- Jesper Celander
- AT-läkare, NU-sjukvården; doktorand, Göteborgs universitet
»Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som vackrast i landet är.«
Annons
Ja, ibland känns det snarare som: »Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som mest ansvarsbefriad är.«
För patienten med diffusa symtom har spelet redan börjat. Allmänläkaren skickar till medicin. Medicin skickar till neurologen. Neurologen föreslår psykiatri, som föreslår att patienten kanske borde återgå till sin allmänläkare. Och där står vi alla, framför våra respektive speglar – tryggt förankrade i våra egna perspektiv.
»Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som mest kompetent är.«
Annons
Varje specialitet ser sin lilla bit av pusslet, men ibland är vi så upptagna av vår egen reflektion att vi glömmer bilden i stort. Vi vill göra rätt, men också inte göra fel. Och där någonstans förvandlas ansvar till en het potatis, skickad mellan kliniker med faxen som katapult, laddad med remissen.
»Spegel, spegel på väggen där, vem ser egentligen patienten här?«
Jag minns en patient som kom till mig med en pärm full av utredningar, svar och utlåtanden.
»Alla har sagt att det inte är deras område«, sa hon. »Så jag antar att jag får försöka hjälpa mig själv nu.«
Jag försökte skämta: »Du verkar ha fått en specialistkompetens i din egen sjukdom.«
Hon skrattade inte.
»Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som faktiskt ser här.«
För det är ju det som skaver. Vi talar gärna om helhetssyn, personcentrering och vårdkedjor, men i praktiken har kedjan så många länkar att den ibland går i ring. Perspektivet blir snävt när varje profession tittar in i sin egen spegel och ser att just den delen fungerar. För att inte tala om hur liten spegelbilden kan bli när ekonomi helt och hållet ska styra patientansvar.
Kanske behöver vi färre speglar och fler fönster. Fler samtal över gränserna, där någon vågar säga: »Jag vet inte riktigt – men jag tar reda på det.« Kanske till och med ett kollektivt »vi« i stället för ett bekvämt »någon annan borde«.
För ibland handlar det inte om fler remisser eller mer avancerade undersökningar, utan om att någon orkar stå kvar och försöka förstå, även när svaret inte ryms i ett provsvar eller en diagnoskod. Någon som vågar se människan bakom journalen.
Och kanske är det just där magin sker – inte i den perfekta reflektionen, utan i sprickan i glaset där verkligheten sipprar in. Där vi tvingas släppa prestigen, mötas som kollegor och faktiskt lyssna. Där någon tar ansvar, inte för att det är deras tur, utan för att det är rätt sak att göra.
För i slutändan handlar det inte om vem spegeln tycker är vackrast. Det handlar om vem som faktiskt står kvar när spegeln spricker, och patienten fortfarande har besvär.
»Så, spegel, spegel på väggen där: säg mig, vad borde vi göra här?«
Om svaret är att vi inte kan se ut genom fönstret, då är det nog dags att putsa glaset.
Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.
Läs mer