ESSÄ. Det här landet var så konstigt.

Han hade lärt sig språket snabbt, bott i Sverige i ett par år, en australier fast besluten att göra sig hemmastadd i det exotiska Skandinavien. Nu var det dags att fira jul i flickvännens föräldrahem, och ingenting i en socialdemokratisk akademikerfamilj kan vara heligare än ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton”.

Den unge mannen stelnade till i soffan.

”Det är… en svastika där?”

Året var 1999 och han som skulle bli min svåger trodde inte sina ögon.

Kanske var det först i det ögonblicket jag insåg hur extrema vi är. För en australier är hakkorsflaggan synonym med ondska, fascism och massmord, för ett världskrig där en miljon landsmän deltog. För en svensk – åtminstone klockan 19.05 den 24 december – står den för det progressiva 1970-talets bitande satir över den svenska borgerligheten på 1940-talet. Flaggirlangen som Karl-Bertil föräras byrådirektör HK (= hakkors?!) Bergdahl är en sarkastisk påminnelse om hur överklassens leende bara är en mask över fascismens grimas.

Sånt var svårt för mitt 25-åriga jag att förklara på engelska. Han fick helt enkelt ta seden dit han kom.

Jag har åldrats med dessa 23 minuter.

Ett halvt liv senare och filmen fyller 50 år. Jag har åldrats med dessa 23 minuter, kan varje replik, varje bildruta, varje flämtning i Arne Domnérus altsaxofon. Ändå begriper jag inte vad det är som får berättelsen att övervintra i en nation som har lämnat allt, precis allt som den representerar.

Jag försöker föreställa mig Tage Danielsson på hösten 1964. Han är småbarnspappa och på väg att peaka i underhållningsbranschen tillsammans med sin parhäst Hans Alfredson. Parallellt har han en lovande författarkarriär på Wahlström & Widstrand. När förlagschefen Per Gedin beställer en julnovell att skicka ut som reklam åt kunder och medarbetare skriver han förmodligen på uppstuds, kan omöjligt ha haft lediga veckor i kalendern. Texten har en rytm och lätthet som jag förknippar med enkla, raka skrivprocesser där författaren bottnar i materialet. Danielsson har själv i tonåren extrajobbat på ett postkontor hemma i Linköping, berättelsen står på hyllan, det är bara att plocka ner den.

Hasse och Tage. Tage Danielsson skrev julnovellen om Karl-Bertil 1964. 1975 blev den en julfilm på SVT, tecknad av Per Åhlin.

Foto: Jan Delden

Öppna bild i helskärm

Novellen trycks senare i en nyutgåva av samlingen ”Sagor för barn över 18 år” och kunde därefter ha fallit i glömska om det inte varit för nästa beställning, tio år senare, när SVT vill ha en julfilm. Nu är Danielsson så fullbokad att han inte har tid att göra en film med skådespelare, dessutom blir det dyrt och krystat att försöka göra en spelfilm till en tidlös julsaga. Han får idén att i stället prova animerad film. Tecknaren Per Åhlin har jobbat med animationer i några av Hasse och Tages filmer, och 1974 har han fått en egen succé med den blivande klassikern ”Dunderklumpen”. 

”Nu ska vi göra en ny Kalle Anka”, säger Danielsson till Åhlin där i början av 1975, enligt vad tecknaren själv senare uppger. Det är den andan. Disneys plastiga långkörare, ett cementerat inslag i julaftonstablån sen 1960, ska få konkurrens! Den där julnovellen han skrev åt Gedin, var inte den rätt schyst ändå?

Annons

Danielsson lämnar ett manus som tämligen ordagrant håller förlagan i handen. Åhlin tar över, det blir en stressig höst där ute i hans ateljéer i Hököpinge utanför Malmö. Han slarvar med spritpennor, teckningarna kladdar ihop och en tekniskt hafsig version med fula skarvar och fel färger sänds på premiärvisningen julafton 1975.

Av vad man kan utläsa i tidningarna blir det inga särskilda reaktioner. En julfilm om dumma borgare och en naiv men godhjärtad grabb är vad publiken förväntar sig. Jag hittar inte en sur åsikt, inte en kränkt kommentar, i någon enda svensk dagstidning.

Snipp, snapp, slut. Dammen har brustit.

Men i själva verket är någonting på väg att kollapsa denna jul. Några veckor senare, den 30 januari 1976, grips Ingmar Bergman på Dramaten på ogrundade misstankar om skattefusk. Ytterligare några veckor senare, den 10 mars, publicerar Astrid Lindgren en annan saga, den om ”Pomperipossa i Monismanien”, i Expressen och startar en revolt mot Palmeregeringens Robin Hood-beskattning. Samma höst tillträder den första borgerliga majoritetsregeringen sedan den allmänna rösträttens införande.

Snipp, snapp, slut. Dammen har brustit. Den demokratiska socialism som Tage Danielsson har företrätt, den som har varit standard i svenskt kulturliv sedan folkhemmet etablerades, har förlorat sin dominans och ska aldrig återfå den.

I gengäld sänder den statliga televisionen ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” i repris 1976, nu med de tekniska skavankerna korrigerade. Än en gång utan några särskilda reaktioner; enligt Per Åhlin gick filmen rätt mycket under radarn de första åren, ”det var först så småningom som tittarna kom underfund med den, kanske för att SVT varit envisa med att visa den”.

Astrid Lindgren med kofoten.

Foto: PER KAGRELL

Öppna bild i helskärm

Gunnar Sträng läser om Astrid Lindgrens ”Pomperipossa i Monismanien” i Expressen 1976.

Foto: SVEN-ERIK SJÖBERG / DN TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärm

För det är det man är, envis. Man fortsätter visa sagan om tonårspojken som naivt försöker revoltera mot materialism, kapitalism och egoism. Palmemordet 1986, ”ska du lukta på glöggen?” Estoniakatastrofen 1994, ”jag har närt en KOMMUNIST vid min barm.” Tsunamin 2004, ”vill du ha ett fikon?” Drottninggatan 2017, ”ljuga till mor på själva julafton? Nää.” Natomedlemskapet 2024, ”du får INTE se hur filmen slutar.”

I ett land där tragedierna och framstegen går hand i hand, ett land som tidens tand och de geopolitiska kontinentalplattorna har förvandlat till oigenkännlighet är Karl-Bertils varmhjärtade, tandlösa protest den enda konstanten.

För det är ju det som är skämtet, den komiska twisten i sagan, att klapparna han stjäl är meningslösa för mottagarna. En fattig änka behöver inte herrparfym, en ”glädjeflicka” behöver inte en randig sidenslips, en sorgsen diversearbetare förutsätts inte kunna läsa Jean-Paul Sartre på originalspråket. Deras glädje åt sina värdelösa allmosor är filmens melankoliska punchline – om någon av fattiglapparna hade hittat en bunt sedlar, en bilnyckel eller en testamenterad grosshandlarvilla i sitt paket vore sagan förstörd. 

Annons

Under åren har det förekommit små näpna försök att irritera sig på filmen från höger. Det mest kända är Isabella ”Blondinbella” Löwengrips attack 2008, när hon som 18-åring på sin blogg skällde ut ”kommunistskiten”. Ett perspektiv som däremot har drunknat i den allmänna klickjakten var Åsa Linderborgs försynta kommentar om att sagan givetvis inte på något sätt kan kallas kommunistisk eftersom den handlar om välgörenhet, inte om klassamhällets avskaffande.

Därför kommer högervridningen av Sverige aldrig att släcka Danielssons och Åhlins vackra saga.

För så är det ju. ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” har överlevt, inte trots sitt hårdhudat revolutionära budskap, utan tvärtom genom sitt bevarande av status quo. Vi behåller varuhusen och biljardborden och produktionsmedlen, ni får servettringar i japanskt päronträ och en handmålad porslinstallrik – deal?

Därför kommer högervridningen av Sverige aldrig att släcka Danielssons och Åhlins vackra saga, inte ens i ett Sverige där de fattiga åter syns på gatorna och hakkorsen på nytt fladdrar i vinden. Bara en total nedläggning av public service skulle kunna ta död på Karl-Bertils triumftåg – och även då skulle den säkerligen ligga kvar på någon streamingtjänst att damma av och ställa fram som vördad nationalklenod.

Om man tvunget ska peka på något som skulle kunna sätta stopp för ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” i nästa halvsekel är det snarare hotet från en vänster som inte längre accepterar småborgerligt, studentikost känslopjunk i rutan. Den som inte får något religiöst i blicken inför en saga som i sin grundtematik befäster klyschan att det är tanken som räknas. Den som inte längre accepterar sockersmetens fernissa över cynismen och omänskligheten.

Men fram tills dess får jag en tia till taxi av min glöggfryntliga pappa och åker ännu ett varv till slumkvarteren, besjälad av julens budskap, av en evig längtan efter att vara en god och fin människa.

Jag sitter med mina egna barn i soffan och hoppas att de ska älska filmen lika mycket som jag.

Jag hoppas att de en dag ska få se hur den slutar.

Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida.