Maduro var inte Venezuelas legitime ledare utan en kriminell tyrann som förstörde sitt land. För Venezuelas folk är det självfallet en befrielse att en socialistisk diktator som stulit val nu har fallit. Att attacken för att ta Maduro till fånga strider mot folkrätten spelar nu mindre roll för alla dem som tvingats fly landet eller levt i skräck och förföljelse. För världen i övrigt spelar det stor roll.

Det förstärks av att Trump-administrationen inte ens försöker hävda att man agerade för att värna det venezuelanska folkets fri- och rättigheter.

Det är inte ett befrielsekrig som USA har inlett. I stället har man påbörjat en krigföring för att ta kontroll över andra staters territorium. Trump och hans utrikesminister Rubio försöker inte hävda någon annan rättslig grund än den starkes rätt. Syftet är att ta över oljetillgångarna genom att ta kontroll över landet, inte att överlämna makten till landets legitima ledare. Tvärtom vill man arbeta vidare med diktaturens vicepresident. Det är inte så man befriar länder.

Det finns heller inget i den nya amerikanska säkerhetsstrategin som säger att man ska verka för demokrati i världen, vilket vore ett bidrag till internationell fred och säkerhet. Tvärtom uttrycker man att diktaturer ska respekteras, medan demokratier – som Europas – ska undermineras.

Det har funnits tydliga tecken på detta. Förolämpningarna mot Ukrainas folkvalde president Zelenskyj bör ses i ljuset av den röda mattan för Putin i Alaska, liksom av hur förhandlingarna har förts för att tvinga på Ukraina en kapitulation enligt rysk agenda men med amerikansk rätt till naturtillgångar.

Det var inte Venezuelas frihet utan dess olja som motiverade den militära attacken. Det gör attacken till en unik legitimering av stormakters anspråk på andra staters territorium. Både Rysslands Putin och Kinas Xi har fördömt attacken, men välkomnar den sannolikt som ett carte blanche för egna erövringar. USA har nu klargjort att man inte anser att det finns någon folkrätt att respektera. Det öppnar för nya anspråk och nya krig – och gör världen betydligt mer osäker.

Allvaret i den amerikanska aktionen förstärks av att den motiveras med en regional syn på världen som hör 1800-talet till, men som saknar relevans i dag. Taiwans frihet är av stor vikt för världsekonomin. Konfliktlinjerna kring Arktis strålar ner över både den europeiska och amerikanska kontinenten. Rysslands krig i Ukraina förenar Nordkorea, Iran och Kina. En digitaliserad värld och en global ekonomi skiljs inte åt av hav eller avstånd, utan förenas av handel, teknologi och kunskap.

En återgång till ett ”hemisfär-tänkande” innebär att USA ger andra fritt fram, så länge Trump själv ges fritt fram i de delar av världen han betraktar som sina. Det ger skrämmande perspektiv för Panama, Kanada och Danmark – och därmed för Norden – men också för ett Europa vars säkerhet hör samman med Ukrainas.

Så vad gör vi? Det är både enkelt och svårt.

För det första måste kravet ställas på att en demokratisk regim installeras i Venezuela. Europa har, med Spanien i spetsen, en viktig roll i detta. Ingen annan än Venezuelas folk ska styra Venezuela.

För det andra måste Europa klargöra att vi inte accepterar den starkes rätt över andra. Europa måste tillsammans med sina allierade agera för demokrati och en internationell rättsordning.

För det tredje måste Europa stärka sig på alla fronter: ekonomiskt, inom forskning, digitalisering och handel, liksom i stödet till Ukraina och i den egna militära förmågan. Vi måste utveckla globala partnerskap med världens fria demokratier. De nordiska länderna måste gå i täten för europeiskt stöd till Danmark på Grönland.

Annars samtycker vi tyst till en utveckling där Trumps röda matta för Putin blir symbolen för en värld där makt står över rätt. Det blir ingen fredlig värld.

Gunnar Hökmark
Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker