Publicerad 29 dec 2025 kl 05.00
Psykoanalytikern och kritikern Sinziana Ravinis franska romandebut har till slut översatts till svenska.
Jesper Strömbäck Eklund läser ”Diagonalt begär” – en bok som bäst avnjuts ljummen.
Sinziana Ravini är litteraturkritiker och psykoanalytiker.
Foto: Giasco Bertoli / Modernista
Öppna bild i helskärm
Jesper Strömbäck Eklund är kritiker på Expressens kultursida.
Foto: Olle Sporrong / Expressen
Öppna bild i helskärm
RECENSION. ”Berättelser är det som får människan att bli blind för sig själv” sa en gång kritikern och psykoanalytikern Sinziana Ravini. Detta apropå hur psykoanalytiker ofta ser på de berättelser som en analysand gärna svävar i väg i när de äntligen beskriver någonting centralt i terapisituationen. Berättelser kan alltså ställa sig i vägen för det som är viktigt.
Citatet fångar på pricken min upplevelse av Ravinis debutroman ”Diagonalt begär” från 2018 som nu översatts från franskan av henne själv. Det är en roman fullkomligt dyngrak på berättelser. I korta, välskrivna kapitel svämmar sidorna över av detaljer, resor och förvandlingar där raffinerade karaktärer hela tiden bjuder på livsavgörande råd. Tillslut är både jag och berättaren blinda.
Öppna bild i helskärm
Miljön är ett nutida Paris och dess intellektuella kretsar. Den vackra huvudpersonen, som bär en del likheter med Ravini själv, befinner sig i ett olyckligt äktenskap och ser sig nödgad att söka efter sitt sanna begär. Hon konstruerar då Madame X, ett nytt jag.
Utvalda väninnor i hennes närhet uppmanas härnäst att ge henne olika uppdrag – alltifrån att baka bröd till att blotta sig för turister – med förhoppning om att komma fram till vad hon egentligen vill ha. Hennes vittne? Det är förstås en piprökande psykoanalytiker.
Jag unnar Ravinis huvudperson alla metamorfoser. Äktenskapet är stendött, hon måste frigöra sig. Men ”Diagonalt begär” avnjutes trots detta bäst ljummen, med en viss distans.
All kvinnlig frigörelse bär på potential att vara radikal.
Distansen stavas: romance. För det är som ett experiment i denna genre man bör läsa boken och inte som kvinnlig bildningsroman eller framvärkt livet-som-konstverk. Den är för rolig för det. Som romance blir Ravinis barocka tablåer något man kan skratta med och inte åt.
All kvinnlig frigörelse bär på potential att vara radikal. I Ravinis fall lämnas tyvärr bokens mest intressanta fråga obesvarad, begravd under författariver och litterär opulens: Är skönhet och intelligens alltid en tillgång?
ROMAN
SINZIANA RAVINI
Diagonalt begär
Modernista, 203 s.
Visa mer
Jesper Strömbäck Eklund är kritiker på Expressens kultursida.