Det betyder allt att ekorörelsen lever i artdödens tidevarvshare-arrowDela
unsaveSpara
expand-left
helskärm
TV-bagaren Sébastien Boudet öppnar ekobutiken Livs. Foto: Claudio Bresciani/TT / TT Nyhetsbyrån
På väg ut med min matkasse från ekobutiken Livs får jag en klapp på axeln av Sébastien Boudet. Han är bagaren som är känd från TV4:s Nyhetsmorgon, men som på senare år har blivit mataktivist. Nu driver han, tillsammans med en hel liten rörelse, på för att utmana matjättarna för en mer hållbar matkonsumtion. Livs kanske ser ut lite som en ”start up” men är en kooperativ butik, om man betalar medlemsavgift får man rabatt. Den är granne med den gigantiska Ica Kvantum på Södermalm och det är ett klart ställningstagande att den ligger där. Butiken har smygöppnat före jul, den riktiga starten ska vara 22 januari.
”Livs kommer inte bli något, det är bara som GAD…” sa min skeptiska kompis för några veckor sedan. Jag tror hon menade att det bara är ännu ett av de där orealistiska projekten med karismatiska ledare som rinner ut i sanden. Farhågan är inte orimlig, eftersom Sébastien Boudet faktiskt har ännu fler följare på Instagram än Magda Gad. Men just därför betyder den där klappen så mycket. Eller strunta i klappen, det viktiga är att jag kan handla i butiken. Det botar nästan, i alla fall tillfälligt, min förlamande politiska depression inför artdöden och klimatkrisen, där matsystemet och kemiindustrin är en starkt bidragande faktor.
Det kanske är orimligt att känna så starkt kring en butik, men så är jag också ett barn av den ekologiska rörelsen. Bokstavligen, mina föräldrar var mjölkbönder som var ekologiska innan Arla ens införde ekomjölken. De sålde den som vanlig mjölk till mejeriet, till samma låga pris som alla andra, men ville inte använda gifter på grödorna som de matade korna med. Det kändes bara inte bra, säger de när jag frågar. Det är logiskt att undvika gift i mat. Ändå är debatten kring mat så infekterad, förvirrande och matad med desinformation att många helt enkelt ger upp.
pullquoteOm ni tycker det är brist på bra svenskt kött i affärerna så kan ni fundera över de frihandelsavtal som Sverige haft med och genom EU i trettio år.
Nyligen avslöjades det att den ”forskning” kring Monsantos Roundup, (världens mest använda växtbesprutningsmedel) som man refererat till i tjugofem år, hade skapats av kemijätten själv. Forskarna har sannolikt fått betalt för att skriva under med sina namn. Materialet har legat till grund för många politiska beslut kring att tillåta denna typ av bekämpningsmedel. I dag vet vi att det troligen är cancerframkallande och att det dödar insekter, bin och bakterier som är livsviktiga för kretsloppet.
Vi vet det, ändå är det tillåtet i lantbruk i Sverige. Samtidigt väljer allt fler bort ekologiskt när de handlar mat, på grund av höga priser. I september rapporterades det om att 70 procent gör det. Prisskillnaderna är stora, särskilt på Coop och Ica. Men varför är det så? När Matkollens Ulf Mazur är med i Nyhetsmorgon uppmärksammar han prisskillnaderna mellan konventionell mat och den ekologiska. Han beklagar att de hållbara produkter som det krävs mer av för att vi ska klara den gröna omställningen är så otillgängliga. Frågan blir tydlig: Saltar de stora matkedjorna priset för den ekologiska maten?
Det handlar inte om att ekobönderna får så mycket betalt för sina produkter. Sedan 2019 minskar marken som odlas ekologiskt varje år i Sverige, när ekobönderna ger upp eller åldras. Det finns en direkt korrelation. Samtidigt larmas det om att världens insekter håller på att dö ut. ”Om vi inte förändrar vårt sätt att producera mat kommer insekterna att gå mot utrotning om ett par årtionden”, skriver forskarna i en rapport som är publicerad i tidskriften Biological Conservation.
Ekorörelsen handlar inte bara om att undvika gift eller konstgödsel. De som kallade sig ekologiska när vågen startade på 1980-talet kallar sig nu lika gärna för regenerativt jordbruk. Detta innebär ett större fokus på hela odlingscykeln, på förbättrad jordkvalitet och plöjningsfria metoder som är mer skonsamma. Föreningen Nordbruk, som är den svenska grenen av Via Campesina, den internationella sammanslutningen av småbönder, talar gärna om agroekologi. Det är ett motstånd mot det industriella jordbruk som sätter vinning framför liv. De formulerar sig utifrån den ”landsbygd som har ödelagts av industriell matproduktion och dess så kallade gröna och blåa revolutioner”. Stigande produktionskostnader driver oss från marken, skriver de. ”Jordbrukarnas frön stjäls och säljs tillbaka till oss för skyhöga priser”. Det de talar om är ett slags oberoende, att kunna odla maten utan beroende av de stora industriföretagens ”smarta” lösningar som låser in dem i labyrintliknande system.
I Bryssel har bönderna protesterat igen. En stor fråga är de frihandelsavtal med Sydamerika som EU vill ha. De kommer prisdumpa den europeiska matproduktionen, skapa mer klimatfientlig handel över havet och ödelägga natur på den sydamerikanska kontinenten. Det vore katastrofal politik för miljön. Om ni tycker det är brist på bra svenskt kött i affärerna så kan ni fundera över de frihandelsavtal som Sverige haft med och genom EU i trettio år. Bönderna har konkurrerats ut, lagt ner, gått vidare, dött av. Kunskapen försvinner. Köttet ska i stället importeras från andra länder? Så bra för miljön.
Ekobutiken Livs kritiserar vad de kallar för ett ”livsmedelssystem som tappat både riktning och trovärdighet”. De försöker bygga upp en direkt relation till bönder runtom i landet, som kan sälja direkt till dem. Därmed vill de hålla nere priserna. Livs är inte tänkt att vara en delikatessbutik. Och jag tycker inte att priserna ser helt orimliga ut när jag går runt i butiken. Jag köper en pumpa för ungefär samma pris som på Ica bredvid. Ekologisk mat kommer alltid vara lite dyrare, men det måste inte vara en lyxvara. I brist på en lantbrukspolitik som samarbetar med klimatpolitiken i stället för att motarbeta den är det denna typ av relationer som är så viktiga.
Det är därför den där klappen på axeln betyder så mycket. Det betyder att rörelsen inte är död. Den finns en ny generation som fortsätter. Ni kan skratta åt hipsters på Södermalm så mycket ni vill men faktum är att oron för osäker mat är stor hos många. Ingen vill ha gift i maten men ändå är den där. Utarmade landskap där matjorden försvinner är ingen medelklassfråga. Artdöden drabbar oss alla.
Mukbang & vi svarar på era frågor!
1:10:16