∎ SVERIGES KULTURKANON: DEL 2
Innan kanonkommittén kom till undsättning med sitt tillkännagivande att Vägmärken ingår, var förutom Svenska kyrkan och Mikael Persbrandt, svenska rappare de som tog störst ansvar för att hålla liv i namnet Dag Hammarskjöld.
Det är förstås inte för att de förläst sig på Vägmärken, de postumt utgivna dagboksanteckningar som nu kanoniserats tillsammans med bland annat Heliga Birgittas Uppenbarelser och Emanuel Swedenborgs Drömbok i den torra kategorin Lärdom och sakprosa, som förortens musikaliska hjältar hyllar Hammarskjöld. Utan förstås för att den kriminella världen är ett av få sammanhang där kontanter fortfarande används flitigt, och där alla är väl medvetna om att det är Hammarskjölds ansikte som pryder tusenlappen.
Manuskriptet hittades efter Hammarskjölds död
Sorgligt nog, eftersom den undre världens vilsna själar nog är de som främst kunde tjäna på att ta in det Hammarskjöld skrev och funderade om i sin ensamhet. Verket är knappast hans mest definierande livsverk, lika lite som hans något bortglömda roll som akademiledamot på stol 17 eller översättare av Djuna Barnes till svenska, men borde inspirera i en tid som behöver diplomater både i det lilla och stora.
En tusenlapp med motivet Dag Hammarskjöld. Bild: Fredrik Sandberg/TT
Vägmärken överskuggas samtidigt något av sin tillblivelsehistoria. Manuskriptet fanns vid Hammarskjölds död i lägenheten i New York, med ett brev adresserat till kabinettssekreteraren Leif Belfrage, där han skriver: ”Den påbörjades utan tanke på att någon skulle få se den. Med mina senare öden, med allt som skrivits och sagts om mig har läget förändrats.”
Från början skrevs dagboken inte för publicering, men Hammarskjöld blir med tiden allt mer medveten om att han skriver för en publik. Och oroar sig allt mer själv för att anteckningarna blir tillvända publiken och därför hycklande mot hans budskap, när han skriver: ”Du frågar om icke dessa anteckningar till slut är ett svek mot den livsväg de själva vill utstaka.”
Texter om självuppoffring och dödslängtan
Rent litterärt är kvaliteten blandad, meningarna omständliga och med behov av skrivrådet att det inte nödvändigt blir mer djupsinnigt eller poetiskt av radbrytningar. Men den etik som Hammarskjöld försökte skriva fram och handla utifrån är hårdare än gängens. Men ljusare. Det handlar om självuppoffring, inte utan ett visst mått av svärta dödslängtan, men för något större – han vill upplösa sig själv som mål för att vara ett medel för andra i en närmast martyrlik vändning av Kants kategoriska imperativ. Det handlar om att alldeles radikalt finnas till för andra, inte för sig själv.
Det är religiöst anstruket, handlar allt mer om Gud, vilket kanske är en av förklaringarna till att delar av Hammarskjölds minne varit svårt i Sverige. Det är helt enkelt inte tillräckligt sekulärt. Och inte heller tillräckligt sossigt, trots att Hammarskjöld medverkade i flera regeringar var han aldrig med i partiet, varför Olof Palme ofta kniper platsen som stor svensk i världen.
Sverige har, till skillnad från USA där Hammarskjöld bodde sina sista år i livet, ingen stark tradition av studenttal som motsvarar amerikanska graduation speeches. Synd för Hammarskjöld, som i genren hade kunnat bli en väl citerad klassiker i ett mer passande format än gangsterrap. I rätt händer är den en trygg vän och vägvisare genom livet. Vem är aldrig vilse i det främmande land som kallas livet, i behov av den känsla som fångas i de två sista diktraderna Hammarskjöld fick på pränt innan han for till Nordrhodesia och omkom när det flygplan han färdades i störtade i djungeln: ”Och jag börjar känna kartan och väderstrecken.”
Sveriges kulturkanon
Detta är en text i en serie om svensk kulturkanon från Liberala Nyhetsbyrån som publiceras under julghelgen 2025.
