ESSÄ. ”Jo det har spridit sig till ryggen du vet…” mumlar den forne ambulansföraren Trevor på utpräglad cockney. I taxin till onkologen svarar han blygt på chaufförens frågor. Trevor vet inte att han smygfilmas; föraren är utklädd journalist.
2025 blev året av obefogat lipande i tv-soffan. Sedan halvannat år lever jag med en mörbultad hjärna efter en afasi-anstruken inflammation (HaNDL). Tårarna är banala och når inte utöver orden, bara ersätter en brist på verbal sortering och svalka. Utöver yttre stimuli som ljus, ljud, och tal, är det svårt att filtrera inre – särskilt känslor. Härav realityseriernas mallar utan tuggmotstånd. Snorpapper och hemklickad mat har spritt sig kring soffan till en installation över en kantrad… manlighet? Ja, kanske. Jag faller ju för serier med nästan uteslutande män.
Provar givetvis motgift: Samtidslitteraturen. En dos av den där emotionellt påvre mannen med anknytningsproblem som kulturoffentligheten tröskat, kunde göra gott tänker jag. Som när en vän äntligen fann en terapeut som två gånger i veckan sa åt honom att hålla käft, sluta lyssna och aldrig visa känslor (han ville ju för barnens skull hålla ihop äktenskapet). Turligt nog turnerades män och manlighet i flera välskrivna verk i år. I Maria Maunsbachs ”En magisk man” möter vi en flyttgubbe med bastanta lår och attraktiv brist på självbespegling. Fast tom är han inte denne Mikael, varken på ömma känslor, sjömansbiff, eller kroppsvätskor. Berättarens idealisering av honom gör boken till ett ovanligt tillskott till genren kvinna förklarar man, då den har vett att göra konst av hennes projektion. Utöver berättelsen om en man blir det berättelsen om att älska honom. Om man läser välvilligt förstås.
Fuzz Townshend och Tim Shaw är programledare för ”Car SOS” på Disney.
Öppna bild i helskärm
Nä jag har visst en förlegad bild av hur mannen framställs. Ta bara Johan Heltnes ”Anfallen” där man förklarar kvinna. Här ställs en kvinnas självpåtagna mandat att diagnosticera mannen i korrektionssyfte, mot å andra sidan hans fullfjädrade kommunikativa palett av receptiva kvaliteter. Han aktiverar dessa känselspröt så följsamt att han till slut har redogjort för hennes ”kvinnoondska”, beskrivit hennes anus och stipulerat henne själsligt förkrympt. Om man läser illvilligt förstås. Att den emotionellt verbale mannen synes obehaglig är mer än litterärt spännande, men som motgift mot mitt banala, ordlösa bölande duger han föga.
Bättre kanske att spåra tårarna till källan?
Männen som omsluter mig i tv-soffan försöker antingen rädda sin familjs ekonomi på jakt efter guldklimpar i öknen, eller så lagar de saker. Allt från nergrävda gasspisar till leksaksfigurer återför de till sin forna glans och ägare. Kronjuvelen är brittiska ”Car SOS”.
Liksom alla män i denna serie förnekar Trevor bilens skick mer än sitt eget.
Smygfilmad i taxin vet ju inte Trevor att hans anhöriga berättat om hans förfallna ögonsten, i vilken han lika stolt som envist packade in familjen. Nu står den sedan femton år i ett hyrgarage: Vittrade bromsskivor, mögliga säten och hundratals sotiga smådelar omringar likt ratade donationsorgan ett stilla skynke. Liksom alla män i denna serie förnekar Trevor bilens skick mer än sitt eget: ”Jorå en slate grey 356:a, nja just nu behöver den lite översyn men annars fin”. Men som alltid kommer det kräva tv-teamets mekaniker, som i lönndom smugglar bort vraket till verkstaden, mer arbete och material än vad bilen nånsin blir värd, ja även en 356:a.
Annons
Om jag gråter över män som slösar överarbete på att rädda ett motorfordon, borde Magnus tilltala mig. I Mathias Boströms åtta delar långa ”Frans Moby” ger han sig ut efter en kaskelot i Mälaren. Han är till mitten kommen av sin levnadsbana och synes mig precis så galen man kan bli utan att vara det. Relationerna som kommer att fortsätta fallera om han inte får ihop nåt väsentligt inom sig, vidare föräldraskapet, det egna skapandet ja själva verkligheten – jakten på en val kan vara jakten på … allt. Det är lika märkligt som envetet gestaltat, men nä inser jag, det är inte drömmen om allt mina egna tårar ombesörjer.
Så jag letar vidare. Fångas av både Mikael Yvesands ruggiga ”Våran pojke” och Frans Wachtmeisters stilsäkra ”Förlorad mark”, men det är mest romaner som råkar ha manliga protagonister, och nu var det ju inte alls det jag var ute efter, utan manliga… förebilder? I så fall behövs äldre män. Kanske brevbärarna i Hans Gunnarssons ”Den smala lyckan”? De varken behärskar terapilingo eller skyltar med sitt inre. Men de visar sig för ensamma. Det som snarare berör mig är att livet så tydligt ligger bakom dem.
Maria Maunsbach har skrivit ”En magisk man”.
Foto: Veronika Ljung-Nielsen/DN/TT
Öppna bild i helskärm
Johan Heltne har skrivit ”Anfallen”.
Foto: Magnus Hallgren/DN/TT
Öppna bild i helskärm
Mikael Yvesand har skrivit ”Våran pojke”.
Foto: Pontus Lundahl/TT
Öppna bild i helskärm
Är det förfallet allt handlar om? När karossen till Trevors 356:a varit i väg på blästring, där varenda filler och rostmolekyl lämnat plåten, återstår ju bara en perforerad, naken skräck.
Beaktat att syre äter järn är det inte konstigt att ett människoliv är ganska kort. Luften fräter. I år rycktes flera bekanta i min ålder bort. Det går inte att ta in. Hur många barn de hade att vårda brydde sig inte röntgenplåtarna om. Före 40 har man otur, sedan drar lotteriet i gång, vid 50 har ens nummer tumlat runt ett tag i tombolan och man har haft tur. Själv bedrogs jag för länge sedan av mitt yttre och mitt jobb. Såg ut som en pojke när jämnåriga blev tunnhåriga. Inte blev illusionen mildare av att det gick så fort i början. Oftast yngst i sammanhanget, framåt, dessutom i en offentlighet. Yngling som identitet tarvade dock alltmer spackel.
Förgängligheten, så klart. Det måste vara mekanikernas mirakel som får mig att gråta. I Trevors fall blir det mer än tio kvadratmeter stål som bockas och kavlas ut: Svetsen strålar, chassit förstärks, sakta fyller flyglarna ut sin geniala form, originaltyg letas upp i ett europeiskt hörn, cylindrar borras och det döda hjärtat startar igen. Och nog blir Trevor chockad när teamet överraskar honom och han sätter sig i pärlan räddad från den avgrund han själv inte undkommer.
Men även här misstar jag mig.
”Jag försöker återställa ynglingen. Det har ju alltid gått förut” skriver Daniel Sjölin, på bilden 27 år gammal.
Foto: FREDRIK PERSSON / TT
Öppna bild i helskärm
Ja jag misstar mig så grovt att jag – när hjärnskaderehab i april konfronterar mig med tjugotvå kilos övervikt och kondition som en dåligt tränad 70-åring – vill göra som mekanikerna. Jag försöker återställa ynglingen. Det har ju alltid gått förut. Men det flås som för ännu fem år sedan gick att få upp på ett par rundor, uteblir. Lungorna kärvar och jag är för tung. Börjar i stället svälta fram pojken, för att han ska bli rask igen. En sista gång, tänker jag, ska jag komma i den gamla röda tröjan från storhetstiden. När hjärnan blir frisk ska kroppen vara redo och jag kan anlitas på nytt.
Annons
Ja hur korkad får man bli?
Och för vems skull?
Inte för min egen, inser jag alltför sent när jag en höstmorgon – efter pass tio år med large och tre med XL – kommer i tröjan igen, skäms och ger den till min tolvårige son. Den gör oss till sitt rov, offentlighetens arbetsmarknad. Stjäl våra ansikten, tvingar oss dölja den svaghet som föraktas allt grövre ju mer branschen krymper i ett moln av skönhetsdebatter. Men eftersom jag nu förlorat min skärpa, blivit trög, talträngd och gråtmild, vad ska jag då saluföra med den där spegelbilden? Inte ett skit. Och har förresten inte min käresta mumlat att hennes skönhetsideal är den mossbelupna eken? Hon vill snarare ha mig att läsa Beowulf i ullkostym.
Till ödets makter bad jag dessa dygn att få stanna hos mina älskade.
Ja hur dum får man bli. För halvannat år sedan kved jag av smärta på ett förlorat språk, med ett stroketeam omkring mig, förvissad att mitt nummer hade dragits. Till ödets makter bad jag dessa dygn att få stanna hos mina älskade. Vad hände med den tacksamhet jag sedan svor min trohet till, när jag fick leva?
Fast när blicken inte längre söker ynglingen, ser jag att min kropp inte gör annat än visar tacksamhet: Åldersfläckarna på nyckelbenet, den glanslösa huden, de grå stråna kring tyngre öron, det på ett år försilvrade skägget. Förfall, ja, varken vackert eller fult, bara neutralt som ett bevis: jag får leva litet till, bli lite gammal? Borde årligen dokumentera detta ödets likgiltiga generositet.
Nej, det är inte den återuppståndna kroppen av plåt och dröm som rör vare sig mig eller de brutna ibland döende bilägarna till tårar, utan de ännu levandes kärlek. Det är ju de anhöriga som gråter mest. De som omsluter sin vän, det är med dem jag hulkar ikapp.
I ”Car SOS” på Disney renoveras en gammal Porsche 356.
Öppna bild i helskärm
För liksom när Trevors 356:a rullar fram återuppstånden, eller Jeffreys RS Coswort eller Toms Discovery som han och farsgubben hade i rörfirman i alla år, är bilen omgiven av släkt, vänner, grannar och bekanta. I ett avsnitt är det en hel liten skotsk by som under säckpipejubel vallar fram gamle Sams lilla återupplivade Messerschmidt. Store karln blir, som alla de andra, svårt förlägen: Varför? Har ni gjort det här? För mig?
Svaren uppvisar samma tema. Grannar och vänner: Du har ju alltid ställt upp för oss i stället för att tänka på ditt eget. Söner, döttrar, fruar, svågrar, bonusbarn: Sen jag blev sjuk fick du ta hand om mig i alla år, i stället för att meka med din dröm. Vi vill bara försöka visa vår tacksamhet.
Inget av detta har ju med manlighet att göra, bara vanlig mänsklighet.
Trög som jag är inser jag först nu att gråten ju också drar med sig min önskan att bli frisk och finnas för mina kära igen. Och inget av detta har ju med manlighet att göra, bara vanlig mänsklighet. Skit också, så gick det med den tesen. Ja ni ser: oskarp och trög.
Finge jag ändå lyfta en förebild hänvisar jag till det som uppträder i männens anleten när deras anhöriga berättar hur mycket de vill tacka dem för att de åsidosatte sin dröm:
Djupast möjliga förvåning.
Daniel Sjölin är författare och programledare och skribent på Expressens kultursida.