Den franska investmentbanken Natixis frågar i slutet av varje år över 500 fondförvaltare världen över om deras syn på risker och möjligheter inför det nya året. Den upplaga som nyligen publicerades säger dock en hel del också om det år som vi snart lägger bakom oss.
Förvånande nog är det inte en sprucken AI-bubbla som toppar listan över vad förvaltarna ser som det största ekonomiska hotet inför 2026. Så många som hälften av alla svarande oroar sig snarare för att geopolitiken kommer att eskalera ytterligare jämfört med i år.
En överväldigande majoritet, 73 procent, anser att ”politisk dysfunktionalitet” är ett ökande hot mot marknadsstabilitet. Och 77 procent förutspår att tullar kommer att vara rörlig materia också under 2026.
Enkäten visar dessutom att få investerare planerar att öka sin exponering mot den amerikanska marknaden under 2026, medan tilltron till både europeiska och asiatiska aktiemarknader är på uppåtgående.
Donald Trump kan skymtas bakom samtliga dessa resultat. Ungefär som hela 2025 kan sammanfattas globalt: i princip allt har handlat om den nygamle amerikanska presidenten. Han har på egen hand skapat nya risker för finansmarknaderna, som attackerna mot Federal Reserves oberoende. Han har infört en ny permanent osäkerhet för bolag med exportintressen i USA och för dem som är på plats i USA men importerar komponenter. Trots att USA har ingått avtal med flera länder, inklusive EU, kan ingen vara säker på vilka tullnivåer som ska gälla nästa vecka.
När USA i realtid överger allierade till förmån för ekonomiska intressen är det inte konstigt att dessa länder tar chansen.
När det gäller den ökade geopolitiska risken är det möjligen inte lika självklart kopplat till Donald Trump. Hans hot om att ta över Grönland och Kanada har tonats ned.
Men det är samtidigt tydligt hur de destruktiva krafterna i världen har flyttat fram sina positioner det senaste året. Iran, Ryssland, Kina och Nordkorea agerar inte bara allt mer aggressivt, utan också allt mer samspelt.
Det har högst sannolikt att göra med att den tidigare ”världspolisen” nu inte tycks bry sig. När USA i realtid överger allierade till förmån för ekonomiska intressen är det inte konstigt att dessa länder tar chansen. De testar vad de kan komma undan med.
Det Europa kan göra för att svara upp mot detta är att inte vika en tum gentemot Ryssland, att med kraft besvara alla provokationer och stå enade i stödet till Ukraina. Förra veckans EU-uppgörelse om ny långsiktig finansiering till landet var ett viktigt steg.
När det gäller Donald Trump och vilka lärdomar vi kan dra av 2025 är det tydligt att man aldrig ska ta något för givet när det gäller hans administration. För näringslivet ställer det nya krav på flexibilitet, på att alltid säkra upp flera alternativ och att ha tillgång till en buffert.
Detsamma gäller faktiskt också säkerhetspolitiskt för Europa, som den hårda vägen har blivit varse vilka låga tankar Trump-administrationen hyser om vår kontinent. Att den nya nationella säkerhetsstrategin inte ens nämner Ryssland, Kina eller Nordkorea som hot mot USA, men däremot ägnar flera sidor åt att svartmåla utvecklingen i Europa, säger det mesta.
För näringslivet ställer det nya krav på flexibilitet, på att alltid säkra upp flera alternativ och att ha tillgång till en buffert.
Oavsett vad de pågående Ukraina-förhandlingarna resulterar i bör vi inte förlita oss på att USA kommer att ställa upp för Europa som landet har gjort historiskt, exempelvis med säkerhetsgarantier för Ukraina, och planera därefter.
En annan lärdom från 2025 är vikten av sällsynta jordartsmetaller. Att de utgör en central komponent i några av vår tids viktigaste tillverkningsprocesser visste vi redan. Men i händerna på en regim med ambition att utöva påtryckningar mot omvärlden är de också ett potent geopolitiskt vapen. Det har Xi Jinping visat under 2025 när han som svar på USA:s tullhot införde begränsningar i exporten av sällsynta jordartsmetaller. Det skapade snabbt flaskhalsar i produktionen, såväl i USA som i Europa, men också en betydligt mer medgörlig Donald Trump.
Den uppenbara lärdomen för Europa – att vi borde ha tänkt på detta innan vi lät Kina bygga upp en sådan massiv dominans på ett strategiskt område – hjälper oss ju inte i dag.
Men bättre sent än aldrig. Europa och Sverige bör göra allt som står i vår makt för att öka självförsörjningen på detta område, inklusive att skynda på tillståndsprocesser och på allvar börja prioritera brytning av de naturresurser vi faktiskt har.
Europa skulle göra ett misstag om man bestämmer sig för att bemöta dessa fenomen enbart med protektionism.
Ett annat centralt tema under 2025 har handlat om Kinas fortsatt ursinniga innovationstempo, men också deras dumpning av varor på den europeiska marknaden när USA mer eller mindre stängde dörren för kinesisk import.
Den gemensamma nämnaren är att de båda utgör ett hot mot den hårt prövade europeiska industrin. Men Europa skulle göra ett misstag om man bestämmer sig för att bemöta dessa fenomen enbart med protektionism.
EU måste absolut bli bättre på att syna det systematiska kinesiska fusket. Men enskilda företag gör däremot klokt i att försöka samarbeta och lära av sina kinesiska motparter i syfte att stärka sin egen konkurrenskraft.
Inom det svenska näringslivet har 2025 i hög grad handlat om AI, om storskaliga investeringar i datacenter och beräkningskapacitet, men också om startups som slår världen med häpnad, som Loveable och Legora. Även ”resiliens”-bolagen har haft glada dagar som en följd av den europeiska försvarsupprustningen.
För ”impact”-bolagen har det däremot varit helt andra tongångar. Och när sentimentet vänder på det dramatiska sätt som har skett har det blivit tydligt att man som bolag inte har råd att göra misstag – oavsett hur briljant och klimatsmart affärsidé man har. Detta fick Northvolt bittert erfara. Förhoppningsvis undviker Stegra ett liknande öde.
När sentimentet vänder på det dramatiska sätt som har skett har det blivit tydligt att man som bolag inte har råd att göra misstag.
Men trots de storskaliga industribakslagen, Vita husets fälttåg mot allt grönt och den pågående uppluckringen av klimatlagarna inom EU är det tydligt att den innovationsdrivna gröna omställningen pågår för fullt inom det svenska näringslivet, även om alla inte skyltar med det på samma sätt som tidigare.
Det är en styrka som vi ska värna, som kommer att bidra till stärkt konkurrenskraft framöver. Och det oavsett vad Donald Trump säger eller gör 2026.