REPORTAGE. I världens vackraste land går om två veckor världens rikaste människor till val.
I ett sådant Lyckans rike finns väl inte mycket i politiken att tjabba om och som tillrest reporter hade jag världsvant inlett min koll på läget med en uttråkad gäspning.
Men genast erinrade jag mig den uppläxning en svensk diplomat, den kunnige och joviale Leif Backlund gett mig i dåvarande Västtyskland hösten 1980. Val till Förbundsdagen. Den intelligente och intellektuelle socialdemokraten Helmut Schmidt hade i kalla krigets skugga skött landet väl. Ekonomin spann som en sexcylindrig Mersa. Mot honom stod Kristdemokraternas också intelligente men misskände slugger, bayraren Franz Josef Strauss, ett högerspöke.
Utgången given. Gäsp.
”Nu ska jag lära dig, Staffan”, sa veteranen Backlund i Bonn, ”val är ALLTID spännande. De är inte bara procenttal och mandat. Det är tävling. En valrörelse röjer så mycket om politikernas karaktärer och väljarnas, folkets attityder och nationens underströmmar.”
Stortinget i Oslo.
Foto: AMANDA PEDERSEN GISKE / TT NYHETSBYRÅN
Därmed är också norrmännens val till sitt stortinget (riksdagen med 169 ledamöter) med nio partier på startlinjen måndagen den 8 september spännande.
Geografiskt är landet i det fjällhöga nord, med fjordar som från Atlanten i väst hundrafalt nästan klyver landet fram till svenska gränsen i öst, en omöjlighet. Varför bor människor här överhuvudtaget? Deras odlingar på mossiga bergssluttningar har en lutning om trettio grader som bäst. Betande kossor lever under risken att snubbla och rulla två kilometer ner i en dalbotten.
Och klimatet nu denna sommarmånad: regn, blåst och fjorton plusgrader som varmast och klimatkommissarierna har svårt att upprätthålla paniken.
Tack vare Hurtigruten och milslånga vägtunnlar hålls landet ändå samman.
Landskapet är skönare än Kashmirs och Patagoniens sammantagna. Tack vare sina arkitekter, som inte bara använder linjal utan också hjärnan och estetik kombinerar flera städer, främst Bergen och Trondheim, traditionell sjöfarartradition med djärvt moderna byggnader.
Befolkningen är hygglig, välutbildad men lite långsam. Både i debatt och instruktioner blir den övertydlig. Vid rödljus längs vindlande vägar räcker inte det röda ljuset. Intill står texten: ”Ved rødt lys stopp her.” Det är som att läsa Karl Ove Knausgård: detaljerat, tydligt, slowmotion. Gäsp. Och gatulivet i Trondheim efter klockan 19 är inte livligare än i min barndoms Ängelholm på femtiotalet.
Övertydlighet på vägarna i Norge.
Foto: MARIANNE PIHL
Norsk modernitet i kombination med sjöfart.
Foto: MARIANNE PIHL
Men framför allt är norrmannen rik. Han är, enligt The Economist, rikast i världen.
De tre rikaste länderna är Schweiz, Singapore och Norge. Schweizaren har i rena siffror högst inkomst. Men prisnivån är så hög att singaporianen med lägre priser i praktiken blir rikare än schweizaren. Norge är dyrt men billigare än Schweiz och singaporianen, som saknar alla naturtillgångar, måste arbeta länge och hårt för sin höga inkomst medan norrmannen tack vare sina oljekällor har allt framkört, jobbar mindre än de andra – och sammantaget alltså är rikast i världen.
Samtidigt tycker norrmännen att de styrs väl. I Arendal på landets sydkust, där den norska tyckareliten på Almedalsvis samlas, presenterades för några dagar sedan en förtroendeundersökning. 65 procent av befolkningen har förtroende för regeringen och dess institutioner.
Jämför med Sverige, där bara 36 procent har förtroende för regeringen medan 39 inte har det. Opinionsmätaren Novus gav i maj också svaret, att en klar majoritet, 60 procent, anser att utvecklingen i Sverige mest går åt fel håll och bara 26 procent att den går åt rätt.
Fiskelägena ligger tätt längs fjordarnas stränder.
Foto: MARIANNE PIHL
Bland nästan alla länder inom EU (i vilket Norge inte är medlem) är förtroendet för respektive länders regeringar uselt. Slovenien med bara 17 procent är sämst följt av Frankrike med 18 och Cypern 21. Bäst är Luxemburg med 76 procent, följt av Danmark med 58 och Polen 51.
Det harmoniska Norge präglas också av en stark civil sektor och ett rikt föreningsliv. Klimatmedvetna kör de elbil – Tesla är landets folkbil. Under en tågresa från nord till syd noterade jag, att alla kvinnor och många män, stickar – som förbereder de sig för en kristid.
Sannolikt är det traditionella kulturlivet i Norge livligare än det är i Sverige: målaren Munch är större än målaren Zorn, dramatikern Ibsen större än Strindberg, kompositören Grieg större än Hugo Alfvén.
Engagemanget i frivillighet motverkar utanförskap och den Trump-inspirerade politiska polarisering som präglar Sverige.
Så, frågar ni med rätta, vad finns i Norge att bjäbba om under valkampanjen?
Mycket.
Erna Solberg.
Foto: FREDRIK HAGEN / NTB SCANPIX TT NYHETSBYRÅN
”Vi må være som dere andre”, sa en gammal vän, en norsk kollega till mig. ”Utan skandaler och misstänkliggöranden är det ju inte val på riktigt.”
I bokhandeln i Bergen såg jag en missnöjesbok författad av en Mímir Kristjánsson som fick mig att kolla den exakta betydelsen av det norska ordet greit. Det betyder okej, bra. Stortingsmannen på yttersta vänsterkanten hade gett sin bok en kvick titel: ”Gjør Norge greit igjen.”
Normalt gäller i valrörelser den bassning president Bill Clintons rådgivare James Carville i en viskning i örat gav sin chef under en pågående tv-debatt: ”It’s the economy, stupid.”
Annons
Debatten om en höjd förmögenhetsskatt kan vara frågan som avgör valet. Landet styrs sedan fyra år tillbaka av en röd-grön koalition, anförd av Arbeiderpartiets ledare Jonas Gahr Støre, 64, som statsminister. För några månader sedan ansågs han uträknad. En koalition under Høyre och dess ledare Erna Solberg, också 64 år, stod redo att ta över, sannolikt med Fremskrittspartiet, Norges SD, som partner.
Men Støre, som varit utrikesminister under Jens Stoltenberg – när denne var statsminister 2005-2013 – gjorde för ett halvår sedan Stoltenberg till sin finansminister. Den 66-årige Stoltenberg hade då just återvänd från tio framgångsrika år som Natos generalsekreterare i Bryssel.
Ett genidrag. Valvindarna vände. Arbeiderpartiet med koalitionsbröder får i senaste opinionsmätningen 93 mandat och de borgerliga bara 76.
Stoltenberg vill höja den mycket låga förmögenhetsskatten för Norges rikaste, 1,1 procent på nettoförmögenheter över 1,7 miljoner norska kronor. Därmed ska han slippa höja skatter för ”vanligt folk”. Många har valt att i protest lämna Norge. Skatteflyktingarna kan komma att straffas med en så kallad exitskatt. Förslaget innebär att personer som flyttar utomlands åläggs att betala 37,8 procent i skatt på orealiserade tillgångar över 430 000 kronor.
Jens Stoltenberg.
Foto: UKRAINIAN PRESIDENT PRESS OFFICE / SHUTTERSTOCK EDITORIAL/IBL
Stoltenberg har också haft en huvudroll i debatten om hur Norge genom sin statliga oljefond (världens största) tjänat miljontals kronor på placeringar i Israel. ”Vi är fast beslutna att dra oss ur företag som bryter mot internationell rätt”, har Stoltenberg nu deklarerat.
Muntrare – fast smaklös – är den hetaste frågan i veckotidningarnas täckning av valet: oppositionsledarens Solbergs bastanta kroppshydda. Hennes tjocksmockfigur har övergått från skämt till mobbning.
Veckotidningarna försvarar sig: hälsa är den största frågan i ett land, där människor i snitt, precis som människor i övriga Europa, lever tills de är 83 år gamla. Vid ”Norges Almedalen” hölls 387 arrangemang. 154 gällde hälsa; seminarier om klimat och Trump, föredrag om säkerhetspolitik och ungdomens stigande konsumtion av snus och hasch, debatter om invandring och stigande priser på mat hamnade alla på efterkälken.
Nåja. Matpriserna är en snackis. Sylvi Listhaug som leder det högerpopulistiska Fremskrittpartiet trodde att hon fick fram sitt budskap tydligt, när hon tog med sig en skara journalister över till gränshandelns Sverige och i en Ica Maxi plockade upp den norskaste av matprodukter, en ost av märket Jarlsberg.
Ett kilo Jarlsberg kostar i Norge 188 norska kronor. På svenska sidan gränsen säljs den för motsvarande 118 norska kronor.
Point made. Fast inte riktigt. Paketet Jarlsberg var märkt ”made in Ireland”.
Även irländska kossor ger mjölk och en norsk partiledare fick en snabbkurs i globaliseringens innebörd.
Expressens reporter Staffan Heimerson på plats i Norge.
Foto: MARIANNE PIHL
Staffan Heimerson började som journalist i mitten av 1950-talet, och har under sitt sju decennier långa arbetsliv bland annat varit utrikeskorrespondent, kolumnist och programledare. Han har skrivit ett flertal böcker och för sin rapportering från krigen i det forna Jugoslavien belönades han med Stora journalistpriset. Sedan i somras är Heimerson medarbetare på Expressens kultursida.