Publicerad 24 aug 2025 kl 12.34Uppdaterad kl 12.52
Joakim Thåström återvänder till barndomen med två utsålda spelningar i Snösätra, Rågsved.
Valerie Kyeyune Backström ser Sveriges enda artist göra en storslagen konsert på lördagen.
Thåström gjorde två utsålda spelningar i helgen i Snösätra, Stockholm. Denna bild är från en tidigare spelning i Karlstad.
Foto: SIMONE SYVERSSON / STELLA PICTURES
Öppna bild i helskärm
RECENSION. Ett stilla regn faller över publiken. Luften är mättad, tung av öl, söt av cider. I nästan två timmar framför Thåström den sista av två konserter på hemmaplan i Snösätra. Fans har vallfärdat från Oasen, från Södermalm, från Bromma.
Det är lätt att göra sig lustig över publiken. De flesta är prydliga, de har för länge sen gjort sig av med vildheten från den gång när de var punk. I stället diskuteras färgkulörer (molnblått) och morgondagens löptur. De gamla rävarna, glatt ackompanjerande av några få yngre förmågor, möter mest irritation och oro från det städade klientelet. Det må vara lördag, men detta är söndagmåndagmänniskor.
Skrika med i en konsert? Fy.
De flesta verkar främst vara här för stilla andakt.
Men vad är det egentligen att flina åt? Alla vi här ska dö, en del snart, en del bara med en redan nu högst påtaglig medvetenhet om detta.
Det fantastiska är att Thåström vet det också.
Thåström är Sveriges enda artist, enda man. Enda verkligt coola person. Han och Amanda Ooms, Sveriges enda par. Kanske har denna coolhet med integritet att göra. Thåström är den enda som aldrig har, aldrig kommer att sälja ut. Som går sin egen väg, som gör vad han själv vill. Hans karisma blir ännu mer oemotståndlig eftersom han snålar med den. Delar inte med sig. Släpper inte in oss där.
Kö till fredagens konsert i Snösätra.
Foto: Tobias Röstlund/ TT NYHETSBYRÅN
Öppna bild i helskärm
Varje gång han talar in i micken andas publiken ut, skrattar med som när en frånvarande pappa plötsligt bemödar ge en uppmärksamhet. Thåström säger att han saknar regnet från i fredags och självklart börjar det regna mer i slutet, kanske även vädret vill bli sett, vill bli bekräftat av Thåström? Thåström råkar missa andra raden i ”Kort biografi med litet testamente” och skrattar, säger att han gjorde fel igen, att det inte är så jävla lätt. Folkhavet dånar.
Det är fel att kalla kvällen nostalgisk, eftersom ordet helt förlorat sitt värde. Men Thåström vet att hans, och alla i publikens dagar är räknade, och lyckas omvandla detta till något, till en sällsam kvalitet. Det gör att när han sjunger ”Alla vill till himlen” från 1989 är låtens skräckfyllda spetsighet, subversiva kritik nästan borta. Folk sjunger med i refrängen med en desperation i rösten, som om de kapitulerat, som om de numera inte kunde tänka sig något mer himmelskt än att få ge upp det dagliga slitet, slippa allt och bara få åka limo i himlariket. Som att de känner det, och skäms. Det var inte så här det skulle bli?
Men i kvällen finns också något sällsamt, förutom all denna vuxenångest, all denna förtvivlan.
Thåström får spända manskäkar att mjukna, blickar att bli simmiga, föra dem bort i tankar, långa tåg av längtan, långt långt bort. Till en tid då tusen mirakel lovades varandra, innan man fattade att man var vanlig, nån i mängden. Nu finns inga mirakel, inga kärlekssånger, bara ett mörker som sluter sig. Tänk, att någon ser det.
Även om Thåström mest följer spellistan från fredagens konsert bjuds några överraskningar. Titiyo kommer ut på scen och sjunger ”Papperstunna väggar” i vad som måste vara kvällens mest publikfriande stund. Thåström skiner upp. Natten är svart runtom oss.
Men i kvällen finns också något sällsamt, förutom all denna vuxenångest, all denna förtvivlan över allt som inte blev som det skulle, för allt som gått förlorat. Thåström sjunger från nya plattan: ”Visste du att leta det som inte fanns/ Och att aldrig, aldrig, aldrig komma fram/ Är det bästa av allt”. Närsomhelst, närsomhelst nu lovar Joakim ”Pimme” Thåström, och vi alla tror honom. Det är det bästa av allt.
Valerie Kyeyune Backström är biträdande kulturchef på Expressen.