Utgående från Karin Smirnoffs succéroman har Sanna Lenken regisserat fram en njutbar miniserie. Jag for ner till bror kan nu ses på Arenan.
Öppna bildvisare
Amanda Jansson och Jakob Öhrman spelar två av de tre huvudrollerna i dramatiseringen av Karin Smirnoffs succédebut Jag for ner till bror. Bild: Saga Berlin
Lyssna (du hör en artificiell röst) 5:09
Jag måste börja med att medge att jag närmat mig dramatiseringen av Karin Smirnoffs debutroman Jag for ner till bror (2018) i omvänd ordning.
Först såg jag SVT-dokumentären En film om Karin Smirnoff – trots allt (2025), sedan tittade jag på den fyradelade serien och först därefter har jag tagit mig an boken.
Men det spelar kanske ingen roll vilken tågordningen har varit, poängen är att jag blivit helt golvad av Smirnoffs berättelse om Jana Kippo och hennes bror Bror.
Eller rättare sagt: Amanda Jansson har slagit luften ur mig, med sin tolkning av en kvinna som återvänder till barndomens hemtrakter i Västerbotten bara för att inse att ingenting förändrats till det bättre.
Männen har fortsatt att dricka och ta till våld medan kvinnorna fortsatt att tiga och lida.
Öppna bildvisare
Jana Kippo (Amanda Jansson) tvingas inse att det är smärtsamt att återvända till barndomens trakter. Bild: Saga Berlin
Frågan är hur det är möjligt att en story som är så dyster att den får nordic noir-stuket att framstå som lättsamt ändå vibrerar av liv på ett sätt som gör det omöjligt att sluta titta.
Det hela är sorgligt smärtsamt, men samtidigt strålande sinnligt. En serie som nästan blir en fysisk upplevelse.
Kyligt både inne och ute
Det råder full vinterstorm när Jana Kippo (Jansson) stiger av bussen för att gå den sista biten till sitt barndomshem.
Kylan äter sig in i tittaren i samma takt som huvudpersonen hukande försöker se var hon sätter fötterna. Just när det börjar se riktigt hopplöst ut stannar en bil vars rufsigt skäggiga chaufför (Jakob Öhrman) erbjuder henne lift.
När hon väl stiger över tröskeln till hemmet möts hon av full misär. Brorsan (Rasmus Johansson) är redlös, hunden hungrig, hönsgården övergiven och alla synliga ytor skitiga.
Öppna bildvisare
Jana (Amanda Jansson) och brorsan Bror (Rasmus Johansson) har alltid tytt sig till varandra. Bild: Saga Berlin
Nu gäller det att dra på sig diskhandskarna, söka jobb hos hemtjänsten och ducka för alla obehagliga minnesbilder som gör sig påminda.
Hur var det egentligen med faderns (Martin Pareto) död? Varför minns hon inte varför hon sprang genom skogen den där gången och vilken roll spelar ödehuset med de förspikade fönstren?
En trio som tränger genom rutan
Det står från första stund klart att Amanda Jansson tar sig an Jana Kippo med samma intensitet som hon spelade polisen Sara i Den tunna blå linjen (2021-2023) och titelrollen i Stormskärs Maja (2024).
I viss mån kan man nästan tycka att hennes Jana är en logisk fortsättning på dessa rollkaraktärer – och ändå står hon för något nytt.
Öppna bildvisare
Sikta mot stjärnorna. Som skådespelare går Amanda Jansson från klarhet till klarhet. Bild: Saga Berlin/SVT
Jana är ett sargat barn som blivit en karg överlevare. En kvinna som står pall för vilka kyliga vindar som helst, men som närmar sig bristningsgränsen så fort det förflutna gör sig påmint.
I all sin motsägelsefullhet är rollkaraktären hur trovärdig som helst. Och med varje replik och gest gör Amanda Jansson henne till en människa av kött och blod.
Det här är ett porträtt som man inte kan sluta stirra på.
Kippo är visserligen berättelsens drivkraft, men det är ofta männen som driver henne till att agera.
Vissa flyr hon, andra skyddar hon, en dras hon till.
Öppna bildvisare
Du och jag systra mi. Bror (Rasmus Johansson) älskar sin syster, men lyckas inte få henne att ändra åsikt om deras gemensamma mor. Bild: Jonas Alarik
Rasmus Johanssons tolkning av brodern Bror är underbart ömsint. En man som i brist på synliga utvägar misshandlar den egna kroppen med sprit och fumliga självmordsförsök.
Ändå är det uppenbart att det grova skalet döljer en hygglig människa som fått alltför lite utlopp för sin hygglighet.
Jakob Öhrmans plågade konstnärssjäl John är i sin tur en blandning av rå styrka och missriktad längtan. Dragningen mellan honom och Jana är från första stund så intensiv att man nästan rodnar.
Antagligen är det samspelet mellan dessa duktiga skådespelare som gör att man nästan glömmer att John som rollkaraktär är den mest schematiska: den mörka, farliga främlingen med intensiv blick och ett mystiskt förflutet.
Öppna bildvisare
Brännande blickar. Samspelet mellan Amanda Jansson och Jakob Öhrman övertygar. Bild: Jonas AlarikInget nytt under solen, men skenet värmer
Upplägget med den förlorade sonen/dottern som återvänder hem är äldre än Bibeln och nästan lika sliten är bilden av brutala bybor som omger sig med religiösa uppmaningar i form av vackra korsstygnsbroderier.
Ny är inte heller skildringen av hur en karg miljö formar karga människor. I litterär form hör Torgny Lindgren och Sara Lidman (vars namn flimrar förbi på en bokpärm i ett avsnitt) till dem som grävt i den stelfrusna Västerbottniska marken.
I serieformat går mina tankar till serier som Kaikki synnit (2019-2022) och i filmsammanhang har man senast fått prov på stark syskonlojalitet i danska Den sista vikingen (2025).
Men det spelar ingen roll att ingredienserna är välkända, eller att dramaturgin i slutskedet lider av ett forcerat tempo – som helhet är Jag for ner till bror en upplevelse som ger mersmak.
Och för en gångs skull ställer jag frågan jag svurit på att aldrig yttra: när kommer nästa säsong?