Det finns uttryck man slänger ur sig, ofta utan eftertanke. “Nytt år, fräsch start” är ett av dem. Ett mantra som funkar lika bra som gym medlemskapet vi köper varje januari. Men ibland händer något som rycker bort den där ytliga glansen och visar vad en verklig nystart faktiskt kan innebära.

För ungefär två månader sedan hände det. Min svärmor, som fyllde 89 i november, bestämde sig helt klartänkt och utan press, för att flytta in hos oss här uppe på åsen. Inte av nödvändighet. Inte för att systemet fallerat. Utan för att hon ville. Hon valde den här platsen, det här huset, och vår vardag, som den plats där hon vill tillbringa sin sista tid i sitt långa liv.

Och när jag satt här och funderade över det, slog det mig hur olika man kan se på samma situation beroende på vilken kulturell struktur man identifierar sig själv, och detta med.

I USA, där (dom flesta av er vet) jag levt större delen av mitt liv, finns fortfarande något som antropologer kallar en högkontextkultur. Familj betyder närvaro. Man tar hand om sina äldre, ofta på gott och ont, men framför allt beroende av en känsla av ansvar och samhörighet. Det är inte alltid perfekt, men instinkten finns där, och med en faktisk aktion, inte bara prat.

Hemma i Sverige däremot, detta väloljade ingenjörsbygge till välfärdsstat, är det nästan tvärtom. Här är vi så vana vid att systemet tar hand om både det första och det sista kapitlet i livet att det personliga ansvaret blivit mer…teoretiskt. Stycket spelas efter not, oftast helt utan djup inspiration eller improvisation. Professionellt. Rent. Det finns en trygghet i det, absolut. Men det finns också en risk att vi distanserar oss från det mest mänskliga av allt i en fundamental relation, att faktiskt finnas där.

Ankare i tiden

Så när en 89-årig kvinna väljer att flytta hem till sin familj i stället för till en av alla Sveriges eminenta äldreboenden tänker många: “Men… blir inte detta för jobbigt?”

Då slog det mig: Nej. Detta får inte vara för jobbigt. Tvärtom, detta är förmodligen en av de finaste hedersbetygelser en människa kan få. För vad betyder det egentligen när en människa som levt nästan hundra år, som burit livet, förlorat livet, och överlevt livet, väljer just ditt hem som den plats där hon känner sig tryggast att avsluta sin resa? En plats där hon vill leva sina sista år, veckor, eller minuter, i just din vardag? Jo, det betyder att hon ser ditt hem som en fristad. Din närvaro som trygghet. Och, din familj som sitt sista ankare i tiden. Detta får inte vara en börda. Det är ett förtroende djupt och starkt nog att bära hela tyngden av ett helt livs sista kapitel.

“Nytt år, fräsch start” får plötsligt en helt annan innebörd. Det handlar inte om produktivitet eller nya löften till oss själva. Det handlar om att säga ja till en uppgift som samhället inte längre talar om, men som människan alltid har förstått: ett förtroende att följa någon den sista biten av vägen till evighet. Detta kan vara den mest genuina formen av ansvar. Och kanske också den mest meningsfulla.

En nystart kan komma i form av en äldre hand som lägger sig i din och tyst frågar: ”Går du med mig härifrån?” Och svaret måste alltid vara det finaste vi kan ge: Ja, självklart gör jag det.

Micke J Mörk