med att man helt enkelt ser varandra, istället för att promenera som om omvärlden bestod av en slalombana av anonyma kroppar att navigera mellan medan man scrollar i sitt flöde. Det må låta banalt, men att stanna upp och se en annan människa på riktigt, känns idag nästan radikalt.
Just dessa veckor kan vi väl motbevisa hotellbroschyrens cynism, och välja att inte undvika mänsklig kontakt, vi kan istället välja att önska alla — vare sig vi känner dem eller inte — en god