Vi har under hösten pratat med flera som arbetar i kyrkans verksamheter. Deras bild är samstämmig: behoven ökar. De är fler unga som söker sig till konfirmation. Fler vuxna som vill döpas. Fler som söker samtal, stöd och en plats där man känner sig välkommen när vårdcentraler, psykiatrin eller kommunala verksamheter hänvisar vidare.
Och bara i år har Svenska kyrkan i Linköping delat ut julklappar till 566 barn i svår ekonomisk utsatthet. Det handlar alltså inte om symboliska gåvor, utan om barn som annars kanske inte hade fått någon julklapp alls. Det säger något om hur många familjer i vår kommun som lever på marginalen, bortom vad försörjningsstöd och andra stöd räcker till.
Kyrkan erbjuder det som ofta saknas i välfärdens fragmenterade kartor: helhet. I kommunens system möter du olika instanser beroende på om du är arbetslös, förälder, ung med NPF-diagnos eller i behov av ekonomiskt stöd. Du blir kategoriserad utifrån problemet du förväntas passa in i.
Kyrkan arbetar tvärtom. Där får människor vara hela människor. Relationer, sammanhang och långsiktighet är själva metoden. Det är det som gör att unga ledare hålls kvar och växer över tid. Det är det som gör att samtalsstöd inte känns som ännu ett möte i kalendern, utan som att någon faktiskt ser dig.
Just därför blir utvecklingen oroande. För samtidigt som människor söker sig till kyrkan i ökande omfattning, dras resurserna i kommunen och regionen tillbaka. Region och kommun effektiviserar. Statsbidrag krymper. Och hela civilsamhället vittnar om att ansvar förskjuts till dem, utan att förutsättningarna följer med.
Det märks också i samverkan. Flera församlingar beskriver svårigheten i att möta en kommun som organiserar sig genom korta projekt, tillfälliga satsningar och ständigt skiftande prioriteringar. Det går på tvärs mot kyrkans arbetssätt, där stabilitet och långsiktiga relationer är en förutsättning för att hjälpa människor som lever i utsatthet.
Samtidigt fortsätter barnfattigdomen att vara smärtsamt hög i Linköping. Det ser kyrkan tydligt, eftersom människor kommer till dem när det brister någon annanstans. De ser ensamstående föräldrar som inte får ihop ekonomin. De ser unga som tappas bort i glappen mellan våra myndigheter. De ser verkligheten, varje dag.
Det offentliga ska inte abdikera från sitt ansvar. Kyrkan ska inte bli en sista livlina när samhället drar sig tillbaka. Men deras arbete är ovärderligt och just därför måste vi ta den här utvecklingen på allvar.
Så jag vill ställa några enkla frågor till styret i Linköping:
Hur ser ni på Svenska kyrkan som samverkanspart?
Hur ser ni på den ansvarsförskjutning som civilsamhället beskriver?
Och vad gör ni för att barnfattigdomen i vår kommun inte ska fortsätta växa?
Advent handlar om hopp. Men hopp kräver mer än ord. Det kräver att vi ser och stärker de verksamheter som bär människor när samhällets strukturer inte räcker till.