Man bör inte ”blanda ihop” hotet från Ryssland med USA:s nya revisionistiska EU-doktrin, tycker den viktiga högerdebattören Paulina Neuding.

Det är av flera skäl helt omöjligt.

Detta är en opinionstext.Tidningens hållning är oberoende liberal.

I dagarna publicerade USA sin säkerhetsstrategi, ett slags avsiktsförklaring som pekar ut riktningen för utrikespolitiken under återstoden av Trumps presidentperiod.

Särskilt intressant är avsnittet om Europa. Massinvandring, låga födelsetal och sopigt ”nationellt självförtroende” anses här förebåda ”civilisatorisk utplåning”, eventuellt inom 10-20 år. Västeuropeiska regeringar och EU i Bryssel ”trampar på demokratiska grundprinciper”, ”förtrycker oppositionella” och krigshetsar i Ukraina fastän vanligt folk vill ha fred. (Rysslands invasion nämns inte.) Nationalpopulistiska partier som AfD i Tyskland och Marine Le Pens RN i Frankrike är lyckligtvis ett ljus samt skäl till ”stor optimism”. USA:s mål i det kommande är att ”odla motstånd mot den nuvarande europeiska ordningen inom europeiska länder”, i huvudsak genom att hjälpa dessa partier, samt eventuellt verka för att bryta upp EU helt och hållet.

Annons

Annons

Om denna mycket radikala kursändring har det mesta redan sagts. Tunga EU-röster beskriver den som en ”politisk krigsförklaring”. Tidigare statsministern Carl Bildt kallar den ”extremistisk sörja”. SvD:s politiske kommentator Torbjörn Nilsson liknar den vid reformationen på 1500-talet för att understryka hur historiskt omvälvande den faktiskt är.

Några saker kan dock tilläggas:

  • Donald Trump har antagligen inte läst sin säkerhetsstrategi. Han läste enligt rätt samstämmiga uppgifter inte den förra (2017), läser egentligen inte alls och mår för övrigt inte bra.
  • Den syftar inte till att plocka inrikespolitiska poänger, få i USA läser den och breda medier har knappt uppmärksammat den.
  • Strategin är i huvudsak skriven av en rätt obemärkt figur vid namn Michael Anton, som tidigare jobbade på amerikanska UD. Han hör till den lite mer intellektuella kretsen kring vicepresidenten JD Vance och tycker som andra i den kretsen att USA och och andra västländer bör bli mer som Viktor Orbáns Ungern. Skrivningarna om Europa är i praktiken Vances uppmärksammade linjetal i München i februari på papper.
  • Dessa herrar kan inte mycket om Europa men är väldigt intresserade av Europa och har i ungefär tio års tid odlat nära band till nationalkonservativa tänkare och politiker i Europa, mer om det strax.

Det finns också skäl att uppehålla sig vid reaktionerna på USA:s helomvändning i sin syn på EU, inte minst i Sverige. De blottar nämligen en djup spricka inom svensk höger som det fortfarande anses lite ofint att påtala men som börjar bli mycket svår att ignorera.

Det blev uppenbart redan i samband med Vances anförande i München, som mycket explicit målade ut EU som ett större hot mot Europa än rysk aggression.

En namnkunnig och inflytelserik del av högern hörde ett ”illvilligt” och ”svinaktigt” tal som markerade slutet på en 80 år lång världsordning (stor sak), varför ”vårt enda alternativ” nu är att ”utveckla en helt annan europeisk kapacitet på alla områden” (också stor sak).

En annan namnkunnig och inflytelserik del, i regel yngre, reagerade precis tvärtom. Talet i München var viktigt, befriande och i själva verket ”utmärkt”. Att många reflexmässigt dömde ut det var ”nedslående”. Det borde, för att tala med Sveriges antagligen viktigaste politiska influencer Henrik Jönsson, ses som en ”utsträckt hand” samt i bästa fall början på samma sorts ”paradigmskifte” som under Trump i USA.

Annons

Annons

Det låter i praktiken likadant nu. En del av högern dömer ut den nya säkerhetsstrategins skrivningar om Europa som imperalistiska, ”ryssfascistiska”, och USA numera som ”ett hot”, i det senare fallet Peter Wennblad på SvD:s ledarsida. 

En annan del kallar strategin ”helt rätt” och en ”välformulerad varning från Vita huset”, som det är ”jätteviktigt att vi tar till oss”, i det senare fallet Paulina Neuding på SvD:s ledarsida.

Så kan man såklart tycka. Att dela Vances & cos syn på Europas utmaningar gör en inte automatiskt till ”Trumpist” eller för den delen till ”Putinist” eller ”svag för ryska narrativ” eller vilka epitet folk nu föredrar att slänga sig med i sociala medier. Motståndet mot Ryssland är och förblir hyfsat kompakt i Sverige. Neuding gör (i SvD:s ledarpodd) uttryckligen en poäng av att skilja på det ryska säkerhetshotet och skrivningarna i den amerikanska säkerhetsstrategin.

Annons

”Blanda nu inte ihop det (ena) med det andra”, som hon säger.

Men det är milt uttryckt ganska svårt, av några olika skäl:

  • Europaskrivningarna i strategin är i praktiken en produkt av det allt tätare samröret mellan den intellektuella grenen av Maga-rörelsen i USA och den nationalkonservativa rörelsen i Europa. De är numera ett enda stort nätverk, skriver i varandras tidskrifter och håller konferenser ihop, ibland flera gånger om året, ömsevis i USA och i Europa. Den största är den så kallade National Conservatism-konferensen, där bland andra Vance, Anton, den amerikanske högerdebattören Tucker Carlson, Viktor Orbán, Nigel Farage i Storbritannien och den franske högerextremisten Eric Zemmour brukar tala. Att röster i Sverige som kan kopplas till denna rörelse tycker att den amerikanska säkerhetsstrategin är bra och klok är därför inte ett dugg konstigt. Den är ju en direkt formalisering av deras tankegods och talepunkter.
  • Att förneka kopplingarna mellan den nationalkonservativa rörelsen och Ryssland blir också löjligt. Visst, den är brokig, och många som kan sägas ingå har tagit ställning för Ukraina efter den fullskaliga ryska invasionen 2022, mest Italiens premiärminister Giorgia Meloni. Men viktiga röster som Orbán och Zemmour är oförblommerat proryska, och banden mellan Kreml och partier som Farages Reform UK, Marine Le Pens RN och AfD i Tyskland är väldokumenterade och går i flera fall djupt.
  • Dessa har nu uttalat stöd av en amerikansk administration som just nu aktivt försöker få till stånd en fred i Ukraina på ryska villkor och som i praktiken säger sig vilja verka för att bryta upp EU. I ett säkerhetsläge som den svenska regeringen redan innan bedömde som det allvarligaste på 80 år.

Annons

Hopblandat är precis vad det är.

Man kan förstås låtsas som om detta inte är sant eller relevant. Man kan låtsas som om vår tids ödesfråga inte alls skär rakt genom den svenska högern, eller försöka överbrygga klyftan genom att bilda en regering som ställer ”fler tillväxtreformer i fokus” och ”når längre” i klimatomställningen, som det står i Tidöpartiernas avsiktsförklaring från häromveckan.

Den nämner för övrigt inte USA:s nya säkerhetsstrategi med ett ord.

Antagligen för att den, som Torbjörn Nilsson i SvD noterat, ger uttryck för en syn på EU som varit Jimmie Åkessons och SD:s redan från början.

Och antagligen för att kretsen kring Ulf Kristersson som svar på den amerikanska omläggningen vill fördjupa EU-samarbetet ytterligare – ”tiden för euroskeptiskt finlir är över”, som en viktig moderat tänkare uttrycker det – samt för säkerhets skull göra euron till svensk valuta.

De har för övrigt rätt.