När vi kryper närmare slutet på året och årets spel blir en diskussion står jag ofta handfallen. De spel jag vanligtvis har haft mest roligt med är sällan något från samma år. 2025 har dock utmärkt sig som undantag på den punkten. Jag har haft otroligt roligt med både rogueliten Godbreakers, samt horde survivorn (kallas tydligen i folkmun för bullet heaven) Let Them Come: Onslaught. Andra fastnade i Megabonk, men för egen del var det Onslaught som kompletterade Vampire Survivors med rymdrelaterat för min del. Jag gått fram och tillbaka till dessa två spel under senare halvan av året. 2025 har varit ett roligt indieår.

Det finns dock två spel som utmärker sig som årets bästa i mitt tycke. Det första är Look Outside, ett underbart, originellt skräckspel med starka Lovecraftinfluenser. Det är en estetik som på ohelig väg förenar Lovecrafts kosmiska skräck med den visuella galenskapen från Earthbound. Musiken är även den fantastisk och bidrar fenomenalt till atmosfären. Jag skulle vilja ge titeln till Look Outside, men det får nöja sig med ett hedersomnämnande, för det förtjänar det tycker jag.

Hej, jag undrar om du har en minut över att prata om vår herre och frälsare en stund?

Köttig, kosmisk horror åsido. Årets spel för mig är Dispatch.
Det långa motiveringen:

Våga vara vuxen

Något som jag kan störa mig enormt på när det kommer till underhållning är hur det ibland känns som att jag inte får vara vuxen. Eller snarare bortprioriteras som vuxen. Allt blir tillrättalagt, med gulliga slut och alltid med en upplyftande sensmoral som är alldeles för tvådimensionell. Låt mig förtydliga med att det barnvänliga känns extremt överrepresenterat, även i den vuxna sfären. Allt från filmer med sitt undvikande av svordomar, till spel som ska vara så enerverande korrekta och inspirerande på toxiskt positiva sätt. Det är som att folk inte vågar ta del av något med mer verklighetsförankring än pastellkräkande enhörningar som trollar fram skålpund av fnitter med blotta tanken.

Ge mig fult. Ge mig bristfälliga personer med en moralisk nyans; en protagonist som är tvivelaktig och bristfällig, en antagonist som har relaterbara och t.o.m. beundransvärda sidor. Ge mig mer än två dimensioner. Ge mig dilemman som inte låtsas att det finns enkla svar, som inte förolämpar alla med en kognitiv nivå över en bakpotatis.

Adhoc Studios har fattat det där och gjorde en av de mest frigörande spel jag upplevt: Dispatch.
Det är ett vuxet spel och då menar jag inte att de har kofotat in nakenhet och svordomar. Vissa verkar tro att det räcker att provocera några låtsasreligiösa mammor på Facebook. Kasta in lite edgy attityd för att tonårsgrabbarna ska tycka det är coolt, så är det vuxet. Litegrann som Segas skitnödiga försök att vara för äldre kids på 90-talet. Det är som att säga att tentakler gör något Lovecraftiskt – du har helt missat poängen om du tror att det är den avgörande faktorn.
Dispatch har förvisso med lite naket, samt svordomar, men inte någonstans känns det kofotat eller kvoterat. Det har en naturlig plats i sammanhanget och ger autenticitet till narrativet. Om du inte vill ha hudscener går det att censurera det. Alternativet finns, med andra ord. Det tas inte bort för att någon okunnig förälder vägrar ta ansvar för vad tioårige Knöprik spelar.

Storyn och karaktärerna känns genuina och dialogerna är bland de bästa jag har sett i ett spel. Det finns ingen intelligensbefrielse för att skapa drama (se även: emotionellt inkompetenta japanska tonåringar i anime som nuddar händer, eller patologiskt hjärndöda beslut i slasherfilmer som kompenserar för ett dåligt manus). Det är skrivet med vuxen kognition i åtanke och jag är så innerligt glad för det.

TV-serien som inte är en TV-serie som du inte visste att du behövde.

Passion framför profit

Adhoc består av ett gäng veteraner från Telltale Games. De ligger bakom spel som Tales From the Borderlands, The Walking Dead och The Wolf Among Us. Samtliga är fantastiskt roliga narrativspel. Som en person som prioriterar gameplay har de här spelen ändå fångat mig. Att kunna ge en berättelse som fångar en är lättare sagt än gjort, men de lyckades fenomenalt med det. Nu, flera år senare, har vi Adhoc och Dispatch. Tänk er en salig blandning av Telltales spel, blandat med Invincible. Det är en stark kombination! De försöker inte vara något de inte är, inte försöka tilltala massorna med en bred, medioker matta av klyschiga klichéer (jag tittar på er, Bungie). Jag hyser en stor aversion gentemot AAA-industrin, för de har förvandlats, nej – degenererat, muterat och förvrängts – till ett träskmonster i kostym, med kapitalistisk fanatism som främsta personlighetsdrag. Jag behöver hetsäta omeprazol för att hålla magsyran under kontroll när jag tänker på säsongspass, deluxeutgåvor med ”samlarsaker” som får Temu att skämmas över kvaliteten, och mediokra DLCs som kostar alldeles för mycket. Och då har vi inte ens gått in på all dessa uppföljare, årliga titlar och remasters. Det är en ”kataklyschm” av sinnesslöa cash grabs. Vill du se något som känns originellt behöver du vända dig till indiescenen, för den har inte PR-trollen i kostym satt klorna i än.

Det är därför jag älskar Dispatch – det är och representerar allt AAA-industrin INTE är.
Det känns som ett passionsprojekt med budget och kan därför förverkliga alla visioner de hade för projektet. Röstskådespelet är briljant (det hettar alltid till i ögonvrån när en viss karaktär presenterar sig med efternamn) och dialogerna är, som en annan karaktär skulle ha sagt, helt fenomenala. Du kan välja på flera alternativ i dina svar, men oavsett vad du väljer är det ett bra svar. Det känns inte som att spelet vilseleder dig med ett dialogval, för att sedan få ett helt annat svar. En genomspelning räcker alltså inte, för det finns så många guldkorn att uppleva.

Den korta motivationen:
Dispatch är för mig den friska vinden av syre i ett AAA-träsk av kapitalistisk tarmjuice och unken barnvänlighet, där kvantitet är viktigare än kvalitet.
Det här är passion, kompetens och ren, kvalitativ jävla spelglädje.