Hälsa är ett av vårdens mest använda ord, men också ett av de mest otydliga. Patienter söker vård för att de upplever nedsatt hälsa, medan vården ofta bedömer hälsa utifrån sjukdom och strukturella fynd.

När dessa perspektiv inte sammanfaller drar vården ibland slutsatsen att hälsan i huvudsak är god, medan patienten upplever motsatsen. Trots att vi använder samma ord menar vi olika saker och pratar förbi varandra.

Läs mer: Fysioterapeut belönas för insatser för barns hälsa

Men vad är det egentligen vi menar när vi säger att en patient är frisk eller har god hälsa?

Konsekvenserna av denna begreppsförvirring blir tydliga i klinisk vardag. Människor söker till akuten för ryggsmärta, bröstsmärta eller diffus värk. Undersökning och provtagning visar inga allvarliga strukturella avvikelser. Patienten får ett medicinskt rimligt råd, till exempel att vara aktiv inom smärtgräns.

Ändå lämnar många vården otrygga, osäkra på hur rådet ska tolkas och utan verktyg för att hantera sin situation. Samma råd leder till helt olika utfall, inte på grund av sjukdomens svårighetsgrad, utan på grund av hur hälsa förstås och hanteras.

För att undvika detta behöver hälsa förstås genom tre facetter:

1. Funktionsnedsättning och sjukdom.

2. Färdigheter.

3. Upplevd hälsa.

Vården är skicklig på att bedöma den första. Patienter utgår ofta från den tredje. Den andra, färdigheter, hamnar ofta i skymundan, trots att just denna dimension avgör om vårdens råd får verklig effekt.

Med färdigheter avser jag förmågan att tolka kroppens signaler, skilja mellan farlig och ofarlig smärta, anpassa aktivitet och belastning i vardagen och att kunna fortsätta med aktiviteter som hjälper även när symtom finns kvar. Det handlar om att kunna reglera sitt agerande, snarare än att styras av smärta, oro eller undvikande. Det är sällan informationen som saknas, utan förmågan att omsätta den i vardagen.

När färdigheter inte uppmärksammas riskerar vården att fördela resurser fel. Patienter med goda färdigheter får ofta omfattande vård eftersom de kan formulera sina behov och föra en tydlig dialog. Samtidigt upplevs patienter med låga färdigheter som ”svåra”, diffusa eller ”utan fynd” och får mindre stöd, trots att de i praktiken har större behov. Resultatet blir återkommande vårdkontakter, frustration hos både patient och profession samt en vård som varken är jämlik eller effektiv.

Men när färdigheter stärks händer något annat. Patienter blir tryggare i att tolka sina symtom, bättre på att anpassa sin aktivitetsnivå och mer kapabla att agera självständigt utan att behöva söka vård för varje osäkerhet. Det handlar inte om att lägga ansvaret på patienten, utan om att ge människor förmågan att hjälpa sig själva på ett tryggt sätt. Konsekvensen är färre onödiga vårdbesök och mer tid för patienter med större medicinska behov.

Personcentrerad vård i praktiken handlar därför inte om att göra mer, utan om att börja i patientens förståelse av hälsa och tydliggöra vilken del som är mest sårbar: struktur, färdigheter eller upplevelse. För vissa räcker betryggande besked. För andra behöver vårdens insatser handla om att utveckla de färdigheter som krävs för att omsätta råd i vardagen, snarare än att fortsätta leta efter sjukdom.

Kanske bör en patient betraktas som färdigrehabiliterad först när hen har de färdigheter som krävs för att hantera sin hälsa i vardagen, inte när alla symtom är borta. Så länge vårdens organisation främst är uppbyggd för att utreda struktur snarare än att utveckla färdigheter riskerar vi att vara mycket bra på att utesluta sjukdom, men betydligt sämre på att faktiskt förbättra hälsa.

Att förbättra hälsa kräver mer än att utesluta sjukdom. Det kräver att vi stärker människors förmåga att agera, inte bara letar efter något att behandla.

Johan Söderberg, doktorand i fysioterapi, Center för välfärdsförändring, Mälardalens universitet

Kommentarer

Arbetar du i sjukvården och vill kommentera texten utifrån din yrkesroll?
Klicka här!   
Kommentarer publiceras efter granskning.