ESSÄ. Jag har befunnit mig på en märklig plats sedan 7 oktober.
Inte en rent fysisk plats, snarare i ett tillstånd. Ett limbo. Fångad mellan två världar som båda säger: du hör inte hemma här.
I Israel är jag hatad eftersom jag är inte stöder ett krig många säger sig vara emot – men som de ändå strider i, försvarar, eller bortförklarar som nödvändigt.
Utomlands är jag inte längre välkommen eftersom ”alla israeler är kolonisatörer”.
Jag är alltså alltför israelisk för att vara ett offer, och alltför motsträvig för att vara patriot. Jag är i exil, även i mitt hemland.
Jag har talat ut offentligt mot detta krig, från första början. Som teaterregissör har jag satt upp pjäser som är så pass politiska att de inte kan sättas upp i Israel, liksom den engelskspråkiga premiären av en förställning om belägringen av Gaza. Jag vägrade göra värnplikt, och har verkat mot ockupationen i många år.
Och ändå verkar inte något av detta spela någon roll. Jag är israel, och i och med det har domen redan fallit.
På en shavuotmiddag med min släkt klagade en person på arabiska matutkörningsbud. ”Araberna kan bara göra två saker med paket”, sa hon. ”Stjäla eller spränga dem.”
Jag sa att hon lät som en rasist.
Då brast dammarna.
Protester i Tel Aviv mot kriget i Gaza.
Foto: AA / STELLA PICTURES/ABACA PRESS
Hela middagsbordet exploderade i en debatt om kriget – ett krig alla hävdade sig vara emot, trots att en släkting arbetar som sjukvårdare i armén och en annan precis skulle ta värvning. ”Vad gör du ens här?” frågade den släkting som också var värd för middagen. ”Vilken rätt har du att tala? Du gjorde inte ens din värnplikt.”
Min far försökte försvara mig: ”Min son är medborgare. Han är pacifist. Jag kan också ha svårt för hans åsikter, men jag respekterar dem. Det här är en demokrati, och han har rätt att tala”.
”Om det här var ert hus”, bet värden av, ”skulle jag ha rest mig upp och gått nu. Men det här är mitt hus.”
Med andra ord: det är dags för er att gå.
Plötsligt, i mitten av en versrad, började jag gråta.
Bilresan hem från Jerusalem tog en dryg timme. Ingen av oss pratade. Inte jag. Inte min far. Inte min mor. I baksättet satt tystnaden, och bar på allting vi inte kunde säga.
Några dagar senare fick jag ett sms från en av släktingarna, som menade att jag, med tanke på de åsikter jag har, borde säga upp mitt israeliska medborgarskap.
Det är svårt att döma honom. Han känner sig fångad i en omöjlig situation, som far till en soldat som utkämpar ett krig han inte stöder, traumatiserad av händelserna den 7 oktober. Hans ilska är inte abstrakt – den är personlig, beskyddande, verklig.
Annons
En vecka senare gick jag på konsert i Tel Aviv med min far. Den helkvinnliga gruppen Ha’Ivriot – De hebreiska kvinnorna – sjöng sånger som jag växt upp med. Sånger som min far växt upp med. Hela publiken sjöng med. Jag också. Och så, plötsligt, i mitten av en versrad, började jag gråta. ”Vad ska det bli av det här språket?” undrade jag. ”Vad ska det bli av den här kulturen? Vi har lyckats förstöra alltihop.”
Förödelsen i Gaza fångad från luften.
Foto: AA / STELLA PICTURES/ABACA PRESS
Protester i Tel Aviv mot Israels krig i Gaza och svälten som följt.
Foto: AA / STELLA PICTURES/ABACA PRESS
Under våren deltog jag i konferens i Europa med kulturarbetare från världen över. Fyrtio personer hade samlats för att tillsammans föreställa sig en gemensam framtid. Jag kom dit hoppfull. Jag skulle lämna med en känsla av tomhet.
Tre av de medverkande bytte aldrig ett ord med mig, tog aldrig ens ögonkontakt – enbart för att jag var israel. Mitt motstånd mot kriget, min konstnärliga gärning, min aktivism – inget av det spelade någon roll. Under en av de sista dagarna tog en av dem till orda under ett möte och beskrev en känsla av psykologisk osäkerhet eftersom, med dennes ord, ”mördaren var i rummet”. Mördaren var jag.
Jag svarade inte. Vad fanns det att säga? Att jag är en av de ”snälla”? Det finns inga ord som kan mjuka upp en persons val att se dig som oförlåtlig. Vilket svar jag än skulle ge, skulle bara fördjupa anklagelsen.
Några dagar senare tog jag flyget till Aten för att hjälpa min flickvän – även hon från Israel – att komma i ordning med sitt nya liv. Hon hade lämnat Israel, eftersom hon fann det omöjligt att leva med vad vårt land hade kommit att bli. I några dagar bodde jag i hennes kvarter och försökte bygga upp något som skulle likna en rutin.
Han visste inte vad han skulle göra av det faktum att personen framför honom var en äkta, tredimensionell människa.
En grekisk vän bjöd in mig till en picknick i parken. Jag satt på en filt bredvid en ung konstnär från Kairo. Vi pratade om Aten, om konst. Jag gillade honom. Och sedan frågade han mig var jag bodde.
”Jag delar tiden mellan Israel och USA”, svarade jag.
Han reste sig upp och gick därifrån, utan ett ord.
Senare samma kväll sa en grekisk teaterregissör till mig: ”Ursäkta, men jag är väldigt upprörd över situationen i ditt hemland. Över ert folkmord.”
Jag svarade att jag också var upprörd. Att min flickvän hade lämnat Israel på grund av just detta. Att jag själv hade varit öppen med mitt motstånd.
Han blinkade till. Jag kunde se hur maskineriet bakom hans fördomar fick kortslutning. Han visste inte vad han skulle göra av det faktum att personen framför honom var en äkta, tredimensionell människa.
Varje morgon, medan jag tog ut min flickväns hund på promenad, försökte jag känna mig vanlig. Men graffitin fanns överallt. En del av den krävde ett fritt Palestina – något som jag helhjärtat stöder. Men andra fick mig att stanna upp:
”Rädda ett liv. Döda en sionist.”
Annons
”När en israel beställer en kaffe, servera honom en kaffe” – bredvid en bild av en kaffekopp som kastas mot ett ansikte.
I sådana slagord fanns det inget utrymme för någon som jag. Till och med husväggarna verkade ha bestämt sig.
Grafitti i Aten.
Foto: Guy Ben-Aharon / Privat
Grafitti i Aten.
Foto: Guy Ben-Aharon / Privat
Jag kan inte klandra någon av dem jag nämnt. Jag förstår vreden. Ohyggligheterna vi bevittnar – livestreamade, utan slut – gör det närmast omöjligt att känna empati. I en värld av sådant lidande kan förenklingen kännas som ett sätt att överleva.
Så jag måste fråga mig själv: vart ska jag, en israelisk pacifist, ta vägen?
Jag får höra att jag inte hör hemma i Israel eftersom jag vägrar att ge mitt stöd till de trupper som begår ett vanvettigt dödande och orsakar svält bland palestinierna i Gaza. Utomlands får jag höra att jag ska ”åka tillbaka till där jag kom i från” – att jag inte hör hemma i det land där jag föddes, utan i de länder där mina förfäder utsattes för pogromer och Förintelsen. Nyanserna saknar värde i en värld som är besatt av det absoluta.
Naturligtvis pågår det långt större tragedier än min egen. Palestinier i Gaza dödas, svälts och fördrivs. Israeliska gisslan hålls fortfarande i fångenskap. Jag bär på tyngden av båda dessa fasor varje dag. Jag jämför inte mitt eget lidande med deras. Men jag tror faktiskt att om vi vill se en annan framtid, så behöver alla få utrymme att tala från sin egen position – även från den så obekväma mitten.
Om man både hemma och utomlands kräver lojalitet snarare än att ställa frågor, kräver renhet snarare än komplexitet, vilken plats finns då kvar för någon som står upp för både palestiniers och israelers rätt att leva i landet?
När avvikande åsikter tystas, som vore de ett förräderi på den ena platsen, och avfärdas som otillräckliga på en annan – vem är då tillåten att föreställa sig något annat än ett evigt krig?
Av Guy Ben-Aharon
Guy Ben-Aharon är israelisk-amerikansk teaterregissör. Texten är tidigare publicerad i The Atlantic.
Översättning från engelska: Theo Vareman.