Nyligen hade den avslutande femte säsongen av Stranger Things premiär.

En tv-serie som till stor del definierade mig, som jag tipsade alla om när den kom och vars merch utgjorde en stor del av min garderob är jag nu helt ointresserad av.

Den enklaste förklaringen är att jag  helt enkelt vuxit ifrån den. Men det är något mer.

Jag känner nästan en avsky. Inte så nödvändigtvis för dess innehåll, utan för  hur den blivit emblematisk för allt som blivit fel med tv idag.

Under de nio åren sedan serien släpptes har tv-landskapet förändrats drastiskt Det var under eran som kallats för Peak TV.

En period som började med Sopranos 1999 och sträckte sig till tidiga 2020-talet, som kännetecknades av att de största tv-succéerna var prestigefyllda och välgjorda tv-serier. 

Låstes inte vid tv-sändning

Tack vare dvd och streaming låstes vi inte längre bara till att se när något gick på tv.

Netflix tog världen med storm när vi fick ett enormt utbud av filmer och serier från olika studior, med undantag för deras största konkurrent HBO.

De började också med egna serier, där den första var House of Cards. 

Stranger Things blev en snackis sommaren 2016, där vi alla förälskade oss i den mysrysiga 80-talsnostalgin och växte  till Netflix största succé och ett fenomen. 

När den tredje säsongen hade premiär 2019 fanns inte Disney+, HBO:s tjänst hette HBO Now och Amazon Primes brottarhit The Boys kom två månader senare.

Pandemin var ett stort skäl till att vi inte såg nästa säsong förrän 2022.

Trots förseningen var glappet mindre än det till den femte säsongen; det har gått mer tid mellan säsong fyra och fem än det ens tog att släppa de tre första säsongerna. 

Ny serier tog världen med storm

I tomrummet mellan säsong fyra och fem har vi inte bara sett flera nya serier ta tv-världen med storm, utan flera av dem har hunnit komma i fler säsonger än Stranger Things.

Till och med HBO Max hann både byta namn till Max och byta tillbaka. 

Vi har hunnit överösas med streamingplattformar, som proppas med alltmer intetsägande serier och filmer, att det kännetecknas med öknamnet “slop”.

Mycket görs som bakgrundssorl när vi scrollar på mobilen, där Netflix ska ha sagt till serieskapare att anpassa sina serier för att vara på som en “andra skärm”.

Värre än att vi blivit av med kvalitets-tv är hur hela branschen sakta men säkert kollapsat.

Tv brukade var länge en förhållandevis trygg anställning i en bransch ökänd för att sakna stabilitet, där de återkommande säsongerna erbjöd arbete under en lång tid i flera år och där royaltyutbetalningar (speciellt vid syndikering, när serier säljs för att gå i repris på andra kanaler) gjorde att man kunde ha en inkomst lång tid framåt. 

Det är den här tryggheten som Netflix till stor del har förstört.

Säsonger kortas till åtta avsnitt

Säsongerna har kortats till bara åtta avsnitt från de gamla standarderna på 12 eller 22.

När Stranger Things och Game of Thrones hade ett extra års glapp mellan säsongerna 2017 till 2019 stack det ut; i dag är det alltmer kutym. 

Den årliga modellen har bytts ut, där man nu ger tumme upp till en ny säsong efter att den första gått upp – vilket har lett till att det nu går närmare tre år mellan säsonger. 

I Facebook-gruppen Crew Stories frågar etablerade tv- och filmarbetare efter tips på jobb att  skola om sig till i väntan på besked om en ny säsong.

Även om de får komma tillbaks är inte det en garanti, då vi har Netflix ökända ”tvåsäsongs-förbannelse”, där serier bara får (max) två säsonger. 

Bland de drabbade hittar vi hyllade, prisade och banbrytande serier som Sense8 och Mindhunter.

Detta är delvis då lönerna ökar markant till en tredje säsong – och serierna har inte floppat, men inte varit de megasuccéer man hoppats på. 

Fövärrats av binging-modellen

Detta har förvärrats av binging-modellen, där tittarkraven som ställs på en serie nu måste uppnås på en knapp månad. Älskade serier som Seinfeld, The Office och Breaking Bad hade aldrig överlevt på Netflix. 

Kanske inte ens Stranger Things, som började som en sleeper hit men vars nuvarande fenomenstatus satt en orimligt hög ribba som andra serier förväntas nå.

Succén med Stranger Things blev en Pandoras ask – eller öppningen till Upside Down, för att vara tematisk. Den visade Netflix vilken succé deras originalserier kunde vara.

Samtidigt signalerade den till andra studior och tv-bolag att det fanns pengar att tjäna på streaming – och att Netflix nu var en konkurrent. 

Det ledde till att vi nu fått en uppsjö av olika streamingtjänster, där alla studiorna, inklusive de som annars också gör biofilm, försöker skapa exklusivt material för sina streamingtjänster, i hopp om att få en succé på samma nivå som Stranger Things. 

Utöver samma problem som hos Netflix med korta säsonger, lång tid mellan varje säsong och kort livslängd ser vi också något mer olycksbådande: material som tas ner. 

50 serier försvann från Disney+

I maj 2023 togs mer än 50 serier ner från Disney+, däribland dem Willow tv-serien. Utöver att de inte längre går att se dem gör det att alla som jobbat med serierna inte längre får royalties, och tillåts inte försöka sälja materialet vidare. 

Alla dessa tjänster skriker efter innehåll och därför görs hela tiden nya serier och filmer, samtidigt som branschen tappar. 

I Crew Stories vittnar många med lång erfarenhet om hur de tvingats lämna branschen då de varit för dyra att anlita för produktioner som görs i dag. 

När jag springer på filmarbetare från min tid i branschen är det ofta jag får höra att de skolat om sig och bytt bransch när jag frågar vad för projekt de jobbar med.

Blev störtkär i rullar Stranger Things bygger på

Jag blev störtkär i nostalgin till 80-talsrullar Stranger Things byggde på. Nu känner jag istället en nostalgi till hur streaming såg ut när den kom, då en prenumeration på Netflix och HBO kändes som att jag kunde se ”allt”. 

Just nu är Netflix i färd med att köpa Warner Bros. och därmed HBO. En vän sa ”när jag önskade att allt fanns på Netflix igen var det inte så här jag menade!”

Nostalgin bolagen har känt var till 30- och 40-talet, då studiorna var helt vertikalt integrerade och ägde allt, inklusive biograferna och därmed styrde vad som visades. 

Deras oligopol förbjöds i och med Paramount-fallet 1948 och visningsverkamheten blev fristående: studiorna tvingades sälja av sina biografer och de förbjöds distribuera filmer i paket för att blockera konkurrenternas visningar. 

Den domen revs upp av Trump i augusti 2020 och är en av anledningarna till att köpet får gå igenom. 

Återgången till den gamla vertikala integreringen började redan när filmstudiorna insåg att de kunde styra över streamingtjänsterna själva. 

Det är ingen tillfällighet att vi samtidigt sett filmer visas allt kortare tid på bio innan de går upp på streaming.

Eller att Netflix vd Ted Sarandos hela tiden uttalat sig kritisk till biografer: det är den sak han inte får ha kontroll över.