EU:s klimatpolitik står vid ett vägskäl, och hotas på flera sätt. Det geopolitiska läget har försämrats. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina fortsätter och USA har lämnat Parisavtalet, infört globala tullar och vill ta mindre ansvar för säkerheten i Europa. Det tidigare transatlantiska samarbetet mellan EU och USA inom handel, teknik och politik är i gungning. EU är extremt beroende av importerad olja, gas, kritiska metaller och IT-teknik och det går trögt att starta nya industrier. Den nödvändiga utfasningen av rysk gas har lett till ökade energipriser vilket påverkat stödet för en ambitiös klimatpolitik bland medborgare och företag. EU-parlamentet är sedan 2024 mindre ”grönt”.

I det här läget kan man undra vad som blir kvar av EU:s klimatpolitik. En viktig del av svaret framgår av EU:s nyss avslutade förhandlingar om ett 2040-ramverk:

1. Svagare mål. EU:s utsläpp ska minska med minst 90 procent till år 2040 jämfört med 1990, varav minst 85 procent ska ske inom EU och maximalt 5 procent utanför EU (så kallade Artikel 6-krediter). Det är ett svagare mål än vad EU-kommissionen föreslog, men man ska komma ihåg att EU:s 2040-mål är ett av de mest ambitiösa klimatmålen i världen. Det kommer krävas stora insatser inom energi, transporter, industri och jordbruk för att minska utsläppen med 85 procent till år 2040 och 100 procent till 2050.

2. Troligt med fortsatta utsläppsrätter. Under 2026 ska det ske en översyn av EU:s utsläppshandel (EU ETS), men förhandlingarna ger redan nu en insyn i vad som troligen kommer ändras. EU ETS kommer sannolikt reformeras så att det finns en viss del utsläppsrätter kvar även efter år 2039. Det är rimligt eftersom det troligtvis kommer finnas utsläpp som är mycket svåra att få bort, exempelvis från flyget, sjöfarten och från koldioxidinfångning.

3. Risk för priskollaps. Förhandlingarna har öppnat upp för att koppla internationella krediter direkt till utsläppshandeln. Det vore förödande om det skulle ske i större omfattning eftersom det skulle kunna leda till en priskollaps, likt den vi såg mellan 2013 och 2017 då priset på utsläppsrätter var en tiondel av idag. En bättre lösning vore att införa ett pristak på utsläppsrätterna.

4. Fri tilldelning varar längre. Den fria tilldelningen av en del av utsläppsrätterna ska fasas ut, men i långsammare takt. Enligt tidigare beslut skulle de sista gratis utsläppsrätterna delas ut 2033. Förändringen kommer ge mer intäkter till industrier som fortsätter använda fossila bränslen och minska intäkterna till medlemsstaterna, pengar som hade kunnat satsas i gröna industrier. Men det bör egentligen inte påverka priset på utsläppsrätter, vilket är det viktigaste incitamentet är ställa om.

5. Utvidgad utsläppshandel skjuts upp. Införandet av ett nytt utsläppshandelssystem för transporter och uppvärmning, ETS-2, skjuts upp med ett år, från 2027 till 2028.

”Sammanfattningsvis innebär 2040-överenskommelsen en senareläggning av omställningen. Den stora bilden är ändå att den gröna omställningen kommer fortsätta, något som bekräftas av EU:s institutioner.”

Sammanfattningsvis innebär 2040-överenskommelsen en senareläggning av omställningen. Den stora bilden är ändå att den gröna omställningen kommer fortsätta, något som bekräftas av EU:s institutioner.

Det finns flera skäl för att fortsätta omställningen. Huvudskälet är att mildra klimatkrisen, och även om EU står för en liten del av världens utsläpp så kan EU:s exempel visa vad som är möjligt. För det andra kommer den gröna omställningen göra EU mindre beroende av importerad olja och gas från bland andra Ryssland, och samtidigt minska bidraget till Putins krigskassa. För det tredje kan den gröna tekniken bli ett nytt ekonomiskt utvecklingsområde för EU. EU är konkurrenskraftigt när det gäller viss grön teknik, i synnerhet den som kommer att bidra till att ställa om industrin (elbilsracet har Kina i princip redan vunnit). 

Sverige har mycket att vinna på omställningen. Vi är världsledande på grönt stål och ligger långt fram när det gäller biodrivmedel, elektrobränslen och koldioxidinfångning. Vi har vattenkraft, befintlig kärnkraft som kan drivas vidare och goda förutsättningar för vindkraft vilket kan ge el till en relativt låg kostnad. Sverige har också mycket skog, Europas största järnmalmsgruva och en stor potential för att utvinna sällsynta jordartsmetaller och grafit. Sverige har dessutom goda statsfinanser, hög kompetens, en relativt konfliktfri arbetsmarknad, samt en entreprenörstradition som går tillbaka till förra sekelskiftet.

Därför är det besynnerligt att vissa svenska politiker vill bromsa den gröna omställningen med argumentet att den sätter krokben för konkurrenskraften. Det är som att stå bredvid en bördig åker, ha den erforderliga yrkesskickligheten, med frön i handen och i stället för att odla, säga ”Det där kan någon annan göra”. För detta är säkert: Även om inte vi tar vara på möjligheten så kommer andra, såsom Kina, att göra det.

Lars Zetterberg,
Klimatexpert, IVL Svenska Miljöinstitutet