KRÖNIKA. Krister Kalte, tidigare bland annat mångårig ordförande för Föreningen Svenska Superligan (FSSL), reflekterar över innebandyns utveckling.
Foton: Per Wiklund
Den 2 december förra året fyllde den anrika innebandyklubben Balrog Oilers IK 40 år.
Tyvärr är det inte mycket kvar av den klubb som en gång satte fart på sporten innebandy. Det var till stor del Balrogs förtjänst att den då förhållandevis nya sporten började växa – att den syntes i riksmedia, lockade en allt större publik, blev attraktiv för barn och ungdomar och etablerade sig som en seriös lagidrott inom den svenska idrottsfamiljen.
Vi är många som är stolta över vad vi åstadkom med Demonerna från Norra Botkyrka. Det finns naturligtvis också en sorg över att glansdagarna som började tidigt 90-tal inte höll i längden. Men få saker varar för evigt. Tyvärr är det idag även illa ställt med innebandyn som sport, och vi verkar helt ha tappat vår attraktionskraft.
”Som att skjuta budbäraren”
I dag raljerar många över fiaskot i dam-VM och försöker överträffa varandra i förslag på hur nuvarande landslags- och förbundsledning ska straffas och varför vi inte är bättre. Vi nås av nyheten av att landslagsledningen får sparken. Det blir lite som att skjuta budbäraren. De dåliga resultaten är sannolikt framför allt en konsekvens av decennier av att motarbeta svensk elitinnebandy.
Ett sätt att mäta attraktionskraft och framgång är att titta på medieuppmärksamhet och publiksiffror. Svensk innebandy nådde sin mediala och publikmässiga topp mellan 2008 och 2016, med särskilda höjdpunkter kring SM-finalerna och framgångsrika VM-turneringar. Det är med andra ord ganska länge sedan innebandyn hade sin ”peak”.
Spiken i kistan måste vara smärtan att för första gången förlora ett hemma-VM på herrsidan, och nu senast inte ens få med sig en medalj från dam-VM. Räddningen kan vara att de i övrigt starka nationerna slaviskt följer i Sveriges spår i stället för att göra det som faktiskt bygger sporten – det vi själva inte lyckades med.
Vi var många som försökte lägga en grund för utveckling genom att bygga engagemang och delaktighet hos herr- och damklubbarna i SSL. Vi skapade gemensamma målsättningar med både morötter och piskor och påbörjade en digital utvecklingsresa. Styrelsen i SSL träffade klubbarna ett par gånger om året för att tillsammans driva ligorna och sporten framåt. Allt detta var viktiga steg för att utveckla klubbarna och ligan, öka exponeringen, förbättra ekonomin, säkra återväxten och bibehålla vår världsledande position – för att nämna några exempel.
”Starkaste drivkraften för återväxt”
Det som bromsade oss var den ständiga kampen med förbundet om utvecklingsmöjligheter – en utveckling som enligt oss borde ha utgått från klubbarnas engagemang och kunskap. Den långa bromssträckan, som sedan övergick i pandemin, blev förödande för SSL och svensk elitinnebandy och starkt bidragande till sportens tillbakagång. Flera år av möjlig utveckling gick förlorade, med förödande konsekvenser.
Hade förbundet slutit upp och stöttat SSL-klubbarna från början, i stället för att motarbeta dem, ledda av egocentriska generalsekreterare som var mer intresserade av sina egna varumärken än av svensk innebandy, hade vi i dag inte behövt konstatera att vår sport nått sin topp. Då hade vi sannolikt fortsatt att utveckla våra klubbar, Svenska Superligan och varumärket innebandy – och fortsatt vara världsledande.
Svensk innebandy behöver definitivt en omstart, och en djupare förståelse för hur saker hänger samman. En stark elit, med goda förebilder och hög attraktionskraft för att locka publik och sponsorer, är också den starkaste drivkraften för återväxt och internationell konkurrenskraft.
Krister Kalte
Om Krister Kalte: Född 1966. Medverkade i bildandet av Balrog Oilers IK 1984 och är hedersordförande. Medverkade i bildandet av SEI, Svensk Elitinnebandy, i början på 90-talet. VM-general 2006. Suttit som ledamot i Förbundsstyrelsen i 7 år. Var med och skapade Europacupen 1993 och var Europacup-general 3 gånger. Mångårig ordförande för Föreningen Svenska Superligan, FSSL.