Felix Swahns filmer har visats på filmfestivaler runt om i världen. Hans mest kända och även prisbelönta film Being a dog handlar om hur det är att känna sig annorlunda och utanför. Det är något han själv ofta upplevde under uppväxten. Det är dessa upplevelser som står i fokus i självbiografin Mitt liv som Felix – att växa upp med autism och längtan att tillhöra.
– Jag vet att livet som autist kan vara väldigt svårt och tufft på många vis, men jag vill att man ska veta att även om det känns tröstlöst så ska man inte ge upp, säger han när Special Nest ringer upp.
Utvecklade ett talat språk i femårsåldern
I sin bok beskriver han hur utmanande det var för honom att börja förskolan. Den röriga och oförutsägbara förskolemiljön gjorde att han inte pratade och började undvika ögonkontakt. För att hantera de starka känslor som överföll honom började han stimma genom att flappa med händerna. Eftersom han inte hade något talat språk innan han fyllde fem år kunde han inte berätta om hur han upplevde allt han var med om. Några år senare träffar han på sin gamla förskolelärare. Hon överraskades av allt Felix kunde återberätta från sina förskoleår.
– Det är viktigt att de som möter barn som inte har talat språk förstår att dessa barn ändå kan förstå och uppleva det som de är med om. Kommunikation är inte bara det talade språket.
Började i anpassad skola, men bytte till vanlig
Felix Swahns var fem år när han diagnostiserades med autism. När det sedan var dags för skolstart fick han först börja på anpassad skola, men kämpade för att få byta till vanlig skola, vilket han också lyckades med. Det är något han i dag är väldigt tacksam för.
– Den vanliga skolan har gjort att jag har fått kommunicera mer och fått bättre social träning än om jag hade gått kvar i särskolan. Det har varit väldigt lärorikt för mig.
Intervjuer gav perspektiv
Men under skolåren kände han sig också ofta utanför. Han längtade efter att ha många vänner och vara en del av ett kompisgäng som han såg att andra var. För att bättre förstå hans jämnåriga bestämde Felix mamma att hon och Felix skulle intervjua några av hans klasskompisar.
– Intervjuerna fick mig att förstå att andra också kunde känna sig ensamma, det hade jag inte förstått. Jag insåg också att mina klasskompisar inte alltid var med andra. De var också ofta ensamma men som använde sin ensamhet till något bra genom att ha olika projekt. De berättade också hur mycket jag betydde för dem, vilket jag inte heller hade förstått. Så en intervju kan verkligen vara ett sätt att bättre förstå hur andra fungerar.
Vänskap handlar inte om kvantitet
När Felix Swahn tänker tillbaka på skoltiden önskar han att han hade fokuserat på de personer som ville vara hans vänner, i stället för de som inte ville det. Det är något han har lärt sig som äldre.
– Min bror Caspar har hjälpt mig att förstå skillnaden mellan kvalitet och kvantitet. Han har själv valt några få vänner framför många ytliga. Det handlar inte om hur många vänner man har, utan att vänskapen man har är bra.
Trygghet i upprepningar
Felix Swahn berättar att han under uppväxten ofta upprepade samma frågor om och om igen. Dessa upprepningar kunde irritera omgivningen.
– Jag hade ett sånt starkt behov av att förstå allting och återkomma till samma frågor. Att få svar på mina frågor gav mig en känsla av trygghet.
Men upprepandet bottnade också i en tidigare upplevelse, berättar Felix Swahn. När han började i skolan trodde han till en början att han gick i vanlig skola. När han fick reda på att han gick i särskola kände han sig grundlurad. Alla hade vetat det, utom Felix själv.
– Det ledde till att jag ville få allt förklarat. Människor kunde vara tålmodiga till viss gräns, sedan tröttnade de och blev frustrerade och arga.
När Felix Swahn ser tillbaka önskar han att han hade förstått tidigare hur mycket han upprepade sig.
– Men också att människor kunde haft förståelse att jag hade ett större behov av att processa saker och att de varit tydligare. Istället för att undvika samtal med mig kunde de ha svarat: ”nu vill jag inte prata om det, vi kan prata mer om det igen senare”.
Budskapet till neurotypiker
Något annat Felix Swahn önskar från neurotypiker som möter personer med autism är tålamod.
– När jag hade varit på särskola och började i vanlig skola var det så spännande och en helt ny värld för mig. En massa människor sa hej till mig men jag sa inte hej tillbaka. Det var inte för att jag var ointresserad utan för att jag var så överstimulerad.
När Felix Swahn sedan vant sig i den nya skolan och började hälsa, ville de andra eleverna inte längre hälsa tillbaka.
– Det jag vill säga med det är att inte ge upp. Neurotypiker har ett starkt behov av bekräftelse, och då kan det vara bra att veta att för personen med autism handlar det ofta inte om ointresse utan bara att man behöver längre tid på sig.
Finn styrka i specialintresset
Trots att skoltiden många gånger var utmanande gav Felix Swahn inte upp och när han slutade gymnasiet hade han mycket väl godkänt eller väl godkänt i alla ämnen utom två. Efter studenten har han studerat vidare på olika skolor inom animation och filmskapande.
– Hade jag gått i särskola hade jag kanske inte haft så stora drömmar om att skapa film. Då hade kanske drömmen varit att en dag bo i en egen lägenhet. Det är inget fel med den drömmen, men vanlig skola har hjälpt mig att komma dit jag har kommit.
I dag jobbar Felix Swahn som frilansande animatör och illustratör och har även startat en studiecirkel för funktionsvarierade som vill berätta om sina liv i konstform. När han tänker framåt hoppas han kunna göra och regissera fler animerade kortfilmer och spelfilmer som visas på biograferna. Och så skulle han vilja bygga en egen animationsstudio.
– Många som har autism upplever att livet kan kännas väldigt jobbigt och att autismen hindrar och begränsar en. Det kan vara skittufft men att kunna fördjupa sitt specialintresse är absolut en styrka när man har autism som kan hjälpa en framåt.