645
För ungefär ett år sedan såg jag en annons på sociala medier, där en organisation letade efter volontärer. Behovet var relativt kort, från bara några veckor eller månader. Det fanns behov för alla möjliga yrkesgrupper, och även brandmän. Uppdraget var antingen i Sierra Leone eller på Madagaskar, åt organisationen Mercy Ships.
Lena Wilderang, brandman på Global Mercy
Jag har hållit utkik efter utlandsuppdrag länge. Visst är jag med i MSBs pool för operativ personal i hopp att få hoppa iväg och göra insatser utomlands, men det kommer sällan öppningar som är aktuella. Placering på internationella utlandsuppdrag hos större organisationer som Läkare Utan Gränser betyder oftast minst ett år borta, och det är inte riktigt aktuellt. För mig är det lättare med kortare uppdrag, då kan jag kombinera det hela med anställningen som deltidsbrandman, med mina andra jobb, och uppdrag och med volontärsuppdrag i Ukraina. Så det här såg väldigt intressant ut, jag bestämde mig för att söka, och till våren stod det klart: jag skulle till Sierra Leone!
Lena Wilderang, Firefighter – fast nu utan larmutstyrsel
Mercy Ships är en humanitär organisation som levererar sjukvård där läkartätheten är som lägst, och dödligheten till följd av brist på vård som störst. Där tillgång till sjukhus saknas ordnar organisationen alltså att sjukhuset kommer in sjövägen. Det startade på sjuttiotalet med nödhjälp i Karibien, och idag har de två fartyg som servar Afrikas kuster.
Fartyget Africa Mercy som tjänstgör i Madagaskar är en gammal järnvägsfärja från Danmark, som köptes loss och blev ombyggd till flytande sjukhus. Fartyget är nästan femtio år ga mmalt, med mycket som behöver fixas och ordnas, men det funkar för att insatsen – och det är fortfarande femte största sjukhusfartyg i världen, inklusive militärfartyg.
Banana Island utanför Sierra Leones kust. De volontärerna som jobbar ombord har ett mycket tufft schema. Men ibland går det att få ledigt, och då gäller det att utforska det landet som fartyget befinner sig i!
Fartyget Global Mercy är från början designat och byggt som ett sjukhus, av Stena Roro. Det är alltså ett modernt RoPax-fartyg med tolv däck där två av däcken utgör själva sjukhuset. Det är världens största civila flytande sjukhus, det är bara ett amerikanskt militärsjukhus som är större. Global Mercy servar för tillfället Sierra Leone för tredje året i rad. Snart kommer de skifta till nästa land.
Dessa flytande sjukhus (som är egentligen självförsörjande flytande små orter med all infrastruktur) ger högklassig gratis sjukvård där tillgång till säker kirurgi har saknats. De förändrar liv, minskar lidandet, och ger tillbaka hoppet. De som gör det möjligt är sjuksköterskor och läkare från hela världen som åker dit och jobbar som volontärer.
Men det behövs inte bara sjukvårdspersonal. En självförsörjande miljö kräver andra yrkesgrupper. Volontärer jobbar med allt från matlagning och städning till IT, personalfrågor, administration, kommunikation och mycket mer. Och för säkerheten ombord behövs även brandmän. Det är där jag skulle komma in.
Kollegor från Marine Operations. Kapten Taylor Perez precis till vänster om mig. Chief Officer Frasier Manning längst till höger.
För rollen krävdes några maritima certifieringar, som jag tog under våren. Kurserna gav värdefulla kunskaper kring brandbekämpning till sjöss, inte minst med andra kursdeltagarnas input. Jag har över 30 000 nautiska mil runt hela världen på segelbåtar, så mycket var bekant, men ett fartyg i den här storleken kräver andra kunskaper och det var gott att få in lite på förhand. Jag har dessutom jobbat som brandman på vanliga stationer, och varit del av brandsäkorganisationen ombord på segelbåtar – men inte på något stort fartyg. Hur hanterar man värmespridningen under brand när allt är gjort av metall? Hur evakuerar man ett par hundra personer från ett brinnande fartyg mitt på havet? Hur evakueras patienter som har fått narkos, som är på operationsbordet, eller som inte kan se, höra eller förflytta sig själva? Hur bekämpar man bränder i motorrum med närhet till enorma mängder brandfarligt bränsle, utan att för den delen helt sabba den marina miljön? Och hur funkar det med evakuering i alla trånga utrymmen, korridorer och lejdare, när det är mörkt, rökfyllt och dessutom full sjögång?
Digitala planer och ritningar gör det möjligt att snabbare orientera sig genom alla däck, alla vertikala zoner och undvika riskområden
Det var uppskattat med påbyggnadsutbildningar, och det blev dessutom repetition på kallrök, varmrök, rökdykningsledning med mera. Oftast så får volontärerna betala för dessa certifieringar själva, men i Sverige finns det en sponsrande utbildningsgrupp som ser till att volontärer får dem gratis. Jag upplevde dem som professionella, så bli gärna kund till dem om ni behöver säkerhetsutbildningar eller maritima kurser. Att de dessutom sponsrar en hjälporganisation är enormt uppskattat, och gör det möjligt för fler att tjänstgöra. Det hade bara behövts att Transportstyrelsen också visade lite god vilja, och inte tog ut en tusenlapp för varje certifikat en volontär ska söka (och sedan söka ígen var femte år). Det är ju något som förhoppningsvis är digitaliserat, och jag kan inte se hur det ska uppkomma till sådana summor i personal eller andra resurser. Nåja, det med Transportstyrelsen är ett ämne i sig. Testa att nämna myndigheten för någon som sysslar med sjöfart och se vad som händer med deras ansiktsuttryck, det är väldigt underhållande.
Utsikt över Sierra Leones kust, från utflykten till Banana Island. Inga certifikat från Transportstyrelsen hos dem som skjutsade oss hit.
Under tiden jag gick kurserna och tog alla vaccinationer (hela alltet behövdes för just Sierra Leone), så fick jag mer input kring tjänsten. Trots att den heter ”Firefighter” så avses inte bara rökdykning utan mycket mer. Global Mercy har en räddningstjänstorganisation på ca 30 personer, så det var inte ens givet att jag skulle få rökdyka själv utan snarare arbeta på en mycket högre nivå. Uppdraget var att koordinera på högre nivå, samordna utbildning och övning för hela besättningen och specifikt för dem som var involverade med brandbekämpning, kartlägga risker, planera eventuella insatser, utföra service och tester av befintlig fast och lös utrustning, ge råd kring planering, säkerhet mm. Dessutom ingick jag i förstainsatsgruppen som även ansvarade för ledning och samverkan med bryggan och maskinrummet från ledningsplatsen, samt koordinerade fartygets fem brandlag och övriga insatsgrupper.
Genomgång inför en övning. Det är flera team som ska tränas, mellan alla andra uppgifter.
Jag klev på ombord i Cadiz, spenderade några dagar där med förberedelser tillsammans med kollegorna, och sedan kastade vi loss. Först drog vi till Algeciras för att bunkra bränsle, så jag fick åter se The Rock som jag både gått upp och seglat förbi, och sedan gick vi tvärs över Gibraltarsundet och vidare förbi Kanarieöarna och längs Afrikas kust, hela vägen till Freetown, Sierra Leone. Jag har kontinuerligt fyllt på bilder på min Instagram och även skrivit mer om förberedelser, kurser och seglatsen på egna bloggen.
Lena Wilderäng, bryggan på Global Mercy
Själva seglatsen var mycket intressant eftersom jag seglat så mycket på mindre båtar, och det här är lite extremt tonnage. Att vara med på bryggan gav många viktiga erfarenheter. Det där med att ta emot varningsmeddelande om piratattack, eller bevittna en kollision, eller uppleva andra oplanerade händelser och se hur väl händelserna hanteras när folk är samspelta och har ordentlig träning, stor erfarenhet och bra attityd – allt detta har bidragit till utveckling av egen förmåga.
Soluppgången vid ankomst till Sierra Leone. Land o’hoy!
Hela tjänstgöringen, även det som var relaterat till brandsäkerhet, har varit en mycket positiv och lärorik upplevelse. En ny miljö och ett internationellt sammanhang betyder nya arbetssätt, både maritimt men framför allt brandkårsmässigt. Alla jobbar ju inte som svensk kommunal räddningstjänst, och tur är väl det? Jag fick lära mig nya rökdykningsstrategier, taktiska grepp och fick utforska ny utrustning. Vi skandinaver tror som vanligt att vi är “normala”, men är ganska extrema ändå …
Briefing inför en insats med resten av On Stage Command. På bilden finns även en läsare från Sverige som också tjänstgör!
Organisationen Mercy Ships är väldigt tydliga med sin kristna värdegrund och jag var ärligt talat lite orolig för det. I internationella sammanhang kan det ju betyda vad som helst – och det är klart att jag inte ville hamna i en sekt, eller i någon slags fundamentalistisk miljö med bakåtsträvande och begränsande värderingar. Men organisationskulturen var nog en av de bästa jag någonsin har upplevt. Organisationen utgår från kristendom, men det finns utrymme för alla trosuppfattningar ombord – om man är med på att följa själva värdegrunden som innefattar bl a strävan mot att göra sitt bästa, att hjälpa andra, och att ha integritet.
Bra kollegor, bra stämning.
Folk ombord representerade alla olika delar av kristendom och även andra religioner. Det fanns ateister, buddhister, hinduer, muslimer – men de flesta var kristna på olika sätt, fast firade skillnader istället för att fokusera på det negativa. Protestanter käkade lunch och skrattade med katoliker, ortodoxa jobbade sida vid sida med frikyrkliga. Det fanns en underliggande respekt för varandra, och det är väl det viktigaste. I övrigt var folk helt vanliga och väldigt olika, ungefär som i vilken multinationell miljö som helst. Oavsett, så fungerade det hela otroligt bra. Folk lyfte fram skillnader som något positivt, och saknade helt negativa och toxiska inslag som ibland finns maritimt och i andra branscher. Det fanns vissa moment som var utpräglat religiösa, till exempel med worship-stunder innan man startar arbetsdager. Det funkade rätt bra, det går att verkligen uppskatta lite mindfullness, tacksamhet och fokus på något som är större än man själv, innan man börjar planera dagen och dela ut arbetsuppgifter.
Man får uppleva den lokala kulturen i möten med befolkningen, och genom folk från Sierra Leone som tjänstgör på fartyget och berättar om språket, traditionerna och sederna. Här ser vi lokala fiskebåtar från fartyget precis innan vi kommer i hamn.
Sierra Leone är ett ställe som är väldigt intressant att utforska i sig. Historiskt sett så bär landet på många ärr. Inbördeskriget lämnade djupa sår, och det finns än idag många före detta soldater och barnsoldater, samt civila överlevare av amputationsräder, tortyr, och andra krigsbrott. Ekonomin var körd i botten när kriget började, och man försökte efter krigets slut att bygga upp landets ekonomi och infrastruktur. Det såg ut att gå i rätt riktning, men det mesta ödelades under Ebolaepidemin 2014.
En livlig ort med en lokal marknad. Trafiken utgörs av bilar, motorcyklar, tuktuks (som här heter “keke”), och även en hel del lastbilar där de flesta saknar reservdelar till kompressorer och därför har kopplat loss bromsarna. Bra att veta i nedförsbackar.
Sjukdomen spreds väldigt fort, inte minst på grund av brist på information, på sjukvård, och på vaccin. En del i spridningen utgjordes av traditionella begravningsceremonier som innebar att man tog farväl av den döde. De som dör av Ebola är väldigt smittsamma efter dödsfallet – spridningen från döda till levande stod för upp till 70% av fallen enligt vissa källor.
Under de värsta perioderna var det så många som insjuknade och dog att det inte fanns tid eller resurser att ens notera namn på de som miste livet. De som jobbade med gravsättning hade inte fått utrustning eller ens betalning, de var oroliga för smitta, närstående var upprörda, kaos rådde. Ebolakyrkogårdar i landet består av likadana gravstenar som sträcker sig i långa rader, där det på många endast står ”Known to God”, utan namn, födelsedatum eller dödsdatum. Tusentals dog i sjukdomen, och det finns även ett mörkertal då närstående inte ville rapportera in det för att få ha kvar sin älskade för en ordentlig begravning, och inte bara få dem ”inplastade och bortplockade”. Det går att besöka Ebolakyrkogårdar i Sierra Leone, inklusive i Freetown. Det går även att besöka minnesplatser, och olika sjukhus.
Just sjukvården fick ta en väldigt stor förlust, då många som jobbade inom sjukvård blev smittade. Hela sektorn var tvunget att startas igen från väldigt dåligt skick. Infrastrukturen är fortfarande i stora behov av utveckling, och ungdomsarbetslösheten är mycket hög. Trots alla svårigheter kämpar folk vidare, och bygger en framtid. Landet har stor potential i form av naturtillgångar, vackra stränder, diamantgruvor, sällsynta djur, rik kultur och karismatiska, välkomnande människor. Att träffa lokalbefolkningen var väldigt fint – de känner mycket väl till Mercy Ships och har bevittnat resultatet av insatserna.
Bureh Beach, Sierra Leone. En av landets fenomenalt vackra stränder.
Sjukhusfartyget bidrar till utvecklingen genom att ge gratis operationer till dem som behöver det, där det finns goda förutsättningar att det förbättrar personens liv. Det finns en grupp specialister som samarbetar med myndigheterna i landet. De reser runt i definierade upptagsområden och väljer ut patienter som kan få hjälp av en operation. Det sker i god tid, och när det väl är dags så ordnas transport, boende, alla prov innan operationen, och sedan eftervård samt boende efter operationen. I många fall vill man förbättra näringsintaget på förhand för att ge bättre förutsättningar för att ingreppet ska lyckas. I efterhand är det viktigt att patienten får en ren miljö, rent vatten och bra näring, och tar det lugnt och inte tvingas till tungt arbete. Därför skickas folk inte tillbaka direkt, utan får en möjlighet för ordentlig återhämtning i Hope Center, som drivs av Mercy Ships och alltså fungerar som patienthotell.
Två kollegor som utforskar en av landets fenomenala stränder. Turismen har inte nått hit, men i takt med utvecklingen kan det alltså bli det nya heta. Det finns all potential till det.
Barn kan få bli friska och få leka och gå i skolan igen, folk återfår synen, familjemedlemmar får tillbaka sina närstående, de som har stötts bort från samhället kan bli del av samhället igen, få ett jobb, hitta kärleken. Patienthistorier går att läsa här, en massa välbehövd feelgood i dessa tider. Att finnas där för tredje man är för mig inget nytt, men att se så tydliga resultat är väldigt speciellt.
Långsiktigheten på plats uppnås genom utbildning. Lokala sjuksköterskor, läkare och tandläkare tränas på fartyget och får med sig kunskaper att tillämpa och sprida vidare i landet. Själv lärde jag ut brandsäkerhet och brandbekämpning till lokala teamet på Hope Center i Freetown, vilket var mycket uppskattat.
Gruppbild med lokala teamet på Hope Center i Freetown
Jag besökte även en lokal brandstation. Det finns några stycken i Freetown och den här är ”Headquarters” nationellt. Jag fick ta del av deras arbetssätt, erfarenheter och utmaningar. Det gav perspektiv och lärdomar för livet. Det kan noteras att de är tungt beroende av donerad utrustning och brandbilar, det räcker inte att skicka pengar eftersom korruptionen är så hög och tillgången till utrustning och fordon (inklusive transport) är som den är. Vissa områden kan inte nås av de stora bilarna, eftersom huvudstaden har flera överbefolkade slumområden där gatorna emellan husen är mycket trånga. Men det är också där det finns stora risker. Man har blivit väldigt duktiga på slangdragning i Freetown på grund av detta, samt på grund av att det endast finns ett fåtal brandposter i staden. Det går dessutom inte att räkna med att det finns tillräckligt tryck i vattnet.
Dags för den obligatoriska gruppbilden tyckte Freetown Fire Station and National Fire HQ! Chief till höger om mig.
Fartyget kan således inte förlita sig på lokala räddningstjänsten, som man annars gör i hamn, utan behöver vara helt självförsörjande gällande sådant. De hjälper mer än gärna, men å andra sidan saknar de utbildning eller erfarenhet av arbete på sådana fartyg. Brandrelaterade händelser ombord kan bli väldigt allvarliga, och det kändes riktigt bra att kunna bidra till att de inte ska ske, och att responsen på en eventuell händelse skulle vara tidig, korrekt och säker.
Genomgång av utrustning inför rökdykning
När det var dags att mönstra av ville jag egentligen bara förlänga uppdraget och stanna kvar. Men jobb och andra uppdrag väntade. Lars väntade också, och jag är ganska säker på att han skulle ha åsikter om jag helt plötsligt skulle bli borta tre månader istället för en. Men jag började planera nästa insats direkt, och det blir alltså nu under december-januari, den här gången på Africa Mercy i Madagaskar.
Jag är ombord sedan två dagar, och kommer in i verksamheten och uppgifterna som brandman. Redan idag hade vi skarpt brandlarm, och just nu ingår jag i brandlag 3 så det fick bli elddop, om man kan uttrycka det så? Lyckligtvis så var det ingen allvarlig händelse, och vi är klara för en seglats snart. Fartyget ska till Durban i Sydafrika, för att få sin årliga maintenance – och för att reparera en av motorerna. Kan bli en skakig tur, men vi är i full gång med att göra ”trusty rusty” klar för turen som kommer ta ungefär en vecka. Så fort de är klara med underhållsarbetet och reparationer på varvet i Durban drar alltså Africa Mercy tillbaka till Madagaskar för ytterligare ett års operationer.
Här går det att stödja min volontärsverksamhet ombord, och det går att stödja verksamheten i stort också. Och jag vill verkligen rekommendera att söka volontärsuppdrag för alla som vill göra skillnad, samt uppleva en fantastisk arbetsmiljö i spännande omgivningar. Det behövs volontärer inom de flesta områden. Teamet på svenska Mercy Ships är mycket stöttande och svarar gärna på frågor, samt hjälper till med nästa steg. Mercy Ships Sverige brukar intervjua volontärer, här är en liten film om vad jag hade att säga, och några korta filmer från verksamheten ombord.
Utbildning, övning, kvalitetssäkring. Och en massa kunskapsutbyte. Rekommenderar varmt att söka!
Det behövs insatser på många platser i världen. Även hemma i Sverige. Men låt oss inte glömma hur bra vi har det egentligen. Vi tar så mycket för givet. Dricksvatten i kranen exempelvis. Det är inte många andra länder i världen som har den lyxen. Eller att vi kan studera gratis, inte minst på högre nivå. Få sjukvård utan att betala skyhöga belopp, och få subventionerade mediciner när de behövs. Och så vidare. Som sagt, det är kanske inte perfekt. Men det finns mycket att vara glada för.
Fantastiska Bureh Beach i Sierra Leone – trots annan levnadsstandard än Sverige så är det värt att besöka. Se länk om stränderna längre ner.
Länkar till artiklar på min blogg adrenalena.se, på engelska:
Blev antagen för att tjänstgöra
Summering av en månad på fartyget
Sierra Leones otroliga stränder
Banana Island, Sierra Leones gömda skatt
Nu är jag ombord och har begränsat med internet fram till att fartyget ankommer till Sydafrika. Då kommer jag ta mig tillbaka till Sverige och producera någon slags rapport igen. Jag kommer dock försöka uppdatera Instagram löpande. Ha en fin kommande jul, ett gott kommande nytt år, och krama era närmaste extra mycket om ni firar tillsammans!
God jul alla!