Publicerad 25 dec 2025 kl 10.00Uppdaterad kl 10.18
”Regnmannen” kommer med förhoppningar om Hundraåringen-skratt och Ove-tårar.
Det är ett förvirrande utgångsläge för vad som egentligen är en lite melankolisk film om att vara ensam och uträknad och kanske framför allt man.
Robert Gustafsson.
Foto: anders nicander
Öppna bild i helskärm
Jonas Karlsson spelar granne i filmen.
Foto: anders nicander
Öppna bild i helskärm
Blir det regn?
Foto: anders nicander
Öppna bild i helskärmSå bra är ”Regnmannen”
Genre: Drama (Sverige).
Av: Hannes Holm.
Med: Robert Gustafsson, Jonas Karlsson, Emelia Sallhag, Simon Gregor Carlsson, Karin Lithman, Sara Shirpey.
Längd: 1:49.
Från: 7 år.
Premiär: På bio 25/12.
Visa mer
Sorgliga saker händer, och i år så har svenska filmmakare känt att vad vi allra mest behöver är att få skratta bort dem. Oavsett om det handlar om skilsmässa (”Det är något som inte stämmer”), psykisk ohälsa (”The dance club”) eller diktatur (”Eagles of the republic”).
Även ”Regnmannen” passar in i den trenden, men bjuder dessutom på en förstående blick på den självupptagne kulturgubben.
Kanske även det ett tecken i tiden, med tanke på ”Sentimental value” och ”Jay Kelly”.
Nu är Robert Gustafssons regnman (även kallad Lill-Ingmar) en kulturman av mer lokal karaktär. En gång var han länsteaterchef i Kalmar. Sen gjorde han lite för konstiga föreställningar och fick sparken.
Nu är han pensionär, hustrun har nyligen gått bort, och dagarna tillbringar han i ensamhet – i trädgården eller med gamla VHS:er från sina egna föreställningar.
Det är lågmält roligt, delvis för att Gustafssons plågade ansikte har blivit ett Pavlovskt stimulus för skratt.
Jonas Karlsson och Robert Gustafsson.
Foto: anders nicander
Öppna bild i helskärm
Foto: anders nicander
Öppna bild i helskärm
Men Ingmar är snarare en tragikomisk, och rätt vardaglig figur, som självupptaget pysslar vidare på sina projekt. Vuxna dottern vet han inte riktigt hur man pratar med. När barnbarnet ringer har han inte tid.
Att tillsammans med grannen (en snäll besserwisser spelad av Jonas Karlsson) övertyga kommunpolitikerna att han faktiskt kan skapa regn i sommartorkan, är viktigare. Om han faktiskt kan det är öppet för tolkning. Men politikerna tackar inte nej till vad som både är en klimat-quickfix och ett mediejippo.
De hoppas på magi. Jag också. Men den känslomässiga förlösningen vill inte riktigt infinna sig.
Det blir inte magiskt, ingen aha-upplevelse, utan mest gemytligt.
Bland annat för att här finns två spår som inte helt gifter sig med varandra: En traditionell svensk komedi på småländska som hade kunnat bli kanske en sommarteater, och en stillsammare berättelse, där svetten lackar i saffransgula bilder.
Men fotot är fint och skådespelarna bra.
Emelia Sallhag är ett fynd som dottern, och Jonas Karlsson har liksom draperat sig själv i sävlig småländska, som man kan skratta åt eller tycka blir i överkant.
Den senare har även skrivit boken i botten. Av vilken Hannes Holm gjort en ”En man som heter Ove”-besläktad film som i sina bästa stunder påminner mig mest om en sådan där gammal Slas-film, som ”Vem älskar Yngve-Frej?” (1973) där Janne ”Loffe” Carlsson grabbar tag i Allan Edwall och ljuger ihop ett fornminne för att bryta ensamheten i skogen.
Det lunkar på, kan man säga. I en bekant trivsamhet, utan riktiga mirakel.