Titel: Monique flyr
Författare: Édouard Louis
Översättning: Marianne Tufvesson
”Monique flyr” är boken Édouard Louis inte hade planerat att skriva.
Men efter att hans mamma Monique lämnat den våldsamma pappan, effektivt skildrat i boken ”En kvinnas frigörelse”, gick hon rakt in i ett nytt destruktivt förhållande.
Nu måste Monique bryta sig loss igen. Och hon kommer, för första gången i sitt 55-åriga liv, att bo ensam utan en drickande man som förnedrar henne.
”Skriv om min förvandling”, ber hon sin son, den hyllade arbetarklasskildraren.
Och det är just böckerna mamman tidigare uppfattat som ett gigantiskt svek, där Édouard Louis avskalat beskriver sin fattiga och våldsamma uppväxt, som nu finansierar hennes framtid.
Han stöttar och öppnar plånboken, med glädje. Han köper exotisk hämtmat, delar ut fickpengar och betalar förskottshyror. Fixerad vid frågan: Kan man rentav fastställa ett frihetens pris?
”Monique flyr” är närmast en solskenshistoria. Den koncisa stilen är välbekant. Men Édouard Louis brukar också kunna vända sin skarpa sociologiska blick mot sig själv, på ett mer riskfyllt vis. Det skapar en nerv som saknas här och jag blir osäker på om jag kan lita på berättelsen. För trots att jag också vill tro på det hoppfulla i Moniques förändring, finns i boken ett tunt stråk av medberoende som jag inte kan skaka av mig. Och jag är inte säker på att den störande känslan är medvetet framkallad av författaren. Han vill så gärna att Monique ska segra över sin egen historia.
Men är Monique verkligen fri nu? Vad säger att historien inte kommer upprepa sig igen? Livet är trots allt inte lika linjärt som litteraturen har friheten att påstå.