Publicerad 4 jan 2026 kl 14.00

I en ny bok går idéhistorikern Henrik Dalgard till försvar för masslitteraturen.

Jens Liljestrand läser en kompetent ideologisk uppgörelse som missar poängen.

Henrik Dalgard är idéhistoriker och aktuell med boken ”Poesin, publiken och pengarna”.

Foto: Timbro

Öppna bild i helskärm

Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL

Öppna bild i helskärm

RECENSION. ”När näringslivskramaren blir gammal blir han marxist” är en formulering som dyker upp i skallen när jag läser Henrik Dalgards litteraturhistoriska genomgång ”Poesin, publiken och pengarna”. Parafrasen haltar förvisso, Dalgard är med sina 27 år knappast gammal (men har redan bland annat en master i idé- och lärdomshistoria och några år inom den moderata politiken under bältet). Men det finns något fascinerande i att näringslivets tankesmedja Timbro i allt högre grad ägnar sig åt litteratursociologisk fördjupning, nu senast i Fredrik Segerfeldts postkoloniala analyser av nordafrikansk litteratur i ”Från Casablanca till orten” (2023).

Öppna bild i helskärm

Ambitionen att förstå samhället med hjälp av skönlitteratur, att genom fiktionen få syn på politiska, kulturella och ekonomiska förändringar, är en paradgren inom svensk litteraturvetenskap. Den etablerades av bland andra akademiledamoten Henrik Schück (1855–1947) och vidareutvecklades av Lars Furuland (1928–2009) och Johan Svedjedal, de senare professorer vid avdelningen för litteratursociologi vid Uppsala universitet.

Henrik Dalgard, också han uppsaliensare, stöder sig tungt på Svedjedals analyser när han närmar sig 1800-talets svenska romanproduktion; bokens titel är hämtad från Svedjedals avhandling om Carl Jonas Love Almqvist. Resonemanget är i korta drag att tryckeritekniken födde en masslitteratur, med figurer som Lars Johan Hierta, grundare av Aftonbladet, i spetsen. Att vara en bästsäljande och publiktillvänd författare var på 1800-talet ingenting att skämmas över, utan snarare ett bevis på skicklighet. Medan litteraturen tidigare hade varit en institution finansierad av hovets och adelns mecenater, bars den nu fram av en publik och en marknad.

Henrik Dalgard är alldeles uppenbart en (omedveten) lärjunge till Lukács – och samtidigt inte.

Denna litteratur kom även till sitt innehåll att spegla övergången från en aristokratisk och feodal till en meritokratisk och borgerlig kultur. Boken gör nedslag i tre författarskap: Almqvist, Emelie Flygare-Carlén (eller ”Emilie-Flygare Carlèn” som baksidestexten vill kalla henne) och Fredrika Bremer, som alla speglar det framväxande marknadssamhället i sina romaner. I exempelvis Flygare-Carléns klassiska folklivsskildring ”Rosen på Tistelön” löper diskussionen om marknad, konkurrens, plikt och moral genom hela storyn. Den borgerliga romanen blir en idémässig och narrativ plattform för en ökad (själv)förståelse av vad kapitalism och liberalism innebär i den postfeodala tidseran.

Det är inget fel på tesen, som inte heller är särskilt ny. I litteraturlistan saknar jag den marxistiska filosofen György Lukács (1885–1971), som formulerade några banbrytande teorier om hur 1800-talets skönlitterära realism, med giganter som Honoré de Balzac och Anton Tjechov, i själva verket var gestaltningar av historiematerialism. I verk efter verk avspeglas girigheten i den framväxande bourgeoisien, kontrasterad mot den gamla aristokratins privilegier, allt inför en läshungrig masspublik som fick se samtidens stora drama, dragkampen mellan feodalism och kapitalism, utspelas både i och mellan raderna.

Annons

Henrik Dalgard är alldeles uppenbart en (omedveten) lärjunge till Lukács – och samtidigt inte, eftersom hans ambition är att visa hur författarna i vissa delar inte bara skildrar utan också omfamnar ett samhälle där publik och dess pengar snarare än mecenater och deras allmosor skapade förutsättningar för konst och litteratur. I ett avslutande kapitel, symptomatiskt nog betitlat ”När författaren blev en parasit” (hej Parisa Liljestrand!) kritiserar han 1900-talslitteraturen och dess vändning bort från masslitteraturen.

Marknaden och pengarna är alltid närvarande hos författaren Per Hagman.

Foto: Karin Törnblom / IBL

Öppna bild i helskärm

Det är alldeles korrekt att det i dag är ”finare” att vara finansierad av flådiga priser och stipendier än av royalties. Men det är ju knappast så att författare inte vill ha många läsare; snarare har den borgerliga salongen, den som ska kunna bära upp ett seriöst syftande författarskap bortom feel good, krim och skvallrig autofiktion, krympt i storlek. 

”Poesin, publiken och pengarna” är en kompetent litteraturanalys. Den politiska tendensen blir dock uppenbar när Dalgard mot slutet ondgör sig över bristen på marknadspositiv masslitteratur i vår tid:

”När var exempelvis senaste gången du läste en kulturartikel som prisade en marknadstillvänd skönlitteratur, med liberala förtecken dessutom?”

Men marknaden syns ju överallt i modern svensk skönlitteratur! Hos Per Hagman kan man läsa om proletariseringen av författarskrået, hos Jonas Hassen Khemiri om migrantekonomin, hos Tone Schunnesson om materialism och girighet, hos Åsa Linderborg om arbetarklassens alienation i det postindustriella samhället, hos Agri Ismaïl om globaliseringens hyperkapitalism, hos Jens Lapidus om ett Sverige där allt handlar om snabba cash.

Men nej, i dessa romaner uppträder marknadsliberalismen sällan som en frälsare, och det är nästan rörande att Dalgard och hans förlag inte tycks förstå varför.

Vem ska berätta för dem?

SAKPROSA

HENRIK DALGARD

Poesin, publiken och pengarna. Hur romanen gav kapitalismen en mening

Timbro, 243 s.

Visa mer

Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida.