»Jag är en ganska dålig manusförfattare«, sa du inför den här intervjun. Vad menar du med det?
– Det är ingen ordning på mig, jag har ingen tydlig metod. Varje gång jag får ett nytt projekt och ska ta mig in i världen jag ska skriva om så står jag där som om det var första gången, som ett litet barn. Jag har en väldigt lång och vindlande insamlingsfas, vilket är ett ineffektivt sätt att jobba på. Men mer och mer har jag tänkt att vara dålig kanske kan vara nåt bra, för att det leder till att jag hittar mina egna vägar.
För du har anförtrotts att adaptera och uppdatera flera populära verk till TV: Händelser vid vatten, Saltkråkan och nu Jag for ner till bror. Hur tror du det kommer sig?
– Svaret på den frågan är nog lite motsägelsefullt. Jag tror det kommer sig av att jag – kanske just för att jag tar mina egna vägar – har en personlig röst. I en bra berättelse ska det finnas en tydlig avsändare. Samtidigt: när man gör adaptioner handlar mycket om att man ska anpassa sin röst för att få originalverket att komma fram. Man äger inte berättelsen, utan ska följa den. Jag ska filtrera ursprungsmaterialets röst genom mig, utan att förlora mig själv på vägen. Det var ganska lätt med Saltkråkan och Händelser vid vatten, för de berättelserna förstod jag och kunde jag hitta mina egna beröringspunkter i. Det var mycket svårare med Jag for ner till bror.
Om arbetet med Vi på Saltkråkan säger Arrhenius: »När man gör en serie för en yngre generation kändes det viktigt att utmana och tro på deras förmåga att ta sig an en berättelse, utan att förklara allt så bokstavligt.« Foto: Nina Andersson Voigt
Hur då?
– Dels bygger boken enormt mycket på språk. Om du tittar på mottagandet för den så handlar jättemycket om Karin Smirnoffs korthuggna stil, den västbottniska dialekten. Det kan möjligtvis överföras till nån typ av attityd i en TV-serie, men inte användas konkret i ett manus. Detsamma gäller det som är litteraturens styrka: att man är fri att resonera, associera och berätta ur många olika perspektiv, med motsägelsefulla minnen och motstridiga uppgifter. Som huvudperson skriftar Jana Kippo mellan att vara hård och öm, och ju mer jag gav mig in i boken desto mer förvirrad blev jag. Ingenting kändes fast, utan väldigt flytande.
Har du nåt exempel?
– På bokens sista sida får Jana en målning och tar av det bruna pappret som omsluter den, och som läsare undrar man: Vad är det för motiv? Så står det ungefär att hon stirrar på den så länge att hon blir en del av bilden och motivet är lika logiskt som det är ologiskt – sen är boken slut. Man lämnar berättelsen öppen och stor, men i ett manus måste jag välja en bild, en gestaltning av vad Jana Kippo ser som blir tittarens sanning. Jag tror att Karin Smirnoff har sagt hon skrev boken i nåt slags rus, och därför skapade hon nåt som inte alltid hänger ihop. Det finns ett övermått av våld och förnedring, där till exempel flera karaktärer har hållits fastkedjade i hundkojor som barn. Därtill finns en rad otroliga kopplingar mellan karaktärerna, exempelvis älskare som visar sig vara syskon. I ett litterärt universum kan det fungera, men när man skriver ut hela historien med alla händelser, karaktärer och relationer blir det bara för mycket. Där fick jag sålla jättemycket, ta bort och justera karaktärer för att det skulle fungera i en TV-kontext. Samtidigt sa Smirnoff nyligen att serien ligger nära boken och att hon känner igen sig.
Vad var din relation till boken innan du fick det här uppdraget?
– Jag hade faktiskt inte läst den. Och efter att jag läst hela boksviten tvekade jag på om jag skulle tacka ja. Till slut tänkte jag: ska jag ta mig an det här, så vill jag göra det på mitt sätt. Då ska serien få vara lite som Jana Kippo; lite motsträvig och egen utan att allt förklaras eller förtydligas.
Huvudrollsinnehavaren Amanda Jansson har även tidigare spelat Jana Kippo i en teateruppsättning av Jag for ner till bror. »Den var skitbra, jag fattar inte hur de fick ihop det«, säger Arrhenius om pjäsen.
Foto: Saga Berlin/SVT
Du har tidigare nämnt att du tycker TV lider av en »förklaringssjuka«. Förklara!
– Inom TV-mediet vill man hela tiden förklara saker så tydligt som möjligt för tittaren, så att den fattar vad den ska känna och vad som står på spel. Du får ett monster kastat i ansiktet, eller en farlig person som gör nåt hemskt, så att du ska fortsätta titta. Och den där nerven måste du trigga igen och igen och igen. Men jag vill inte bara att saker ska förklaras, jag vill att de ska förstås.
Vad är skillnaden?
– Det är svårt att svara på, för att det är så integrerat i hela sättet jag vill berätta på. Framför allt har det med dialogen att göra; om den gestaltar eller bara redovisar. Men i Saltkråkan finns ett enkelt exempel. Karaktären Melker är rolig och så, men han bär också på en sorg eftersom han har förlorat sin fru, mamman till hans fyra barn. Man kan introducera honom genom att han säger: Hej, jag är änkling, så mina barn har ingen mamma och det är därför min son Pelle bryr sig så mycket om djuren och naturen, för att han tycker alla är värda livet. Eller så kan man plantera och gestalta allvaret i honom, och så flyter det upp först några avsnitt in vad det beror på – när det faller sig naturligt i berättelsen. Det är att underskatta publiken att hela tiden förklara vad som händer, som om de inte skulle förstå annars.
Farbror Melker med familj ur Vi på Saltkråkan. Foto: SVT
Just det där framhöll recensenter som en styrka i Saltkråkan: »Precis som i verkliga sommarlov finns ingen särskild framåtrörelse – inget brott ska lösas, inget trauma ska avtäckas, ingen skurk besegras.«
– Det finns i själva Saltkråkans själ att den inte behöver röra sig framåt så fruktansvärt mycket, så det passade mig jättebra att skriva den. Det var en frihet att faktiskt få göra det på riktigt, och det var en otrolig lust att bara få vara med de här karaktärerna. Jag tror mycket på att man kan skapa bra drama bara man har tillräckligt intressanta och roliga människor som bär olika egenskaper. Sätter man dem på samma plätt kan man kasta in vilket ben som helst för att se vad som händer.
Hur förhöll du dig till Astrid Lindgrens originalmanus när du skrev serien?
– Jag kollade på alla 13 avsnitten från TV-serien och de fyra långfilmerna och läste boken som Astrid Lindgren skrev senare, för att liksom marinera mig i hennes värld. Men jag läste inte manusen. Därför tycker jag det är lite intressant att så många säger att inget förändrats mellan den gamla och vår nya inspelning. För allt är ju nyskrivet. Visst plockade jag vissa saker direkt – att de åker vilse i dimman med båten, att Pelle får en kanin och uttryck som »Varför badar du med kläderna på?« – men jag har också fått in mycket av mig själv och mina egna upplevelser.
Du fick ditt genombrott med två filmmanus som var dina egna originalidéer. Sen dess har du ägnat dig åt adaptioner. Vad hände?
– Ju bättre det går och ju mer etablerad man blir, desto mindre fri blir man på vissa sätt. Då får man fina uppdrag och beställningar man nästan inte kan, eller inte vill, tacka nej till. Och den typen av projekt bygger ofta på förlagor. Jag får ibland frågan varför jag inte skriver mer egna grejer, och det ska jag så klart göra. Men det är självklart att man vill arbeta med projekt av Kerstin Ekman, Astrid Lindgren och Karin Smirnoff.
Vad känner du för ansvar inför att ta dig an så ikoniska och omtyckta berättelser?
– Det är en ynnest att få förvalta de världar och karaktärer som de olika författarna skapat, men också förenat med en del press eftersom man har att göra med verk som så många har en stark relation till. Nästan alla jag pratar med om Jag for ner till bror har olika saker de fastnat för i den mångbottnade berättelsen och har egna tolkningar av Jana Kippo. Då blir det lätt att tänka att 95 procent av alla tittare inte kommer känna igen sig just i min tolkning. Men det är fantastiskt när man känner att man lyckats. En stor komplimang var när en kritiker valde en favoritscen ur Händelser vid vatten som skulle symbolisera berättelsen, och valde ett tal på en begravning. För just det talet fanns inte alls i boken. Det hade jag skrivit utifrån hur jag tänkte att Ekman skulle ha uttryckt sig. När det plockades upp kände jag: Då har jag nog fattat hennes röst ändå.
Publicerades 26-12-2025. Artikeln är skriven av Oskar Sonn Lindell.