Konserten i Gullängets kyrka samlade en stor och förväntansfull publik som sökt sig in från den gnistrande vinterkylan för att lyssna till Kenneth Nordwalls Swingband.
Stämningen var god redan från start när kyrkans egen musiker, Lina Sundqvist, hälsade både publik och musiker välkomna och konstaterade att många trogna jazzvänner hittat till kyrkan denna afton.
Konserten inleddes med jazzballaden My Funny Valentine från 1937, skriven av Richard Rodgers och Lorenz Hart. Trumpetaren Lukas Johansson visade här prov på musikalisk känsla, med god intonation och en ren, varm trumpetton. Tolkningen var välbalanserad och satte tonen för kvällen.
Anders Berqua Bergquist presenterade kvällens program – ett viktigt inslag i sammanhanget – och gjorde det med både engagemang och på ett sätt som fångande publikens intresse. Tidigt i programmet framfördes Fall snö, med musik av Carl Bagge och text av Henrik Dorsin. Sången tolkades av Maria Bervelius, som med stor närvaro och uttrycksfullhet skapade en stämning av både lekfullhet och ett djupare uttryck. För mig blev detta ett av konsertens starkare vokala nummer.
Ett annat uppskattat inslag var den instrumentala melodin Änglar finns dom? känd från filmen med samma namn från 1961 i regi av Lars Magnus Lindgren. Här fick bandet visa sin bredd, inte minst genom Kenneth Nordwalls spel på bongotrummor, vilket gav arrangemanget en rolig, lätt och lekfull karaktär.
Efter Blue December och A Child Is Born delade Lina Sundqvist sina tankar kring texten ”Det är aldrig kört” skriven av Kristina Reftel, och om innebörden av att Gud blev människa. Hennes reflektioner gav konserten ett eftertänksamt djup och knöt fint an till trettondagens budskap.
Mot slutet ökade tempot med Misty, av Erroll Garner, som genom en improviserad övergång ledde vidare till Take the A-Train. Här nådde spelglädjen sin kulmen. Kenneth Nordwall var i toppform med flera avancerade trumsolon, väl understödd av basist Sune Wiklund som byggde rytm o puls med stor säkerhet. Pianisten Anders Bergquist och trumpetaren Lukas Johansson bidrog med både variationoch precision.
Avslutningsnumret What a Wonderful World framfördes av Maria med värme och innerlighet och möttes med stående ovationer. Som sig bör bjöds det även på ett extranummer, Route 66, där resan tog sin början i Chicago.
Jag lämnade kyrkan med känslan att ha fått ta del av en genomarbetad och välspelad konsert, där jazz, eftertanke och spelglädje fick ta lika stor plats.
Ping Löfgren