Hon har ”en charmerande och hjärtlig hunger på världen”. Möt Vanni Jung Ståhle som är den nionde mottagaren av Helsingborgs Dagblads fotopris.
Bild: Anders Malmberg
Jenny Maria Nilsson är kritiker och kulturskribent på kultursidan.
Årets mottagare av Helsingborgs fotopris rullar in med tåget. Hon som ursprungligen kommer från en liten ort i Kalmar län men bott många år i Stockholm anländer nu söderifrån. Just nu studerar hon till en master i fri konst på Konsthögskolan i Malmö.
– ”Jag är en av er nu”, säger Vanni Jung Ståhle och menar att hon är skåning.
Plats, dess betydelse, och Vanni Jung Ståhles förmåga att skildra sådan är en av anledningarna till att hon får priset; framför allt belönas denna 2025 års pristagare för fotoserien ”Kungarna från Blomstermåla” där fotografen har återvänt till området där hon växte upp med en mamma som är psykolog och en pappa som är konstnär.
Annons
– De var nog mer gröna vågen, mer vänster än folk generellt, berättar hon.
Annons
Också två systrar fanns i original-familjen och i tio år drev Vanni och systrarna kaféet ”Förlig Wind” i Pataholm, några mil norr om Kalmar, tillsammans under sommaren.
– Det var bra att arbeta säsong. Resten av året kunde jag styra min tid och resa, fotografera och studera bild.
Bild: Anders Malmberg
Fotografierna från Blomstermåla är porträtt av … kungar av olika slag: en man med en katt, en kvinna som tävlar i bikini-fitness eller några som tycks ta sig en blöt kväll på O’Learys. Här finns också porträtt av orten – av stället: ett hus, ett vatten, natur. Det är något med ljuset i dessa bilder från den lilla byn i Kalmar län; skenet liksom blandas med Jung Ståhles öga – som om ljus och blick på ett hjärtligt och upplysande vis förmedlar känslan: Jag vill se er och era liv och jag vill se platsen och tiden. En upplevelse som ges vidare till betraktaren av denna bildvärld.
Är det vad man kallar kinesisk blå? frågar jag Jung Ståhle som har en blus i en speciell och vacker blå färg. Hon säger sig tro att det är cerulean, och jag begriper att hon mycket väl vet att det är cerulean – som är en azurblå, en djup himmelsblå.
– Jag är intresserad av färg, liksom min far, kanske fick jag det från honom? säger hon och berättar att hon innan hon fotograferade ritade och målade.
Helsingborgs Dagblads fotopris
Som mottagare av Helsingborgs Dagblads fotopris 2025 får Vanni Jung Ståhle ta emot 25 000 kronor och ett diplom.
Prismotivering:
I hennes bildvärld ryms den särskilda ömhet som stiger ur fotografens önskan att verkligen vilja se och upptäcka – att komma närmare människans och platsens essens. Scenerna i ”Kungarna från Blomstermåla” är ren kärlek och förundran inför uppväxtens heimat, en spegling av fotografen i de som blev kvar. Än mer bokstavliga är dubbelexponeringarna i konstprojektet som fångar ett släkttrauma, ett porträtt av självaste tiden, dess obönhörliga framryckande och de gåtor den lämnar kvar.
Vanni Jung Ståhle är mottagare av Helsingborgs Dagblads fotopris 2025.
Jury: Jenny Maria Nilsson och Johan Malmberg
Tidigare pristagare: Nora Lorek (2017), Alexander Mahmoud (2018), Johannes Samuelsson (2019), Kicki Lundgren (2020), Troy Enekvist (2021), Ikram Abdulkadir (2022), Nils Petter Löfstedt (2023), Anders Hansson (2024).
Bild: Anders Malmberg
Annons
Intresserad är ett ord som återkommer under samtalet. Jung Ståhle är ”intresserad av människor som festar” och hon har ett nytt projekt på gång – en serie bilder av svenskar som åker till Rhodos för att partaja.
Annons
– Vad jag ville undersöka på Rhodos var hur turism skapar nya kulturer. Vem blir jag i ett annat land? Till exempel hattar säljer bra på Rhodos. Plötsligt tänker man: Jag passar i en hatt men när man kommer hem gör man inte det.
Vanni Jung Ståhle är intresserad av träd och rötter, av sopor; av vad vi lämnar efter oss, av platser och rum; det geografiskt begränsade och hon är intresserad av tomrum, av den andliga världen och av psykologi.
– Mamma är mer freudiansk, men jag mer jungiansk.
Och hon är intresserad av handkolorerade fotografier, nyligen var hon i Japan och både köpte sådana i antikaffärer och lärde sig handkoloreringens hantverk.
– Jag är intresserad av hur människan försöker kontrollera sin omvärld, säger hon.
Bild: Anders Malmberg
Resor gick till Kyoto, Osaka och Tokyo och bilderna hon fick med sig därifrån är ännu ett projekt i vardande.
– Japan är ett kontrollerat land, jag försökte fotografera hur man fortsatt utövar makt trots att det blir svårare i takt med att landet moderniseras. Också att handkolorera bilderna – att färglägga över vad kameran har fångat och de album turister kan beställa med sådana bilder är ett sätt att behärska hur något upplevs.
Denna fotograf, en av de yngsta som har ställt ut på Fotografiska i Stockholm, har en charmerande och hjärtlig hunger på världen och på att gestalta den.
Annons
– Alla dras till att fotografera vad de tycker om. Om du ger en person en kamera så kommer personen tillbaka med bilder på saker den gillar. Jag är intresserad av konst som är extrovert och dokumentär; ända sedan de där händerna på grottväggen i Spanien [”Grottan med händerna”, med handavtryck som är mellan 13 000 och 9 500 år gamla] . Det är människans arv, vi visar att vi finns och att vi skapar, att vi skiljer oss från djuren.
Annons
Med sådan aptit på tillvaron förstår man att Vanni Jung Ståhles modus operandi är att ta en geografisk bit i taget och att använda plats som begränsning. Samt slump:
– Det som händer det händer och det ser ut som det gör. Som fotograf skapar jag ändå ett narrativ genom de val jag kontinuerligt gör och senare det urval som sker.
Bild: Anders Malmberg
Hennes fotogärning visar fotografens klassiska inifrån/utifrån-perspektiv, föräldrarna flyttade till en by utanför Blomstermåla men samtidigt har hon upptäckt att hennes farfars far var vd på en av ortens industrier – sopbilsföretaget Norba.
Tillsammans med en av kungarna från Blomstermåla – Pierre Lundström, har hon haft konstnärssamtal bland annat på Fotografiska om orten som är båda deras öde. Gillar de porträtterade bilderna? frågar jag.
– Ja, det verkar så, de har sagt att de tycker att det är spännande och alla som är tydligt avbildade har tackat ja till att vara med.
Den av Jung Ståhles bildserier som har gjort mest intryck på mig är ”The house that Casper and Aase built”. 1998 begick hennes farföräldrar ett gemensamt självmord. Då var Jung Ståhle bara tre år, senare fann hon sin farmors negativ och började ta fotografier på samma platser som farmodern hade gjort – med samma sorts kamera. Sedan lade hon ihop dessa äldre bilder med sina nya och de är som dubbelexponeringar av tidens obönhörlighet. Hennes kusin, Marit Sahlström, som var äldre när farföräldrarna dog skrev texter till.
Annons
Bild: Anders Malmberg
Annons
Kanske låter detta som ett släkttrauma? Men det är just det med Jung Ståhle att hon arbetar utifrån nyfikenhet och till och med lust i allt hon gör.
– I familjen har vi alltid pratat om farmor och farfar, det har inte varit nedtystat. Farmor var sjuk och ville inte bli ett vårdpaket och farfar var inte sugen på att vara kvar själv, jag tror att de var praktiska människor.
Hon berättar också att hon som liten fick se deras kroppar och att det inte kändes läskigt.
– Man kan säkert tänka att man är lik sin släkt, att man har ärvt sätt att vara – men också tvärtom, jag tänker att jag är annorlunda än de var.
Årets mottagare av Helsingborgs Dagblads fotopris har en air av den eviga mystik som mer ofta fanns hos tidigare fotografer, i kraft av att de med sin skicklighet förvandlade nutid till memento mori på bråkdelen av en sekund, en mystik som är mer värdefull nu eftersom den är mer sällsynt när det finns bilder överallt.
Vanni Jung Ståhle lämnar redaktionen med blommor och diplom, hon ska leta efter porslin i Helsingborgs second hand-butiker – till sin nya lägenhet, där hon bor med sin skotske pojkvän som forskar om hållbar mat.
Innan vi skiljs åt ger den kanske mest intresserade människan i världen en förklaring till varför hon är det:
– Jag är velig i mitt arbete; vill alltid hålla det öppet, jag vill komma åt något allmänmänskligt, jag vill inte avsluta – det måste få fortsätta att strömma in genom kameran.