SYNOPSIS:
Efter att ha undkommit en dödsdom för sina fruktansvärda brott bosätter sig en till synes rehabiliterad kvinna i en isolerad bondgård med sin man, bara för att återigen längta efter blod och en snabbkurs i kirurgi. Är hennes gamla jag verkligen tillbaka?
TRAILER:
BILDER:
INFO:
Originaltitel: Frightmare
Språk: Engelska
Genre: Skräck
Regi: Pete Walker
Manus: David McGillivray
Skådespelare: Sheila Keith, Rupert Davies, Deborah Fairfax, Paul Greenwood, Kim Butcher, Leo Genn, Gerald Flood
Premiärår: 1974
Speltid: 1h 27min
Bolag: Studio S Entertainment, Video Invest
Biopremiär: 6 november 1974
DVD/Blu-ray-premiär: 10 november 2025
Länkar: IMDB
RECENSION:
Under filmcensurens barbariska storhetstid i början av 1980-talet var Video Invest det mest djärva och ökända videobolaget. Deras filmer var mycket värre än alla andras, vilket orsakade polisrazzior i Sveriges videobutiker. De 26 beslagtagna VHS-titlarna förstördes och bolaget gick i konkurs. Nu är filmerna tillbaka! I oklippta originalversioner och digitalt restaurerade.
Det finns en särskild sorts obehag som bara brittisk 70-talsskräck kan frammana. Det är en värld av bleka tapeter, regntunga skyar och en djupt rotad ondska som döljer sig bakom en fasad av artighet och tebjudningar. Pete Walkers ”Frightmare” är kronjuvelen i denna nisch.
Filmen introducerar oss för Dorothy Yates (briljant spelad av Sheila Keith), en kvinna som efter många år på sluten anstalt har återvänt till ett till synes lugnt liv på en enslig gård tillsammans med sin hängivne make, Edmund. Men Dorothys förflutna är inte bara mörkt – det är groteskt. Hon dömdes en gång för brott så avskyvärda att de knappt går att nämna, och trots den lugna ytan har hennes inre demoner aldrig lämnat henne.
Samtidigt följer vi hennes döttrar, som hanterar arvet efter sin mor på helt olika sätt. Den ena försöker leva ett normalt liv i staden, medan den andra dras likt en mal till moderns destruktiva ljus. Det är en tragedi förklädd till en skräckfilm, där familjeband visar sig vara starkare – och farligare – än förnuftet.
Hjärtat i filmen är utan tvekan Sheila Keith. Hennes gestaltning av Dorothy är inget annat än ett mästerverk. Hon spelar henne inte som ett monster i traditionell mening, utan som en bräcklig och stundtals kärleksfull mormorsfigur. Men när blicken svartnar och det hungriga leendet sprider sig över läpparna, blir hon en av filmhistoriens mest genuint skrämmande karaktärer. Det är kontrasten mellan det vardagliga och det fullständigt vansinniga som skapar den krypande obehagskänslan som dröjer sig kvar långt efter eftertexterna.
”Frightmare” vilar inte på snabba chocker eller enkla ”jump scares”. Istället bygger den upp en atmosfär av hopplöshet. Det är en film om arvets makt och om hur trauma kan gå i arv genom generationer. Den utforskar den obekväma tanken: Kan vi verkligen lita på dem som står oss närmast? Och vad gör man när ens egen mor visar sig vara den värsta sortens rovdjur?
Filmen är rå, skitig och kompromisslös i sin pessimism. Det finns ingen hjälte som kommer till undsättning, och ingen enkel utväg.
Trots att filmen har över 50 år på nacken känns den fortfarande förvånansvärt modern i sitt psykologiska djup. Det är en intensiv och mörk resa in i mänskligt förfall. För den som uppskattar skräck som känns i magen snarare än bara i nerverna är detta en absolut klassiker.
En iskall och psykologiskt driven mardröm som bevisar att de farligaste monstren är de som bjuder dig på te innan de slår till.
Recension
Frightmare (1974)
Summering
- Denna Video Invest-klassiker är en stilistisk triumf