Publicerad 3 jan 2026 kl 05.00

Sakine Madon skriver om koranbrännare i ”Till kättarens försvar”.

Per Wirtén tycker att hon misslyckas med att förklara poängen.

Rasmus Paludans koranbränningar diskuteras bland annat i ”Till kättarens försvar”.

Foto: HENRIK ISAKSSON / IBL

Öppna bild i helskärm

Sakine Madon är opinionsbildare och författare, aktuell med boken ”Till kättarens försvar”.

Foto: Niklas Palmklint / Fri tanke

Öppna bild i helskärm

RECENSION. I slutet av sin bok ”Till kättarens försvar” skriver Sakine Madon helt kort om hur viktigt det är att försvara de imamer som kämpar hårt för en mer frigörande islam. Hon nämner Hassen Chalghoumi i Paris, Seyran Ates i Berlin och den nyligen mördade Muhsin Hendricks i Sydafrika. Det finns fler. Det är de som är de verkliga kättarna: de som vill kasta omkull en förstelnad religiös ortodoxi. 

Men Madons bok handlar inte om dem. Hon skriver i stället om hädarna. I första hand om koranbrännarna i Sverige: Rasmus Paludan, Salwan Momika och Salwan Najem. Hon verkar anse att grillade koraner gynnar försöken att reformera och omformulera islam. Men gillar kättarna verkligen hädarna? Sällan.

Foto: Fri tanke

Öppna bild i helskärm

Att försvara yttrandefriheten är i första hand en juridisk fråga om att begränsa statens och makthavarnas klåfingrighet. Madon är orolig över utvecklingen. Det är enkelt att hålla med. Efter den konservativa vindkantringen har staten gjort förbjudande framstötar på alla möjliga fronter. I Danmark har det gått så illa att man nu återinfört hädelseförbud. Där får man inte längre bränna eller skända ”heliga skrifter”.

I början av året mördades koranbrännaren Salwan Momika i Södertälje. Det var ett politiskt mord. Men få blev genuint upprörda. Om Paludan skjutits hade reaktionerna säkert blivit andra. Vem i landet bryr sig längre om en halsstarrig kristen flykting från Irak?

Det är uppiggande att läsa Madons hundraprocentiga försvar av yttrandefrihetens mest störande konsekvenser. I synnerhet som hon skriver enkelt, kraftfullt och konsekvent.

Det är en sak att försvara rätten att skända och häda. Det gör jag också.

Men yttrandefriheten har också en etisk dimension. Den uppmanar till ansvar. Målet är ju att vidga friheten, att hela tiden öppna offentligheterna för fler röster. Ibland krävs modet att klippa till hårt, men ännu oftare att behärska sig. När det kommer till de här svåra avvägningarna, om hur vi bör förhålla oss till varandra i ett öppet samhälle präglat av värderingsolikheter blir Madons argumentation däremot tunn. 

Det är en sak att försvara rätten att skända och häda. Det gör jag också. Men Madon anser dessutom att det är rätt – inte bara en rättighet – att bränna koraner. Problemet är att hon inte lyckas förklara själva poängen med att göra det i Sverige på 2020-talet. Jag kan förstå att det, i likhet med civil olydnad, är provokationer som påminner om trotsets betydelse. 

Yttrandefriheten är grundad i en ömsesidighet: rätten att tala från alla håll. Koranbrännarna förefaller däremot helt inneslutna i sig själva. De ser bara den egna tändaren.

Madon tolkar de våldsamma protesterna mot koranbränningarna – påskkravallerna 2022 – som i huvudsak religiöst grundade. Men i sin bok ”Där man bränner böcker” (2024) redogör Ida Ölmedal för de undersökningar som gjordes i efterhand, av bland andra polisen. De flesta som deltog i kravallerna verkar inte alls ha varit särskilt flitiga moskébesökare. Deras vrede motiverades i stället av erfarenheter att för det mesta betraktas med förakt av samhället i stort, just för att de är (kulturella) muslimer. Ölmedal drar därför den intressanta slutsatsen att maximal yttrandefrihet bara fungerar när samhället präglas av social jämlikhet och en vilja att vidga offentligheterna – och så är det inte i Sverige. 

Annons

Paludans mål är att förbjuda islam i Europa och massdeportera muslimer.

Om man beskriver koranbränningarna som bokbål breddas perspektiven med starka historiska minnen. Att bränna böcker – oavsett om det är koraner, romaner eller gamla manifest – är ett sällsynt aggressivt angrepp på yttrande- och tryckfriheten. I praktiken utplånar man de andras fria ord. De som ritar, skriver och talar, med avsikt att håna och häda, tillför däremot sina röster och synsätt. Det är stor skillnad.

Paludans mål är att förbjuda islam i Europa och massdeportera muslimer. Momika ville fortsätta bränna koraner tills den blev förbjuden, eller att alla koraner i landet var uppbrända. Det är yttrandehandlingar som är fientliga mot den yttrandefrihet de säger sig försvara. Jag saknar den, helt centrala, diskussionen i Sakine Madons bok. Jag vill veta hur hon tänker om en sådan uppenbar frihetskonflikt.

Hur skulle vi reagera om aktivister samlades på Sergels torg för att bränna böcker av Jonas Hassen Khemiri, Johannes Anyuru, Balsam Karam och – Sakine Madon? Eller om andra samlades på Götaplatsen för att elda böcker av judisk-israeliska författare som Amos Oz och Dorit Rabinyan. Med den i det här avseendet ännu rätt oklara juridiska tolkning av hets mot folkgrupp skulle sådana bokbål vara tillåtna. Ska det vara så? Jag vet faktiskt inte. Men jag tror vi behöver släppa fixeringen vid Koranen och i stället tänka på alla slags olika böckers betydelse, som särskilt värdefulla vittnesmål om denna frihet. 

SAKPROSA

SAKINE MADON

Till kättarens försvar

Fri tanke, 233 s.

Visa mer

Per Wirtén är författare och medarbetare på Expressens kultursida.