Publicerad 26 dec 2025 kl 15.00
Mini har gått från klubben till pokerbordet. Clubman har ersatts av Aceman, och vi har kört det högsta esset i leken – John Cooper Works.
Dela artikel
Kopiera länk
Länk kopierad
Tur att det inte var soligt. Då hade även Andrén fått röda detaljer. Notera de aerodynamiska fälgarna, som vissa provkörningsbilar hade. Foto: Bernhard Filser / Mini
Det må låta som namnet på en finsk hip-hop-artist, men senaste tillskottet i Minis modellutbud är i stället en liten eldriven suv. Efter modeller som Clubman, Countryman och den udda coupésuven Paceman har britterna fortsatt på det maskulina temat i namngivningen och skalat bort begynnelsebokstaven på den sistnämnda modellens namn till att bli det senaste tillskottets namn. Aceman, alltså. Allra mest testosteronstinn, om uttrycket tillåts, är toppversionen John Cooper Works Aceman (ja, det ska skrivas i den ordningen).
Bakom ratten på John Cooper Works Aceman syns den runda mittskärmen (här med gokartläge) och head up-displayen framför föraren. Foto: Bernhard Filser / Mini
Det här är nytt
Toppversion. Precis som ”vanliga” Mini Cooper E, så finns nu även Aceman i John Cooper Works-tappning. 258 (+27) hk och 450 Nm.
Först ut. Aceman är, jämte Cooper, första eldrivna bilen med John Cooper Works-behandling.
Körlägen. En hel radda av olika körlägen, eller ”upplevelser”, finns att välja på. Mest påverkas ljudet av att man byter.
Visa mer
Vad det rör sig om en bil som på ett sätt både ersatt kombin Clubman och utgör steget under Countryman i suv-skalan. Bottenplattan delas med senaste iterationen av ”vanliga” Mini – som numera officiellt heter Cooper – och Aceman är likt syskonet helt eldriven. Det gör att den nu, jämte just vanliga Cooper, också de är första eldrivna modell att genomgå John Cooper Works-behandling.
Lite nervös är den, i sitt beteende. Men det är lite kul ändå att gasa runt på små brittiska vägar.
Foto: Bernhard Filser / Mini
Någon värre terräng än såhär kommer nog inte Aceman att utsättas för. Särskilt inte i JCW-version.
Foto: Bernhard Filser / Mini
Röda eller svarta detaljer, beroende på färgschema – det hör John Cooper Works till.
Foto: Bernhard Filser / Mini
Drivlinemässigt är receptet precis detsamma som det mer lågbyggda tredörrarssyskonet. Det innebär 258 hästkrafter med en tillgänglig boost på 27 ytterligare kusar samt 350 newtonmeters vridmoment. Körupplevelsen är dock på flera plan distinkt annorlunda. Aceman är både en större, tyngre och högre bil, och på det sättet möjligen en aning mer familjeorienterad än vad vanliga John Cooper Works-Mini är. Det märks både på att karossen rör sig mer, och på att chassiingenjörerna valt en inte fullt lika stenhård chassisättning. I sprinten till hundra knutar tar Aceman hela halvsekunden extra på sig. 6,4 sekunder i stället för 5,9. Usch så slött.
Eller inte. John Cooper Works Aceman är fortfarande en klart rask bil, och accelerationskänslan förstärks förstås av eldriftens direkthet i vridmomentet. Det är också en sportigt stumt fjädrad vagn, där vägens ojämnheter tveklöst är märkbara. Att den dock inte är fullt lika studsigt hård som sitt syskon tackar vi för. Och även om det stundom är svårt att veta var Aceman kommer befinna sig härnäst på vägen så är den något mindre stenhårda approachen lite mer förlåtande för hjulupphängningens enkla konstruktion. MacPherson-fjäderben fram och trelänks multilänk bak är annars i princip så enkelt det kan bli, och ett recept för att inte alltid ha koll på hur hjulet rör sig. Men även om inte bilen är fullt lika störig som vanliga el-Mini i John Cooper Works-tappning så upplevs även Aceman stundom lite väl nervös.
Röda bromsok, och andra fälgval. Här den lite öppnare fälgmodellen. Den andra är mer täckt, och aerodynamisk.
Foto: Bernhard Filser / Mini
Aceman är lite större, och lite mer familjeorienterad, än vad lågbyggda Cooper är. Och lite mjukare i fjädringen.
Foto: Bernhard Filser / Mini
Det som också är gemensamt för Aceman gentemot vanliga Mini är både interiörens grundlayout och den stora, cirkelrunda och tunna infotainmentskärmen. Allt utom ett fåtal av bilens funktioner styrs här, och det funkar… okej när man lärt sig det hela. Allt är dock inte självklart, och man förstår att det varit en utmaning för Minis digitala formgivare att hantera den runda skärmen. De flesta andra skärmar är ju någorlunda rektangulära. Framför föraren har den vanliga instrumentpanelen ersatts av en head up-display, som projiceras på en liten glasskiva nedan rutan. Det blir ett slags mellanting mellan vanliga instrument och en rent vindruteprojicerad head up-display, och det funkar faktiskt bra, även om kanske viss information saknas och kräver en blick åt den stora skärmen i mitten.
En av de få fysiska knapparna interiört är den flippströmbrytare (eller ja, det ska se ut som en sådan) som styr bilens körläge, eller ”upplevelse”, ”experience”, om man ska följa Minis språkbruk. Läget påverkar körupplevelsen en aning, kanske främst genom vilken ljudbild som ges. Dels har varje körläge sin egen lilla signaturmelodi när man väljer det, och dels påverkas bilens ”motorljud”. Unikt för John Cooper Works-versionen är läget som heter ”gokart”, med ett signaturljud som avslutas med ett litet skrik. Det ska säkert vara typ ett ”wohoo!”, men låter mest som ett påkört djur. Eller barn. Hemska tanke. När körläget (efter en obegriplig fördröjning) väl har valts, så låter bilens acceleration ungefär som ett gäng gummisnoddar som spänns och som sen stegvis släpps upp i någonslags fejkade avgasknallar när pedalen släpps. Helt artificiellt förstås, men lite kul är det att åka och duttgasa på de brittiska småvägar där vi provkör bilen.
Bland de andra körlägena märks ”trail”-läget, som är ett slags terrängläge, och specifikt för Aceman. Som att förstärka att det faktiskt är en suv, om än en som är strikt framhjulsdriven och ungefär aldrig kommer att företa några mer avancerade offroadäventyr. Särskilt inte i John Cooper Works-versionen, med sina lågprofildäck och aerodynamiskt tallrikslika fälgar. På vår provkörningsslinga märker vi heller ingen större förändring gentemot andra körlägen, men då kör vi förvisso inte heller i någon värre terräng än grusväg. ”Motorljudet” blir lite bredare, mustigare om man så vill, men också detsamma som i det likaledes beige-färgade körläget ”timeless”. (Varför nu beige skulle vara en tidlös färg…?) Annars är det mesta sig likt.
Det schackrutiga mönstret är John Cooper Works-specifikt.
Foto: Bernhard Filser / Mini
Lite kralligare spoiler bak, och lite fler emblem på luckan.
Foto: Bernhard Filser / Mini
Boostknappen ger 27 extra hästar under begränsad tid.
Foto: Bernhard Filser / Mini
De påhittade motorljuden (som försvinner helt i vissa körlägen) är inte heller det enda som gör att John Cooper Works Aceman känns lite dataspelsmässig under vår provkörning. Vid ett flertal tillfällen – vid korsningar och rondeller, ja, till och med motorvägsavfarter, som man inte ska av på utan passerar i hög fart – går nämligen bilens främre kamera igång och visas som en live-roadmovie i mittskärmen. Kanske kommer det av att navigationen är på, men det känns ändå lite konstigt. Som att den vill att blicken ska dras dit, och om den väl råkar göra det så är det lite som att köra bil genom Google Maps gatuvy. Det känns inte helt trafiksäkert, även om det är en bra hjälp för att i lägre fart och trängre lägen se vad som händer framför den lite svåröverblickade motorhuven.
Stolarna är specifika för John Cooper Works-versionen. Notera det röda bandet över nackstöden.
Foto: Bernhard Filser / Mini
Nedan mittkonsolen är designen annorlunda mot vanliga Mini, även om interiören är likartad. Överallt finns de röda sömmarna.
Foto: Bernhard Filser / Mini
Målflaggemönster kring hjulhusen indikerar John Cooper Works.
Foto: Bernhard Filser / Mini
Jämfört med vanliga Mini, som i mångt och mycket köps just för att det är en Mini, och som i John Cooper Works-tappning inte har alltför många direkta konkurrenter, så hamnar Aceman i mer av ett getingbo av mindre suvar. Det är förvisso också en större total marknad, särskilt i andra delar av Europa, men det finns också fler direkta konkurrenter finns att jämföra med. Några av dem sållas förstås bort om man tar hänsyn till eldrift och John Cooper Works-versionens prestandaambitioner, men bilar som Alfa Romeo Junior och Volvo EX30 är ändå vassa kombattanter. Om Mini John Cooper Works Aceman är det bättre köpet i den skaran? Gillar du ett lite tonårsmässigt gokartläge så, ja, kanske det.
Mini John Cooper Works Aceman
Pris: 544 900 kronor
Motor: El. Elmotor, max effekt 258 hk (190 kW), vridmoment 350 Nm. Batteri 54,2 kWh varav 49,2 kWh användbart. Laddeffekt AC/DC 7,4 kW/95 kW. Värmepump.
Kraftöverföring: Motor fram, framhjulsdrift. 1-växlad reduktionslåda.
Fjädring/hjulställ: Skruvfjädring, krängningshämmare fram och bak. Fram fjäderben med undre triangellänk. Bak multilänkaxel.
Styrning: Elmotordriven servo. Vändcirkel 11,1 meter.
Bromsar: Ventilerade skivor fram och bak.
Hjul: Lättmetallfälg. Fälgbredd 7,5 tum. Däck 225/40 R19.
Mått/vikt (cm/kg): Axelavstånd 260, längd 408, bredd 175, höjd 151, spårvidd f/b 152/152. Markfrigång 14. Tjänstevikt 1 825, maxlast 530, max släpvagnsvikt 750. Bagagevolym (VDA-liter) 300–1005 liter.
Fartresurser: Acceleration 0-100 km/h 6,4 s, toppfart 200 km/h.
Förbrukning (WLTP): Blandad körning 1,64 kWh/mil. CO₂ 0 g/km. Räckvidd 355 km.
Garantier: Nybil 2 år, rostskydd 12 år, lack 3 år, batteri 8 år/16 000 mil, vagnskada 3 år.
Skatt: 360 kronor per år de första tre åren, därefter 360 kronor per år.
Visa merRivaler
Foto: Pressbild / Abarth
Abarth 600e
I ”grundversion” (Turismo) runt 20 hästar färre än Aceman i John Cooper Works-tappning. Abarth har dock samma lite tonårsmässiga framtoning som Mini i JCW-tappning.
Pris: Ca 460 000 kronor.
Foto: Patrik Lindgren / Expressen Lifestyle
Volvo EX30 Twin Motor Performance
Värstingvarianten av Volvos minsting når inte heller riktigt hela vägen till Acemans effektsiffra, men kompenserar med fyrhjulsdrift. Ett vuxnare, men ändå förvånansvärt roligt, alternativ.
Pris: 579 000 kronor.