Jag vet inte riktigt vad som hänt med mig det senaste året. Mitt modus operandi när det kommer till tv-spel har alltid varit de långa, episka äventyren. Ändå ligger Final Fantasy VII Rebirth där, fortfarande ouppklarat – någonstans runt 60–75 procent in i spelet. Ett öde det delar med andra stortitlar som Final Fantasy XV och Tales of Zestiria, Berseria och Arise. Den sistnämnda visserligen på grund av ett överhettande Xbox One X, och avsaknaden av rimliga skäl att införskaffa en Series X när alla spel jag faktiskt vill spela ändå finns till Playstation 5 och Switch 2.
Det som däremot blivit färdigspelat – från pärm till pärm – är något helt annat. Mer actiondrivna upplevelser. Zelda. Horizon. Och klassiska plattformsspel. Eller ”hoppa-gubb-spel”, som min mamma kallade dem när hon försökte förklara varför hon själv föredrog mer sofistikerade titlar som Lolo 1–3 på vår gamla NES.
Det är inte så att de stora rollspelen blivit sämre. Snarare tvärtom. Men någonstans längs vägen har mitt sätt att spela förändrats. Jag söker inte längre i första hand efter det mest storslagna, utan efter det som faktiskt blir spelat. Det som får mig att återvända kväll efter kväll. Det som sätter sig i kroppen.
I fjol var det på håret att Astro Bot skulle knipa Game of the Year-titeln från Final Fantasy VII Remake. Astro var i grunden det bättre spelet – mer koncentrerad spelglädje, mer innovation, mer omedelbar förtjusning. Men det var också över inom loppet av en vecka. Det hann aldrig vävas samman med året som gick. Det lämnade ett leende, men inte ett avtryck över tid.
I år är det däremot inte ens något snack om saken.
Plattformsliret Donkey Kong Bananza sopar mattan med alla potentiella utmanare. Den enda egentliga konkurrensen kommer från det numera två år gamla Super Mario Wonder, som jag dessutom införskaffade först i våras. Och just det säger något viktigt: Årets spel handlar för mig inte om releasefönster eller hype, utan om när ett spel verkligen får fäste.
Grunden för ett Game of the Year måste vara att spelet sätter sig i både kropp och sinne på ett djupare plan. I år är det Donkey Kong Bananza som gör just detta – och därmed kvalar in bland tidigare års storheter som Horizon Forbidden West och The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom.
Det finns något djupt tillfredsställande i Bananzas spelmekanik. Tyngden i hoppen. Den taktila känslan i varje slag. Hur miljöerna inte bara är kulisser, utan något som aktivt interagerar med spelaren. Det är ett spel som påminner om varför plattformsspel en gång i tiden var själva hjärtat i mediet – inte som tekniska uppvisningar, utan som kroppsliga upplevelser.
Precis som jag skrev i min recension är det här ett spel som inte bara spelas – det lever vidare. Det är inte många titlar som bokstavligen kan väcka en ur djupsömnen för att man ligger och skuggboxas mot en osynlig fiende. Men Donkey Kong Bananza gjorde det. Och det är mer än en rolig anekdot. Det är ett kvitto.
Med sin taktila energi och sin rena, ofiltrerade spelglädje är Bananza en fröjd från första till sista – nåja, nästan sista – sekund. Efterspelet lyckades aldrig riktigt fånga mig på samma sätt, men det förändrar inte helhetsintrycket. Resan dit är så stark att den bär spelet hela vägen i mål.
Personligen skulle jag till och med säga att Donkey Kong Bananza slår ut publikfavoriter som Super Mario Odyssey. Inte för att det är större, flashigare eller mer uppfinningsrikt i varje enskild detalj – utan för att det är mer fokuserat. Mer kroppsligt. Mer närvarande.
Det är ett spel som inte ber om 80 timmar av ditt liv. Det kräver bara att du är där, här och nu.
Och ibland är det just därför ett spel blir Årets spel.
Varvats Game of the Year 2025
När Varvat utser årets spel handlar det inte enbart om teknisk briljans, innovation eller produktionsvärde. Det handlar om vilket spel som bäst fångat spelåret som helhet – det som stannat kvar, format våra minnen och påmint oss om varför vi en gång började spela.
År 2025 är svaret enkelt.
Donkey Kong Bananza.