Patrik Kronqvist

Publicerad 23 aug 2025 kl 07.00Uppdaterad kl 07.33

S-regeringen gav långfingret åt grannarna. Äntligen har Sveriges hållning ändrats.

S-ledaren Magdalena Andersson var statsminister 2021-2022.

Foto: FREDRIK PERSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärm

Baltikum är i fokus för regeringen Kristersson

Foto: Below the Sky / Shutterstock

Öppna bild i helskärm

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Patrik Kronqvist

I november 1989 for den socialdemokratiska utrikesministern Sten Andersson till Tallinn. Det var en höst då förändringens vindar blåste genom Östeuropa. 

I Sverige hade borgerliga politiker länge stött den baltiska frihetskampen. Men ministern var kallsinnig inför balternas önskan att frigöra sig från Sovjetunionen. På en fråga från journalister sa Andersson: ”Estland är inte ockuperat”.

Nästan fyra decennier efter det famösa uttalandet går det fortfarande att skönja en vänster-höger-klyfta i engagemanget för Baltikum. 

Ett avslöjande mått på utrikespolitiska ambitioner är regeringschefens resor. 

Under Stefan Löfvens första mandatperiod som statsminister 2014 till 2018 reste han till de baltiska länderna en enda gång, i ett svep och under samma dag. Utöver det for Löfven till Riga för ett EU-möte. 

Tyngdpunkten i den rödgröna utrikespolitiken låg i stället på att säkra en plats i FN:s säkerhetsråd. När utrikesminister Margot Wallström 2018 radade upp Sveriges prioriteringar i rådet nämndes Ryssland eller Östersjön inte med ett enda ord – trots att Kreml attackerat östra Ukraina bara fyra år tidigare. 

Tuvalu var viktigare än Tallinn. 

Samtidigt var de baltiska politikerna betydligt mer måna om relationerna med Sverige. Från både Estland och Lettland reste någon av presidenten, premiärministern eller utrikesministern till Sverige vardera tre gånger med statsministern som värd. 

Under den efterföljande mandatperioden fortsatte baltiska politiker att resa västerut – trots pandemin.

Sverige svarade med att visa det diplomatiska långfingret. Statsministrarna Stefan Löfven och Magdalena Andersson for mellan 2018 och 2022 inte en enda gång till Baltikum. Och i utrikes- och regeringsdeklarationer fick regionen en undanskymd plats eller utelämnades helt.

Ointresset kan vara en förklaring till Magdalena Anderssons allvarliga felsteg i samband med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Först tog det tre veckor för henne att överhuvudtaget kommentera det tal där Putin ifrågasatte Sveriges rätt att välja säkerhetspolitisk väg. Och när rysk trupp väl korsat gränsen hävdade hon att en svensk Nato-ansökan skulle destabilisera säkerhetsläget – närmast en upprepning av Kremls talepunkt.

Nostalgiker hävdar numera att ”Sveriges röst i världen har tystnat”. Det stämmer inte.

Under Ulf Kristerssons tid som statsminister har Sverige börjat ta igen förlorad mark. Han har själv rest tre gånger vardera till Lettland och Litauen samt två gånger till Estland.

Ännu viktigare är att Kristersson två gånger har samlat de nordisk-baltiska ledarna till möten i Sverige. 

Tyngdpunkten har av naturliga skäl legat på stödet till Ukraina och militära frågor. Försvarsmakten har numera regelbundet trupp på plats i Lettland. Det är ett stöd som handlar lika mycket om egenintresse som av solidaritet. För enligt Natos krigsplaner försvaras Sverige numera i Baltikum.

Annons

Men samarbetet behöver innehålla mycket mer än bara försvar. När Finland kröp ur den ryska intressesfären var det en långsam process. En nyckel var att landet steg för steg integrerades i Skandinavien och Europa – både politiskt och ekonomiskt.

För Estland, Lettland och Litauen har den resan gått snabbare. Nato, EU och euron har varit viktiga hållpunkter på vägen. Men svenska banker har också spelat en viktig roll för att inlemma Baltikum i väst, skandalerna med penningtvätt till trots.

Fortfarande finns dock mycket att göra för att stärka våra band. Sverige borde till exempel inte bara skicka fångar till Tartu utan också studenter. Staden har ett utmärkt universitet, grundat av Gustav II Adolf. 

Återigen handlar det lika mycket om egennytta som omtanke. 

Sverige har mycket att lära av de snabbväxande ekonomierna i Baltikum vad gäller sådant som skattesystem och enklare regelverk. Ta bara digitaliseringen. Medan Sverige kämpar med att ens få fram fungerande skolplattformar kan esterna göra alla sina offentliga ärenden digitalt.

Samarbetsprojekt – som gemensamma e-recept – har fått skjutas på framtiden för att Sverige misslyckats med tekniken och juridiken. Kanske kan den estniska biståndsmyndigheten göra en insats för att hjälpa sina tekniskt underutvecklade grannar?

Nostalgiker hävdar numera att ”Sveriges röst i världen har tystnat”. Det stämmer inte. Men vi har börjat lyssna på våra grannar.

Patrik Kronqvist är politisk redaktör och chef för Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.

LÄS MER: Skylten avslöjar Kremls verkliga avsikter