Tyvärr uppmärksammar listan, skapad av Skattebetalarnas Förening, bara tio fall. Enligt experten Philip Syrén, som tituleras Slöseriombudsmannen, skulle den behöva innehålla närmare 1.000 bidrag för att få plats med alla tips han får in. Mörkertalet är därtill enormt och kostar skattebetalarna miljarder.
När det gäller skatteslöseri finns flera varianter. En del kan tillskrivas en kommuns eller regions behov av att ”sätta staden på kartan”. Ett exempel på det är Midnattssolsbadet i Kiruna, en process som började redan 2016.
När LKAB:s gruvbrytning tvingade stora delar av stadskärnan att flytta, erbjöd sig bolaget att ersätta kommunen för marknadsvärdet på badhuset, 204 miljoner kronor. Trots att kirunabornas önskemål, enligt en enkät, var ett badhus som motsvarade det som skulle rivas, valde kommunen något annat.
Kommunen planerade att bygga ett betydligt större badhus. Det nya skulle ordagrant ”stärka varumärket Kiruna”, enligt funktionsbeskrivningen från 2017. Den initiala kostnaden beräknades till 360 miljoner kronor. Men det blev inte slutnotan.
Det har rapporterats i media att kommunen bland annat har behövt spara in på hjärtstartare, mjölk till skolbarnen och efterrätter på äldreboenden.
Hur mycket det kommer att kosta vet vi inte riktigt. Just nu är prognosen uppe i 1,4 miljarder kronor. Det finns heller inget trovärdigt datum för när badhuset ska öppnas.
I en genomgång i nätmagasinet Smedjan lyfter skribenten Erik Daunfeldt, som har rötter i Kiruna, att en av förklaringarna till varför priset har svällt är att politikerna har varit för optimistiska. De verkar ha trott att projektet inte skulle gå samma kostsamma öde till mötes som många andra kommunala skrytbyggen i Sverige. Kiruna kommun är tyvärr långt ifrån ensamma om att tro det.
Fiaskot har fått stora ekonomiska konsekvenser. Det har rapporterats i media att kommunen bland annat har behövt spara in på hjärtstartare, mjölk till skolbarnen och efterrätter på äldreboenden.
Det är dock inte det enda megaprojekt som har havererat.
En annan form av skatteslöseri är när det offentliga ger sig in i projekt de saknar kontroll över. Ett exempel är journalsystemets Millenniums införande i region Västra Götaland. Systemet skulle frigöra tid för vårdpersonalen och spara pengar till regionen.
Ord som ”ingen” eller ”inga” försvann från journalerna. Anteckningar som ”ingen blödning” blev ”blödning”
Men så blev det inte. Ord som ”ingen” eller ”inga” försvann från journalerna. Anteckningar som ”ingen blödning” blev ”blödning”. Systemet var så patientosäkert att medarbetarna i stället började föra journal med penna och papper.
Det toppmoderna journalsystemet resulterade i en finansiell smäll på 5,5 miljarder kronor för regionen. Nu diskuteras att ersätta systemet med ett modulbaserat alternativ. Införandet av något sådant beräknas ta tio år och kan komma att kosta 11 miljarder kronor.
Gemensamt för vårdsystemet och badhuset är att politiker och tjänstemän tagit sig vatten över huvudet. Men skatteslöseri finns också i det lilla.
2016 började Sandvikens kommun planera för att bygga en egen räkodling. Den 4.800 kvadratmeter stora odlingen skulle enligt förstudien skapa runt 20 jobb, kombineras med en grönsaksodling och ge 116 ton räkor per år. Förhoppningen var att de kommunala räkorna även skulle kunna säljas i de lokala livsmedelsbutikerna.
När journalister frågade projektledaren vilka åtgärder som skulle vidtas för att satsningen inte skulle misslyckas, som varit fallet med ett liknande projekt i skånska Bjuv, var svaret enbart att Sandviken skulle lära av deras misstag. Men det verkar kommunen inte ha gjort.
Försöket till räkodling började med att importera räkyngel. När ynglen kom till Arlanda stoppades kommunens personal från att hämta ut leveransen. Enligt tullen hade kommunen lämnat in en ofullständig dokumentation. Tusentals yngel hann dö innan de ens kunde lämna flygplatsen.
Trots att det inte finns några enkla lösningar går det att minska på skatteslöseriet.
Räkodlingen resulterade aldrig i några nya jobb, än mindre att kommunen blev självförsörjande på räkor. Kostnaden landade på drygt fem miljoner kronor. Trots det tycks kommunen inte anse att satsningen är ett misslyckande. Förvaltningschefen menar att det finns en del andra positiva effekter som inte går att mäta och har gett kunskap som kan användas i andra sammanhang.
Även om fem miljoner inte kan jämföras med kostnaderna för badhuset och journalsystemet, är sådana mindre projekt desto vanligare.
Trots att det inte finns några enkla lösningar går det att minska på skatteslöseriet.
En lågt hängande frukt handlar om en förbättrad revision. I dag utförs den kommunala revisionen i huvudsak av tidigare förtroendevalda – som har utsetts av de politiker de har i uppdrag att granska. Skulle revisionen föreslå att kommunstyrelsen inte bör få ansvarsfrihet, avgörs det av kommunfullmäktige – alltså den församling som har fattat besluten som resulterade i skatteslöseriet från början. Det är en orimlig ordning.
Kommuner och regioner bör övergå till att enbart granskas av en extern revisor. Man skulle också kunna låta Riksrevisionen eller andra oberoende myndigheter granska kommunala verksamheter – något de inte får göra i dag. Då hade nog fler lokalpolitiker tänkt en gång till innan de planerade att bygga något som skulle ”sätta staden på kartan”.
Den bästa lösningen är dock att hindra slöseriet innan det sker. På den fronten finns redan en väldigt effektiv metod. Som skattebetalare kan vi rösta bort de politiker som har stått för slöseriet – något vi borde göra oftare.