Publicerad 10 jan 2026 kl 14.00
Yael van der Woudens förbjudna passionsdrama har tagit världen med storm.
Martina Montelius blir djupt imponerad av ”I minnenas hus”.
Yael van der Wouden är författare.
Foto: Roosmarijn Broersen / Bazar
Öppna bild i helskärm
RECENSION. Passionen har bara två ingredienser: den är ologisk, och den är förbjuden. Det är därför vår tids svettiga krystande i dokusåpor och på kursgårdar med glidmedel och orgasmgarantier är så futilt.
Nederländska Yael van der Woudens succédebut ”I minnenas hus” vet allt om detta. Det är tidigt 1960-tal i något som påminner om ett glesare, nederländskt Gimo. Isabel bor ensam i huset där hon växte upp, nogsamt vårdande minnet av sin sedan länge döda mamma. Så noggrann är hon i sina omsorger om barndomshemmet att hon påminner om någon som sakta bär ett bräddfullt kärl vatten utan att spilla.
Och det är kanske vad hon gör. När brodern Hendriks flickvän Eva kommer för att bo hos Isabel en tid rubbas cirklarna, luften ockuperas av besatthetens eldflugor och Isabels närmast tvångsmässiga inre och yttre ordning kastas över ända.
Öppna bild i helskärm
Det är pinsamt hur jag har törstat efter den här sortens passionsskildring, utan att erkänna det för mig själv. Händer som råkar snudda vid den åtråddas kropp, men inte får upptäcka den, ord med dubbel och trippel innebörd, stämningar som rymmer ett enda stort kanske: kanske känner hon som jag, kanske drömmer hon om mig som jag om henne.
Lesbisk kärlek är naturligtvis en otänkbarhet på landsbygden 1961. En oändligt ljuvlig, oemotståndlig otänkbarhet. Men van der Wouden har mer att säga om det outtalbara. Vad handlar den om, den maniska beskyddarinstinkten och högspända bevakningen av en mor som varit död i 15 år?
Det eviga finputsandet av hemmet, den hårda kontrollen som utmanas av Evas mer frisprättande natur, rädslan för att något ska förstöras, tas ifrån Isabel, stå på fel plats. Alltsammans ett slags allegori över något mycket större. Det ofattbara sveket mot den judiska befolkningen i landets nära historia, det artiga bortseendet från massdöden, efterhandskonstruktionerna och lögnerna.
Det är ett högt spel.
Här har vi ett helt land som putsat sina porslinsfigurer och ler brett mot var och en som undrar hur det var möjligt att stå med armarna utmed sidorna när de egna medborgarna utraderades. Det är ett högt spel för en författare som hade kunnat nöja sig med individualpsykologiska bottnar och förbjuden sexualitet; att utsträcka sagan till att spänna över en nations förnekelse och neuros inför det som inte går att begripa, och som därför poleras över i en grotesk vägran att se vad som ligger i en pysande likhög rakt framför oss.
Men van der Wouden, känsligt översatt av Manni Kössler, lyckas faktiskt. Nyckeln är troheten mot Isabels vånda. Hon blir mer än en symbol för självkontrollens stålgrimma. I hennes ensamma krig mot förlust och omöjlighet hör jag en alldeles verklig röst, blottad i all sin hjälplöshet och längtan efter den skrämmande friheten.
ROMAN
YAEL VAN DER WOUDEN
I minnenas hus
Översättning Manni Kössler
Bazar, 352 s.
Visa mer
Martina Montelius är författare, teaterdirektör och medarbetare på Expressens kultursida.