Om det absurda, inkongruensen och politikens degradering
Det sägs ibland att ordet kan vara starkare än en missil. Men vad händer när ordet inte används för att upplysa, övertyga eller ens vilseleda på traditionellt vis, utan när det laddas med mytoman narcissism, systematisk inkongruens och ett öppet förakt för verkligheten?
Kommentar|Alex Fuentes
Man behöver inte vara anhängare av åldersfascism för att konstatera att Donald Trump, vid snart 80 års ålder, utmärker sig genom ett återkommande mönster av märkliga, motsägelsefulla och ibland direkt absurda uttalanden. Under pandemin hävdade han att ”om vi testar mindre får vi färre fall”, spekulerade offentligt i att injicera desinfektionsmedel och påstod att vind orsakar cancer. I geografiska frågor kallade han Belgien för ”en vacker stad” och förringade Irans missilattack mot ”våra amerikanska baser i Irak som en örfil”.
Klimatförnekelsen har varit lika konsekvent som uppseendeväckande: ”Klimatförändringarna är en kinesisk bluff”, följt av påståenden om att den globala uppvärmningen skulle ta slut eftersom det var kallt en vinterdag. Till detta kommer ett ständigt självförhärligande: ”Jag är ett mycket stabilt geni”, ”Ingen vet mer än jag om…” – skatter, handel, terrorism, domstolar, drönare. I mer surrealistiska ögonblick har Trump förklarat att han och Nordkoreas ledare ”blev förälskade”, att USA har ”en större kärnvapenknapp” och att han själv uppfann begreppet ”fake news”.
Håller Trump på att förlora förståndet? Många bedömare har tolkat detta som tecken på mental eller kognitiv nedgång. Under sin andra mandatperiod har Trump uppvisat ett erratiskt beteende: han har somnat under möten, tappat tråden i samtal och gjort långa utvikningar om inredning, ”galna valar” eller hur Barack Obama går i trappor. Vid ett möte med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen bytte han plötsligt ämne från migration till ett raseriutbrott mot vindkraftverk.
Kritiker, däribland demokratiska politiker, har ifrågasatt hans psykiska och fysiska kapacitet. Andra, framför allt inom Vita huset och hans närmaste krets, har envist försäkrat att hans mentala skärpa är ”oöverträffad”. Psykologer och psykiatriker har pekat på drag som osammanhängande resonemang, tangentiellt tänkande och tvångsmässig upprepning, mönster som i en klinisk kontext normalt skulle föranleda en neuropsykiatrisk utredning.
Men frågan är om detta är den mest relevanta ingången.
Att reducera Trump till ett medicinskt eller psykologiskt problem riskerar att missa det väsentliga. Hans absurda uttalanden är inte bara uttryck för personliga brister, de fyller en politisk funktion. När Trump under pandemin sade att färre tester skulle innebära färre smittade, var det inte bara okunskap. Det var ett maktpolitiskt påstående: om fakta är obekväma, ska de elimineras. Verkligheten upphör att vara en gräns och blir i stället ett hinder som måste undanröjas.
Samma logik genomsyrar hans klimatförnekelse, vetenskapsfientlighet och flirt med konspirationsteorier. I trumpismen debatteras inte sanningen, den ersätts av ledarens vilja. Anti-sanningen blir ett politiskt program. Detta antiintellektuella projekt har haft ett verkligt socialt underlag. Decennier av nyliberal politik, avindustrialisering, otrygga jobb och statligt tillbakadragande har skapat ett djupt socialt missnöje. Men i stället för att riktas mot kapitalets makt eller ekonomiska eliter kanaliseras ilskan mot forskare, journalister, lärare, migranter och offentligt anställda. Okunskap förvandlas till dygd, arrogans till ”autenticitet”.
De ständiga motsägelserna och de uppenbara felaktigheterna har inte försvagat Trumps sociala bas. Tvärtom. Det diskursiva kaoset undergräver rationell kritik och normaliserar det oacceptabla. När nedmonteringen av miljöskydd, sociala rättigheter och asylsystem presenteras som ett skämt, förlorar politiken sin allvarstyngd. Det absurda fungerar som en permanent rökridå.
Uttalandet ”om jag förlorar är det valfusk” är här centralt. Det är inte ett infall, utan ett koncentrerat uttryck för en auktoritär världsbild där demokratin bara accepteras så länge den levererar rätt resultat. Institutioner töms på innehåll samtidigt som ”folket” åkallas i en abstrakt och uteslutande form, ett typiskt kännetecken för den nya reaktionära högern.
Ur ett vänsterperspektiv är Trump ingen historisk olycka eller isolerad clownfigur. Han är ett extremt symptom på kapitalismens strukturella kris. När systemet inte längre kan erbjuda materiell trygghet och framtidstro, tar det sin tillflykt till rädsla, lögner och symbolisk brutalitet. Trumpismen visar hur auktoritära och fascistoida tendenser kan ikläda sig underhållningens och spektaklets form.
Därför räcker det inte att skratta åt det groteska. Satir utan analys och organisering riskerar att bli politiskt steril. Trumps absurda uttalanden är inte anekdoter, de förbereder marken för att acceptera det oacceptabla, urholkar själva sanningsbegreppet och försvagar vår kollektiva förmåga att föreställa oss alternativ.
Vänsterns uppgift kan därför inte begränsas till moralisk indignation eller psykologiska spekulationer. Den är mer krävande: att blottlägga det absurda som maktmedel, återupprätta en materiell och socialt förankrad sanning och utmana det reaktionära projektet med vetenskap, jämlikhet och solidaritet.