Donald Trumps sätt att montera ned demokratin är inget nytt för flera länder i Centraleuropa.

Hynek Pallas anar vart Sverige kan vara på väg med en SD-regering efter valet 2026. 

Trumps politik är inget nytt för flera länder i Centraleuropa.

Foto: MARK SCHIEFELBEIN / AP TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärm

Hynek Pallas är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Foto: OLLE SPORRONG

Öppna bild i helskärm

ESSÄ. ”Donald Trump hade ju just vunnit presidentvalet”. När jag för några år sedan intervjuade den slovakiska regissören Tereza Nvotová (årets Bronshästvinnare på Stockholms filmfestival) förklarade Nvotová varför hon 2017 hade gjort dokumentärfilmen ”The lust for power” om Slovakiens 1990-tal och landets auktoritära premiärminister Vladimír Mečiar. Det som skedde i väst, sa hon, var något som hon länge hade upplevt i sitt hemland.

”Allt kring Trump uppfattades som så amerikanskt. Men en karismatisk populist som sätter sitt folk på alla viktiga poster? Vi hade ju det redan på 90-talet”.

Jag insåg att det inte bara stämde in på Slovakien. Trumps mytomana politik, hans etnonationalism och klanmentalitet – samma fenomen fanns inte bara under Mečiars styre, de fanns sedan länge i hela Centraleuropa.

Som Nvotová påpekade var en bidragande orsak till denna politiska kultur att redan kommunistregimerna hade styrt med nationalism, personkult och populism. Fake news var inget nytt påfund här, från 1948 till 1989 var det norm i historieskrivning och medier.

”Det är möjligt att postkommunistiska platser har en starkare tråd till historien i det avseendet. Men i dag har det blivit globalt”.

Ungrare, polacker och tjecker var beredda att dö för Europa.

Med filmen ville Nvotová utmana en vrångbild av det så kallade Centraleuropa. En plats som länge har varit mer projektionsyta än en fixerad geografisk region. Under Habsburgsperioden en idealiserad civilisation utan gränser. Under mellankrigstiden betraktad som modern kulturvagga. Sen kom nazismen och ett förödande krig. Länderna som därefter slukades av Sovjet fick en ny etikett: Östeuropa. Vilket har tjänat Kreml väl. 

1983 satte Milan Kundera fingret på situationen i essän ”Ett kidnappat västerland – eller Centraleuropas tragedi”. Enligt författaren var tragedin inte den sovjetiska ockupationen, utan att väst förrådde Centraleuropa. Ungrare, polacker och tjecker var beredda att dö för Europa, medan västeuropéer inte uppskattade värdet av hela Europa. ”En liten nation är en vars existens kan ifrågasättas när som helst, den kan försvinna – och vet det”, skrev Kundera profetiskt. 

2021 hakade Ukrainas dåvarande utrikesminister Dmytro Kuleba på med talet ”Ukraine is back in Central Europe”. Kuleba påpekade att ”om du tillhör Central- eller Östeuropa definieras inte av geografi eller kultur, utan av en nations relativt nyliga politiska förflutna.” Först året därpå, efter Rysslands fullskaliga invasion av Kulebas hemland, började den insikten få fäste i väst. (Inte utan motstånd: Så kallade ”realister”, som författaren Lena Andersson, anser fortfarande att Ukraina ska ”acceptera sitt geografiska öde”. SVT, 2/10). 

”Europas svarta hål”, kallade USA:s utrikesminister Madeleine Albright kallade Slovakien 1997.

Foto: AP / TT NYHETSBYRÅN/ NTB Scanpix

Öppna bild i helskärm

Luka Ivan Jukics bok ”Central Europe”.

Öppna bild i helskärm

Att det på senare år har fyllts på med böcker i ämnet förvånar alltså inte. I Luka Ivan Jukics ”Central Europe” (2025) – den bästa av dem – är tesen att ”Centraleuropa” bör förstås mindre som en plats och mer som en romantiserad svunnen era. En tid då gränser, även religiösa, etniska och sociala, revs och oåterkalleligen gick förlorad med 1900-talets omvälvningar. Efter etnisk nationalism, folkmord, diktatur och vanskötta samhällen är det så kallade Centraleuropa i dag något annat. 

Annons

Jukics bok gör halt 1989. Men romantiseringen och den geopolitiska dragkampen om vad Centraleuropa ska vara har fortsatt. 

Med 1989 års sammetsrevolutioner tycktes flera länder över en natt ha blivit liberala demokratier. Återvänt till väst. Mečiars Slovakien sågs som en anomali. ”Europas svarta hål”, som USA:s tidigare utrikesminister Madeleine Albright kallade landet 1997. Mečiar kontrade och förklarade att ”vill de inte ha oss i väst, då vänder vi oss österut”. Kreml höll med: 2009 ansåg Ryssland att även Tjeckien var ”Östeuropa” och ingick i deras intressesfär. 

Men dissidenternas nya demokratier innehöll också starkt antiliberalt motstånd. Den nationalkonservative polske politikern Ryszard Legutko sammanfattade det i boken ”The Demon in democracy” (2016) där han skrev att 1989 års revolutioner var ”falska”. Åsikten att liberalism inte är bättre än kommunism, att det behövs nationella revolutioner som kastar av sig detta ok, är allt vanligare i regionens politik. 

Washington anser att Europa på grund av invandring står inför ’civilisationskollaps’.

Efter höstens parlamentsval sällade sig Tjeckien till dessa antidemokratiska strömningar, som även dominerar i Ungern och Slovakien. Den nya regeringen består av populiströrelsen ANO, ledd av en oligark, tillsammans med högerextrema och partiet Motoristerna. Politiken är en härva av fagra löften till pensionärer, ”invandringskritik”, hat mot cyklister och mot EU:s gröna giv. Och hot om att stoppa stödet till Ukraina. 

De känner en vind i seglen som Viktor Orbán upplevde redan 2017 när han i ett tal förklarade: ”1989 trodde vi att Europa var vår framtid – i dag känner vi att vi är Europas framtid”. Med Donald Trumps nya säkerhetsstrategi får den vinden rejäl fart. Washington anser att Europa på grund av invandring står inför en ”civilisationskollaps”. Men Trump identifierar några galliska byar som håller emot, bland dem Polen och Ungern. De ska uppmuntras att lämna EU och strömningar som vill ”bevara en traditionell europeisk livsstil” ska premieras. 

SD:s partiledare Jimmie Åkesson talar håller tal under partiets landsdagar i Örebro.

Foto: SVEN LINDWALL

Öppna bild i helskärm

Det är dåliga nyheter för de fickor av liberalt motstånd som finns i regionen. I synnerhet som dessa ickestatliga organisationer, fria medier och kulturfabriker lider kraftigt av att just USAID (United states agency for international development) har strypt deras stöd. 

Frågan är om Västeuropa inser detta, och hur beredda vi är att förstå Centraleuropa bortom Kunderas ”kidnappade västerland”? Eller med Emmanuel Macrons definition, i ett tal som den franske presidenten höll i Bratislava 2023, enbart som en region ”fri från Ryssland”? Förstår vi, bortom den febrila aktivitet som pågår med att hjälpa Ukraina, vad det innebär att förlora Centraleuropa? 

Vill vi värna Europa måste vi förstå Centraleuropa. Det gäller särskilt eftersom regionen – som Nvotová påpekade och Trump har insett – ligger före med den demokratiförstörande utveckling vi nu ser i väst. De har länge haft samma nedmontering av viktiga skyddsmekanismer, av public service och fri kultur. Samma förakt för invandrare, minoriteter och internationella samarbeten. Samma drömmar om homogena nationer.

Allt det som med en SD-regering efter valet 2026 kommer att accelerera hos oss. 

Hynek Pallas är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

LYSSNA PÅ EXPRESSENS BOKKLUBBLjudklippet gick inte att spela upp

Försök igen senare