Publicerad 31 dec 2025 kl 14.08

Ibland har jag tänkt att om inte vård ges nu, kommer någon snart att skadas allvarligt – eller dödas.

Och tyvärr har vi sett exempel där den oron besannats, skriver polisen Mona Ammar Persson.

Mona Ammar Persson är polis och författare.

Öppna bild i helskärm

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Helgens våldsdåd väcker sorg och ilska. Sorg över ännu en kvinna som mist livet. Ilska över att vi, trots årtionden av varningssignaler, forskning och vittnesmål, fortsätter att svika kvinnor. Som människa är det omöjligt att inte beröras. Som samhälle är det oförsvarbart att fortsätta som vanligt.

Vi måste våga ställa obekväma frågor. Ska en gärningsman som blivit dömd för grovt våldsbrott och dessutom har hög återfallsrisk kunna ansöka om skyddad identitet eller byta namn?

Var har vi som samhälle brustit?

Sett psykiskt instabila släppas ut

I mitt yrke har jag också alltför ofta bevittnat hur personer med tydliga psykotiska symtom släpps ut gång på gång, trots uppenbar risk för allvarligt våld. Vi möter samma personer om och om igen. Ibland har jag tänkt att om inte vård ges nu, kommer någon snart att skadas allvarligt – eller dödas – för att systemet ska reagera. Och tyvärr har vi sett exempel där den oron besannats. 

Det här är inga individuella misslyckanden utan strukturella brister – underdimensionerade system, ekonomiska begränsningar, politiska nedskärningar och ibland människor på fel plats utan rätt stöd.

Jag har också hanterat ärenden där män upprepade gånger bryter mot kontaktförbud. Trots det leder överträdelserna ofta bara till fler anmälningar, utan tvångsmedel, utan obligatoriska uppföljningar och utan att risken eskaleras i systemet. Samma mönster återkommer i andra ärenden. 

Jag minns särskilt en man som gång på gång följde efter unga tjejer. Han var redan dömd för bland annat sexuellt ofredande samtidigt som liknande ärenden låg i misstankeregistret. Ändå gick han fortsatt på fri fot.

”bland har jag tänkt att om inte vård ges nu, kommer någon snart att skadas allvarligt – eller dödas – för att systemet ska reagera. Och tyvärr har vi sett exempel där den oron besannats”, skriver Mona Ammar Persson.

Foto: PATRIK ÖSTERBERG / STELLA PICTURES

Öppna bild i helskärm

För att lyckas krävs mer än ord. Psykiatri, rättspsykiatri och socialtjänst måste ges tillräckliga resurser, kortare väntetider, tillgång till skyddade boenden och långsiktig finansiering. Det krävs en kärnverksamhet där polis, vård, socialtjänst och kriminalvård arbetar tillsammans med gemensamma riskbedömningar och obligatorisk uppföljning av högriskpersoner. 

Sekretesslättnader och gemensamma system som fungerar som levande dokument är avgörande. I dag försvåras helhetsbedömningar av informationsglapp, byråkrati och sekretesshinder som gör att vi ofta inte kan agera i tid. Lagstiftningen måste också följa samhällsutvecklingen. En person med kontaktförbud ska inte kunna överträda det gång på gång utan direkta konsekvenser, även innan dom.

Arbetet måste bli offensivt mot förövare, inte enbart reaktivt efter att våld redan skett.

Annons

Nollvision

Under tisdagen meddelade statsministern att en nollvision ska utformas och att ett särskilt ministerråd ska inrättas. Vi är en dag från 2026 och har fortfarande inte haft en nollvision mot mäns våld mot kvinnor. Jag vet inte om jag ska säga tack eller att det var på tiden. 

En nollvision innebär inte att våldet försvinner över en natt. Den innebär att vi slutar acceptera det som något oundvikligt. Att varje hot, varje kontrollbeteende och varje varningssignal tas på allvar innan någon mördas.

Om regeringen menar allvar med en nollvision måste den följas av lagändringar, finansiering och bindande samverkan mellan myndigheter. Varje dag vi väntar är en dag då ännu en kvinna riskerar att betala priset.

Av Mona Ammar Persson

polis och författare