De som inte hörs, inte stör, inte kräver. De som varken får särskilt stöd eller särskild uppmärksamhet, för de “klarar sig ju”.
De får ofta höra att de är duktiga. Men att ständigt blir kallad “duktig” tillför ingen verklig utveckling. Det säger inget om vem man är, vad man tänker, eller vad man behöver för att växa. Tvärtom riskerar det att bli en etikett som döljer mer än den visar.
Vi lägger, med rätta, mycket tid på elever som behöver extra stöd och anpassningar. Vi lägger också mycket tid på de högljudda, de som tar plats, de som kräver vår närvaro. Men de tysta, ambitiösa barnen i mitten? De hamnar ofta i skymundan. De sitter där varje lektion, gör vad de ska, räcker kanske inte upp handen, men gör ändå sitt yttersta. Och just därför glöms de bort.
Det är lätt att tro att de har det bra. Att de är trygga, har vänner, känner sig sedda. Men många av dem går genom hela sin skolgång utan att någon vuxen verkligen lär känna dem. De placeras bredvid varandra i klassrummet för att de är “nog vänner”, men kanske hade de längtat efter att få sitta bredvid någon helt annan. Kanske har ingen ens frågat.
Att vara i gråzonen innebär att inte få något extra, varken stöd eller stimulans. Men det innebär också att aldrig få bli riktigt sedd. Och det är ett svek mot barn som gör allt “rätt”, men ändå inte får det viktigaste- en vuxen som ser dem, lyssnar och är nyfiken på vilka de är.
Det är barn som hamnar i skolans “mellanmjölksfåra”, där det varken brinner eller skaver, men där det heller inte riktigt lyser. Och just därför riskerar de att gå genom hela sin skoltid utan att någon vuxen verkligen ser dem, utmanar dem eller lär känna dem på djupet.
Vi måste våga lyfta blicken. Våga se även dem som inte ropar. För det är i tystnaden vi riskerar att missa de allra viktigaste rösterna.
Alexandra Peghmo
Vi måste våga lyfta blicken. Våga se även dem som inte ropar. För det är i tystnaden vi riskerar att missa de allra viktigaste rösterna