Marianne Lindberg De Geer

Publicerad 23 dec 2025 kl 05.00

Julen är en högtid där familjen samlas, men det kan vara svårt när man är många.
Marianne Lindberg De Geer skriver om sitt julfirande med barn och barnbarn.

Carl Johan och Marianne Lindberg De Geer tillsammans på julafton.

Foto: Privat

Öppna bild i helskärmMarianne Lindberg De Geer

KRÖNIKA. Vi anser nog, maken och jag, att vi är ganska normala föräldrar. Och med det menar vi ett par som tycker om och trivs med varandra, och med våra nu vuxna barn. Vår flock är diversifierad och fungerar efter omständigheterna ganska så bra. Vi delar många gemensamma intressen och har alla numera en fot i konsten och kulturen och är därmed vana vid att ha mycket ojämna inkomster. 

Våra barn har väl inte direkt älskat varandra från första ögonblicket, den där gången för 38 år sen, när vi brutalt föste ihop dem genom vår blixtsnabba vigsel i Stadshuset 1987. Tre av barnen har dessutom även en annan förälder och ett par av dem dessutom andra syskon. Men med tiden, och barnbarnen som tillkommit, har de accepterat, och till och med börjat uppskatta, att det är så här den här familjen ser ut. 

Vi ses, det är inte det. Och de ses sinsemellan, kanske inte så ofta, de har ju alla på var sitt håll sin egen vardag, sin familj, barnens olika faser, allt som måste gå ihop. Som förutom heltidsjobben består av allt det där vardagliga: handla, laga mat, lämna och hämta till basketen/fotbollen/taekwondon, amorteringar, den ständiga oron för att få pengarna att räcka, barnens skolgång, pubertet… Eget klimakterium och det som kallas egentid… för att inte nämna rädslan för framtiden och så den där förbannade träningen. 

Till saken hör också att vi inte äger något sommarställe, sånt som man läser om att många har – ett släktens paradis där alla kan samlas och ha det idylliskt tillsammans. De pengar maken och jag haft har vi båda lagt på att fortsatt kunna utöva våra yrken. 

Så för oss har det tyvärr blivit allt svårare att föra samman hela vår flock på en och samma dag vid en och samma tid. Visst händer det att vi alla går ut nånstans för en italiensk middag på restaurang, men inte ens där lyckas vi få ihop hela familjen. 

Julbordet hemma hos Marianne Lindberg De Geer med familj.

Foto: Privat

Öppna bild i helskärm

Det finns bara en dag som vi alla vikt för detta. Och det är julafton. Vår klans heliga dag. Så vitt jag vet är ingen av oss särskilt religiöst lagd åt något håll. Nej, den sidan av julfirandet har vi lagt bakom oss. Jag kan inte minnas något som helst religiöst inslag i mitt eget barndomshem vid jul. Och inte maken heller. Innan vi fick egna barn var julafton mest något man som singel skulle genomlida – jag minns att jag tog alla pass på sjukhuset för att slippa sitta hemma ensam på kammaren. 

När jag blev lite äldre kom tack och lov proggen som faktiskt förde med sig många trevliga jular, ofta i kollektiv, där var och en som ville komma tog med sig något i matväg och en flaska av nåt slag. Samt ett paket innehållandes något värt 50 spänn, som sedan högtidligt delades ut av ett av kollektivets barn, utklädd till tomtenisse. 

Fördelarna var enorma, ofta kom ensamma grannar som man annars inte pratade så mycket med, och någons mamma från Borås. När sen proggarna växte ur sina kollektiv – ville ha egen bil, eller ett jobb i en annan stad, samtidigt som IT-revolutionen exploderade – så försvann det kollektiva tänkandet och vi blev var och en för sig igen. 

Annons

Vi har vant oss vid varandra nu.

Nej här sitter jag och blir sentimental, när jag har så mycket att stå i. Måste ringa R, som varje år gör upp listan om vem som tar med vad. Hoppas att N hinner göra sin världsberömda apelsintårta och frasiga grönsallad, E sina läckra köttbullar, A sin mjuka Jansson och att F får ihop baren. Detta blir lilla M:s andra jul och i maj gifter sig Ö och Am, vars stora familj vi alla kommit att hålla av. Tillsammans bildar vi efternamnet De Geer Fors! Hur stort är inte det? 

De senare åren har vi slutat ge de vuxna var sin julklapp, nu är det barnbarnen som gäller. Förra året kom grannen med, vet inte hur han har det i år, måste ringa på och fråga. Klas tar med sig sin mamma från Göteborg i år, ska bli trevligt att lära känna henne lite mer, K och R har ju varit tillsammans i snart fem år nu. Minns det som i går när C, då elva, ställde ultimatum, ”det är han eller jag mamma”, tills för något år sen när hon, efter något hon uppfattat som gräl sa: ”Mamma, om det skulle ta slut mellan dig och K, så tycker jag att han ska få bo kvar här. För jag har vant mig vid honom nu.” Och det kan man väl säga om oss alla i den här familjen. Vi har vant oss vid varandra nu och vill att det ska fortsätta precis som förut. 

Marianne Lindberg De Geer är konstnär, författare och skribent på Expressens kultursida.