MI:s Lars Nylin tittar tillbaka på musikåret 2025 i 4 spaningar inklusive Årets böcker. Sist i inlägget finns en best-of-2025-spellista!

Spaning 1 – AI

Det går att fördjupa sig i det här årets överlägset största ”snackis”, men det går också att kort summera det i meningen:

2025 var ordet när fenomenet AI gick från fortfarande något av science fiction-tech till något som ALLA med den minsta nyfikenhet för musikskapande hade tankar om. Eller använde. Eller avskydde. Eller varken visste in eller ut om. Det är ingen vits att ens försöka förutspå vad som kommer att hända under 2026. Allt förändrades så rasande snabbt under mindre än tolv månader 2025. Nu talas det ju redan om sexsiffriga AI-genererade nya spår per dag på tjänsterna. Häpnadsväckande.

Var jag står själv? Svar: vet inte, inte alls, jag nöjer mig med att iaktta att avtal kommer på plats medan jag helt privat upplever en skräckblandat fascination och tänker i stil: ”sicken tur att jag är pensionär och inte behöver bygga ett yrkesliv i musikbranschen utifrån detta”. Men likväl har det hänt att jag gått och räfsat och filosoferat: ”Mmm, tänk att låta Udio eller Suno göra ”Jean-Michel Jarre-synt” av klassiska pärlor, vilken smash det kunde bli!”. Vi är alla påverkade på ett eller annat sätt.

Spaning 2 – electric guitar

Redan i förra årets sammanfattning noterade jag glatt att elgitarrerna kommit tillbaks. Och det har bara fortsatt och ökat under 2025 medan jag entusiastiskt nynnat på Talking Heads låt Electric Guitar från 1979. I år behöver jag inte ens gå utanför landets gränser för att hitta en hel trend, en våg om man så vill. Jag avrundade julhelgen med att se Rasmus Arvidsson och hans oefterlikneliga Avantgardet på en klubb. Det var lika omtumlande retro-engagerat som någonsin. Avantgardet från Nybro känns när dom nu fyllt tio år som lite av smått seniora banérförare för en rasande storm av blixtrande gitarrer och melankoliska allsångsvänliga texter. Med i bilden finns i olika grad 08-akter som Hurula, Tarantula Waltz och Florence Valentin. Men det går lika gärna att hitta avstampet långt mer sentida i Göteborg, med frontband i Terra och Nektar och historia i Herr Hellström. Eller i Malmö/Ronneby i skepnad av vidunderliga Svart ridå. Det sistnämnda bandet är kanske det av de nämnda som har bäst upplagt för ett riktigt stort genombrott, vi talar de största svenska scenerna inklusive sporthallar. Om dom vill.

Spaning 3 – svensk visa

Några har under senare år spanat in att svensk visa är på väg bort. Jag tillhör inte dessa. Någon som har lite koll på undertecknad kan då mena att jag är hemmablind då jag privat jobbar mycket med och av svensk visa i olika former. Jag rabblar då gärna namn som: David Ritschard, Sofia Karlsson, Albin Lee Meldau, Lisa Nilsson, Toni Holgersson, William Sundman Sääf, Jonna Rangden, H Self, Ro.t, Maxida Märak, Arvid Nero, Ellen Sundberg, Moonica Mac, Simon Superti, Frida Öhrn, Wilma Flood och givetvis ovan nämnde Stefan Sundström, så får var en själv sedan bedöma om dessa pysslar med visa och om de är på väg bort. Ni anar mitt svar.

Spaning 4 – magert år för musikböcker

Efter några år när svenska musikböcker till och med gått på export, eller åtminstone motiverat långa svenska signeringsturnéer, blev år 2025 ett förvånansvärt magert sådant i denna litteraturens subgenre. Men lite hände det, och kombinationen bok och turné fick flera exempel, som spiller in i 2026. Mer om det strax, men först lite om en musikbok som åtminstone stundtals blev undantaget som bekräftade regeln.

Iminellas självbiografi Jag ska vara drottning här [Norstedts] (medförfattare Nina Wähä) är framförallt inledningsvis en rapp, effektiv och personlig skildring av en omstörtande resa både geografiskt, mänskligt och musikaliskt. Från ett våldsamt Somalia via Kenya till ett Sverige där hon till sist får ett genombrott som artist, men där omvärldens intresse oftare handlar om kusinerna Yasin och Cherrie. Bokens första del, det som utspelar sig i Afrika, är en svenska musikbiografiers motsvarighet till Jag är Zlatan. Den andra, om att med ADD-diagnos ändå få ihop en karriär i nordliga Sverige är inte fullt så engagerande. Men i slutet, som bland annat handlar om sorgen efter en mamma som gick bort i pandemin, får Jag ska vara drottning här åter en brinnande glöd.

Därmed över till en spaning i spaningen: om kombinationen bok och turné. I februari 2026 inleder Viktor Norén en turné som säger mycket om musikbokåret 2025. Men samtidigt även extremt mycket om sakernas tillstånd i konsten att sprida sig själv som mogen artist i dessa dagar.

Den turné som mångsysslaren Norén inleder på Konserthuset i Göteborg sker kring hans bok Jag går min väg [Mondial]. Han gör resan ensam med bok och gitarr parallellt med att han agerar Shakespeare i Max Martin-föreställningen & Julia på Stadsteatern i Stockholm.

Jag har ingen aning om dubbleringen är genomtänkt eller bara råkade bli. Men den illustrerar pricksäkert en situation när det inte längre går att hoppas på någon annan för att publiken ska upptäcka det man skapat. Vi har inte längre ett läge där gatekeepers bland skrivande journalister eller artistansvariga på TV eller radio kan få en ny utgivning att tippa över.

Det gäller att ösa på för egen hand överallt där det visar sig öppningar: sociala medier, helst dygnet runt i en oändlig reel around the fountain, för att citera The Smiths. Runt hörnet väntar med all säkerhet även TikTok-blitz för också den här sortens genrer och artister. Men inte minst kreativitet i andra fält än musiken hjälper till, som att skriva böcker.

Och där fångar vi upp den här krönikans tänkta tanketråd. Den förre Mando Diao-medlemmen Norén har i Jag går min väg skapat en av årets få övriga svenska musikböcker i populärsammanhanget värd att lyfta fram. Min favoritkrimiförfattare Pascal Engman har skrivit så precist om boken att jag helt enkelt stjäl ett citat: ”Man börjar ju undra om Viktor Norén egentligen är en hel liten fabrik av begåvningar förklädd till en person. Först musiken, nu en bok som är både hysteriskt rolig, gripande och dessutom briljant skriven. Hatten av.”

Det har utöver Iminella, Norén och någon till kommit så överraskande få titlar med substans i den här subgenren i år att det rent av uppstår läge att assisterat av hurrarop påminna om Niklas Strömstedts fina Om [Norstedts] från 2023 (med pocketupplaga 2024). Inte minst som Strömstedt sömlöst faller in i konceptet artist som adderar till sin persona genom att kombinera självbiografiska stories ur bok med låtar på turné. Detta inledde han på Maxim i Stockholm i september 2025 och det fullständigt kreverar han med under 2026.

Med nystart i Värnamo 5 februari blir det mer än 60 (!) föreställningar av Tyck OM mig. Vi är nog åtskilliga som arbetar med mogna artister som undrat hur det gick till när låten Om blev en rejäl TikTok-succé under 2025. Om det var ren tur, vilket vissa av oss nämnda i ärlighetens namn tänkt, har Strömstedt sannerligen förtjänat denna.

Även den här sliriga spaningens fjärde bok trängs i det nyss tänkta konceptet, om än med viss hjälp av hammare och fog. Stefan Sundström har kombinerat böcker, musik och åsikter i över 20 år. Men Självbiografi 1524-2025 [Polaris] är hans första fokuserade prosa, och som han lyckas. Sundström tar i så att hans växthus hemma på Ekerö utanför Stockholm lär huka sig i hans ambition att fånga frågan ”hur blev jag som jag blev?”

Med hans oefterhärmligt chosefria stil får han ihop berättelsen om sitt egna liv och arv med rader av precisa iakttagelser ur historien. Och det är inte ett dugg tungt. Sundström skriver som han talar. Den som älskat hans sånger och sångtolkningar kommer att älska detta. Och ja, även den oliktänkande har saker att hitta. Åtskilliga. Självbiografi 1524 – 2015 blir ännu ett undantag från regeln att 2025 var ganska tunnsått i bokfloran.

*

MUSIKEN 25

Så över till det ändå mest centrala, årets låtar:

Vid min ålder är det mycket lätt att gå i barndom och leta starka färska releaser från namn som alltid varit med en. Även i denna övning var 2025 ett ganska magert år. Det fanns undantag från mitt formande 1970-tal, som Van Morrisons magiska lyft med Remembering Now (hans 47:e album!) och Mavis Staples Sad And Beautiful World, och lite mer ur mitt 1980-tal med spridda starka låtar från Nick Cave, Paul Weller, Pulp och Edwyn Collins. Men mest blev det nuet, det blev ovanligt lätt att sopa undan bättre förr-reaktioner när namn som Rosalia, Anna von Hausswolff, Lisa Nilsson och nyheten (för mig) Madison Cunningham radade upp enorma låtar på enorma album.

Här ett urval favoriter från ett år som långt ifrån summerades av listdominerande Taylor Swift och K-Pop:  

https://open.spotify.com/playlist/6nxi65cXQabj5f7qwTBDzw?si=07abae5e2d4c40d5

Årets live: Thåström, ett antal gånger. Jag är inte mycket för årgångsviner, men här får klyschan att jämföra med åldrande druvor tas till. Men det fanns konkurrens, Avantgardet i en villaträdgård på Öland var något … särskilt! Och kanske ännu större utmanare, Svart Ridå på Söderport i Kalmar, jag kan ana att trions show säkert var ännu större på Fållan i Stockholm, men detta var sannerligen bra nog.

Årets synk: Task [HBO Max] blev för mig årets TV-serie, gripande, ständigt växande, suggestiv. Den innehöll också årets synk i Blick Bassys Ngwa, jag får ta till floskeln suggestiv en gång till:

https://open.spotify.com/track/0SanXo7WN6ODNgv4hMa6sn?si=ef39181f02d941e3

Gott nytt år!

Lars Nylin

 

—