Folkbildning, fackföreningsrörelser och politiska motståndare blir direkta måltavlor när regeringar systematiskt försöker försvaga sina meningsmotståndare. Det som sker är ingen slump. Arbetarrörelsen är den organiserade politiska kraft som framgångsrikt kunnat bryta högerns historiska maktmonopol och bära fram frihet, jämlikhet och social rättvisa för de breda massorna. Därför ser man oss också som huvudfienden som steg för steg ska splittras och försvagas.
I Sverige har Tidöregeringen tagit tydliga steg i den riktningen. Genom att misstänkliggöra civilsamhällets organisationer, försvaga folkbildningen och förändra biståndspolitiken gör man det svårare för demokratiska rörelser att verka – både här hemma och i världen. Planen i Timbros och SDs strategi Kommandohöjderna och i Tidö 2.0 är också tydlig. Attackerna ska steg för steg intensifieras, nedskärningarna av folkbildningen trappas upp och fackföreningsrörelsen är nästa huvudmål för attackerna.
Vi på Olof Palmes Internationella Center, arbetarrörelsens samarbetsorganisation för internationell solidaritet, har redan drabbats av regeringens systematiska arbete. De riktade nedskärningarna i internationellt stöd till civilsamhället och fackföreningsrörelsen slår direkt mot våra progressiva samarbetsparter i länder där organisering redan är livsfarlig.
I Zimbabwe möts modiga aktivister av både våld och komplicerade administrativa hinder som successivt stryper deras rätt att tala och agera fritt. I Turkiet riskerar människorättsorganisationer att stängas ner och tvingas till självcensur under hot om att anklagas för ”terroristpropaganda”. I Belarus fängslas och tystas oberoende röster medan civilsamhällets organisationer förbjuds eller drivs i exil. När Sveriges regering väljer att tysta våra samarbetsparters röster för demokrati, mänskliga rättigheter och anständiga arbetsvillkor, försvagas också våra egna rättigheter.
När rätten att organisera sig hotas, när medier tystas och civilsamhället pressas tillbaka, följer snart också rättighetskränkningar och ökat politiskt förtryck.
Vi i arbetarrörelsen har alltid förstått sambandet mellan demokrati och organisering. När rätten att organisera sig hotas, när medier tystas och civilsamhället pressas tillbaka, följer snart också rättighetskränkningar och ökat politiskt förtryck. Den utvecklingen ser vi redan i flera europeiska länder – inte minst Ungern, Serbien och andra högerauktoritära miljöer – där oberoende institutioner försvagas, kritiska röster begränsas och det demokratiska utrymmet steg för steg krymper.
Vi måste nu tillsammans stå upp för det som byggt vår demokrati och vår gemensamma välfärd: fria fackföreningar, folkrörelser och solidaritet över gränserna. När Palmecentret tillsammans med svenska civilsamhällesorganisationer och fackförbund i arbetarrörelsen stöttar kollegor i andra länder handlar det inte om välgörenhet – det handlar om gemensamma intressen. För varje oppositionell som tystas i Belarus och för varje facklig ledare som fängslas i Filippinerna försvagas också våra egna möjligheter att försvara demokratin och våra rättigheter i den globaliserade värld vi lever.
Arbetarrörelsens styrka har alltid legat i solidariteten. Det är när vi ser varandra – som människor, som medborgare, som arbetare i en gemensam värld – och agerar tillsammans som förändring blir möjlig. Därför måste vi nu tillsammans stå upp mot försöken att försvaga och splittra oss. Vårt svar måste vara tydligt: vi backar inte. Vi står tillsammans – här hemma och globalt. Det handlar inte bara om andras liv och rättigheter, utan om vår gemensamma framtid.
Folkrörelserna, facket och folkbildningen är inte problemet, de är lösningen. Och lösningen stavas, nu som tidigare, sammanhållning och solidaritet.
Oscar Ernerot, generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center