Publicerad 1 jan 2026 kl 14.00

Judith Hermanns föreläsningsserie ges nu ut i ”Vi skulle ha talat om allt”.

Christiane Lahusen tröstas av författarens språkliga trolleritrick.

Tyska Judith Hermann är en av sin generations tyngsta författare.

Foto: Andreas Reiberg / Weyler

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Det har nu gått ett kvarts sekel sedan den då knappt 30-åriga Judith Hermann debuterade med ”Sommarhus, senare” och snabbt dubbades till sin generations stora litterära löfte. Förvisso kunde hennes tidiga böcker etiketteras som ”Fräuleinwunder-Literatur”; en i Tyskland vid tiden lika vanlig som beklämmande benämning av unga kvinnliga författare vilka nådde både kommersiella framgångar och vann kritikernas gunst.

Sådana förenklingar har dock sedan länge fått ge vika för författarskapets ovedersägliga kvalitet. Steg för steg har hon intagit en självklar position som en av samtidens största tyskspråkiga författare, även internationellt.

Öppna bild i helskärm

En intressant ingång till Hermanns författarskap finns i hennes poetikföreläsningar – ”Wir hätten uns alles gesagt” – som publicerades första gången 2023 och nu ges ut på svenska i översättning av Jesper Festin: ”Vi skulle ha talat om allt”. Att inom ramen för en gästprofessur och föreläsningsserie vid Goetheuniversitetet i Frankfurt fördjupa sig i skrivandets villkor har allt sedan inrättandet 1959 och den förste innehavaren Ingeborg Bachmann hört till ett av de mest prestigefyllda uppdragen en tyskspråkig författare kan uppbära.

Ursprungligen var inte tanken att föreläsningarna skulle publiceras i bokform. Hermanns föresats för skrivandet av texten var tvärtom att den bara skulle föreläsas, läsas upp, med den specifika inverkan som det har på den text som skapas.

Resultatet blev tre prosastycken bortom varje genrebestämning. Tydligare och mer uttalat än tidigare gör Hermann bruk av ett självbiografiskt stoff i boken, en balansakt hon själv beskriver som riskabel: ”På vägen från början fram till slutet dök det upp oväntat privata saker i den, det lär visa sig om det blir något att ångra.”

Samtidigt har de självbiografiska inslagen knappast nedtecknats omedvetet.

Den artikulerade oron är på sätt och vis begriplig. Läsarna ges inblickar i såväl ett årtionde av terapisessioner som detaljer ur hennes destruktiva ursprungsfamilj. 

Samtidigt har de självbiografiska inslagen knappast nedtecknats omedvetet eller slumpartat och det är heller inte en heller en alltigenom ny Judith Hermann som framträder. Tvärtom känner man snabbt igen författarens säregna ton. 

Hon lyckas, trots hänvisningarna till sin mörka familjehistoria, åstadkomma ett svävande tillstånd som ständigt växlar mellan fiktion och verkligheten, mellan att dölja och avslöja, mellan det konkreta och det mystiska: ju mer hon avtäcker, desto mer skyler hon: ”Ett trolleritrick – läsaren tittar på trollkarlens hokuspokus och missar själva tricket.”

Passande nog är titeln på föreläsningsboken en mening skriven i konditionalis. Hade vi verkligen lyckats tala om allt – i stället för ”skulle” – då vore föreställningen redan över. Kärnan i en bra historia är alltid att den inte berättar allt, den lämnar utrymme åt läsarens egna tankar och osäkerheter. Med precis detta lyckas Judith Hermann och skänker oss därmed en metafysisk tröst att bli beroende av; ett författarskap att följa och återvända till. 

PROSA

JUDITH HERMANN

Vi skulle ha talat om allt

Översättning Jesper Festin

Weyler, 153 s.

Visa mer

Av Christiane Lahusen

Christiane Lahusen är litteraturvetare och förläggare.

LYSSNA PÅ EXPRESSENS BOKKLUBBLjudklippet gick inte att spela upp

Försök igen senare