Publicerad 2 jan 2026 kl 14.00

Genom valrossjakt i totalmörker och extremkyla tar Staffan Julén med läsaren på ett tragikomiskt äventyr.

Nina Lekander grips av sorgen, sökandet och strapatserna i den självbiografiska ”Sonen”.

Staffan Julén har gått igenom sin pappas brev och dokument under arbetet med boken ”Sonen”.

Foto: Cato Lein / Kaunitz-Olsson

Öppna bild i helskärm

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Foto: BEATRICE LUNDBORG / DN TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Det måste sägas att jag var en liten smula bekant med Julle, alltså Staffan Julén, i ungdomen. En väninna var smått förälskad i honom. Hon tog med mig till en tillställning på en krog vid Götgatsbacken där det serverades exempelvis valkött och säl. Gott och trivsamt, tidigt 1980-tal.

Med detta sagt: om inte denna bok prisas av vilka smakdomare som helst ska jag bli vegan. Not. Julén – liksom hans syster Ylva – hyser ett hett ”kärleksförhållande” till ”inughuit, människorna i Nordgrönland”. Till kulturen, jägarmetoderna, vidskepligheten (!), utsattheten, ritualerna. Julén skriver om den danska kolonialismen, om de grönländska alkisarna i Köpenhamn, lägsta kasten i Christiania.

Öppna bild i helskärm

Vi får en äventyrsroman, tillika en välskriven rysare. Förutom valrossjakter på gungande is, torftiga hus eller tält, extrem kyla liksom totalmörker eller ständigt solljus, byxor av isbjörnsskinn. Han ger oss julfirandet på Grönland: ”utspridda på kartongbitar över hela golvet. Här ligger mattak (rå narvalshud), fermenterat valrosskött, frusna foreller, vildrenshjärta och lever, frusna valsrosstarmar som man skär som korvbitar och förstås julbordets läckerhet nummer ett, kiviaq – späcksyltade alkekungar. De små fåglarna ligger tätt packade med sina svartvita fjäderdräkter inuti en uppsprättad säl mitt på golvet.” Festen kan börja!

Sonen, Staffans far, Björn Julén var en älskad lärare på Stockholms universitet. Jag minns honom från litteraturvetenskapen som underbar, hela klassen var överens om detta. Föga visste vi om den tossiga promiskuitet vår litteraturvetande och diktande idol praktiserade, år ut och år in. Där låg vi kåta unga studenter i lä. Vi flyttade inte hit och dit mellan olika partners bostäder huller om buller. Ingick sällan avtal om fria förhållanden, hur mycket vi än beundrade Suzanne Brøgger. Det kan månne hända att jag förtränger diverse otroheter här.

Julén gräver djupt, i det närmaste maniskt, i faderns alla brev och dokument. I bokens begynnelse varde visst ljus, han citerar slutet av en post mortem hittad dikt: ”att din tunna femårskropp / dina utsträckta armar, ditt ovetande skratt / en gång så hjälplöst bara / skall störta ned i den brunn / jag varje dag kravlar kring i / och kallar för mitt liv? /Alldeles trygg står din cykel ute i natt. / Själv är jag rädd för fönstret.”

Det sups och det finns skurkar i Stockholms innerstad.

Sorgen, sökandet och strapatserna är stundom bedövande. Men äventyrs- och forskarlusten består, även när Staffan som barn och ung är vilse i flera olika pannkakor. Hänvisningar till hans adligt besläktade mor hjälper inte mot snobbiga skolkamraters mobbning, ej heller mot slagsmål. Fina adresser på bland annat Lidingö, Östermalm och i Bromma skyddar ej heller alltid gossen. Det sups och det finns skurkar i Stockholms innerstad. Vår våghalsiga författare in spe rör sig överallt med eller utan sällskap. Det blir spännande historier, ofta tryfferade av komisk tragik.

Här förekommer också hyllningar till Roy Andersson och dennes sätt att filma och regissera. Men berättelserna om lillebror Ola är mest gripande, förfärligt sorgliga. Jag minns på pricken var jag satt och läste Ola Juléns ”Orissa” och ”Afrikas verkliga historia”. Tagen i anspråk, oroad, imponerad och närapå kär i denna olyckskille. Hans storebror skriver gripande om honom. Denna läsares egna familjetrassel och tragedier bleknar i jämförelse.

Annons

Lägg därtill Staffan Juléns fyra barn med fyra mammor som han inte längre lever med. Gissar att alla ungarna har namn som slutar på q, här är det inte ont om dem för att tala med Hasse Alfredson. Juléns alla språkförklaringar följer jag inte alltid med i. Förbluffas när han plötsligt dyker upp i Namibia 2009 (där han använder shamaner för att få pappa Björn i Sverige att dö i frid!). Kors i jösse namn. Men denna läsare går gärna vilse i denna stilistiskt puttrande trolldryck till trycksak.

ROMAN/SJÄLVBIOGRAFI

STAFFAN JULÉN

Sonen

Kaunitz-Olsson, 308 s.

Visa mer

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

LYSSNA PÅ EXPRESSENS BOKKLUBBLjudklippet gick inte att spela upp

Försök igen senare