Foto: Press / Kristian Krän

Snön ligger vit på Malmös gator och så ska det naturligtvis inte vara. Inte nu i januari. I Skåne får det bara snöa två gånger om året, vare sig det vill eller inte. På lillejulafton (under premissen att det hinner smälta till slask på julafton) och på min födelsedag 25 februari. Allt annat är bara svenska traditioner som inte har här nere att göra.

Ett halvår efter att Lars Trägårdh med vänner publicerade sitt tandlösa försök till en svensk kulturkanon beger sig Svenska revyn med Henrik Dorsin (Grotesco, Solsidan) i spetsen till Slagthuset i Malmö. En tre timmar lång maratonrevy för att lära skåningen vad svenskhet är. Folkparker, folkhem, saltsjöbadsanda, nationalromantik, åsiktskorridorer, gentrifiering och jante. Och blåbärspaj med rumstempererad vaniljsås. Lite som när Karl X Gustav tågade över Bält för att bränna våra byar, diktera våra lagar och hygienisera vårt sätt att prata. En mer än nationell angelägenhet.

Självklart i formen av den mest ursvenska av alla ursvenska kulturformer: revyn. I rakt nedstigande led efter August Blanche, Karl Gerhard, Povel Ramel, Svenska Ord och Galenskaparna & After Shave. I programbladets förord hävdar Andrev Walden visserligen att revyn är en importerad uppfinning, närmare bestämt från Frankrike, men till saken hör att om det överhuvudtaget skulle finnas en ursvensk kultur så är det – oavsett vad så kallade Sverigevänner påstår – just det. Att låta sig inspireras av andra kulturer och skapa något eget utifrån det. Kulturell appropriering. Som den lika ursvenska folkmusiken där polskan härstammar från Polen, schottisen från Skottland och engelskan från England. Potatisen kommer från Chile, köttbullarna från Turkiet och kaffet från Etiopien.

Likt Scalarevyn (2021) hade Svenska Reyn premiärpå Scalateatern i Stockholm 2024 med Henrik Dorsin, Vanna Rosenberg (Adastra, Tomas Hirdman, Kvarteret Skatan) och Johan Ulveson (Lorry, White Pepper, Povel Ramel) i enad front. I februari går den uppsättningen upp på vita duken men här i Malmö, precis som på höstens uppsättning på Lorensbergsteatern i Göteborg, är Ulveson ersatt av Johan Glans (Kvarteret Skatan, Nisse Hults historiska nedslag, Halvvägs till himlen) i all sin glansiga glans. En organisk trio som kompletterar varandra väl medan vokalgruppen Svenska Sånggruppen AB bestående av Jessica Heribertsson, Emmalisa Hallander (Sand & Hallander), Annika Granlund Jonsson (Lars Winnerbäck, Mikael Wiehe, Tomas Ledin), Dennis Quintero (Boppers, TT Grace) och Andreas Alfredsson Grube (Grotesco, Carola, Lasse Lindh) bryter av i praktfulla körstämmor och halsbrytande dansnummer (de två sistnämnda ibland med varsin gitarr).

Foto: Rick Titrö

Bakom allt detta står den ofattbara orkestern Jävla Livgardes Paradorkester i en mångskiftande blåbärskompott av kupletter, studentkörer, folkdansgille, nationalhymner, swing, dansband, folkparksschlagers och Hagmans Konditori-rock’n’roll. Kapellmästaren, kompositören och trumslagaren Per Ekdahl illsammans med violinisten Malin-My Wall, pianisten och dragspelaren Vladan Wirant, el- och kontrabasisten Martin Höper trumpetaren, trombonisten, hornisten och diversebleckblåsaren Lisa Bodelius samt saxofonisten, klarinettisten, flöjtisten och diverseträblåsaren Per “Texas” Johansson.

Högt blandas med lågt. Fniss, småskratt, flabb och flabb med applåd. Svenska värderingar, traditioner, historia och kultur omfamnas, nagelfars och förlöjligas. Regentlängder, dalahästar, furu, byråkrati, vikingar och frejdade stammar. Lustiga kostymer, löjliga dialekter och egendomliga namn som Jante Johansson, Birgitta Limhamn-Dragør och Gull-Fia Folkdräktsson. Finurliga ordvändningar, skarpsynta samhällskommentarer och nästan porträttlika karikatyrer av First Aid Kit, Jimmie Åkesson, Ulf Kristersson och Gunnar Strömmer. Henrik rusar runt på scen i permobil, Johan dränks i bajs och Vanna arrangerar litterära soaréer för barn mellan tre och nio år. Bland otaliga referenser når det högkulturella sin spets i en grundlig genomgång av svensk konstkanon: August Malmströms Grindslanten, Gustaf Cederströms Karl XII:s likfärd, Richard Berghs Nordisk sommarkväll, John Bauers Bland tomtar och troll och inte minst Carl Larssons Midvinterblot med Henrik Dorsin som konungaoffer i adamskostym.

Men det är den politiskhistoriska minimusikalen Sagan om folkhemmet som lämnar starkast avtryck. I en syrligt samhällskritisk ådra värdig Claes Eriksson och Tage Danielsson berättas historien om Ådalen 1931, socialnationalistisk samförståndsanda, Per-Albin Hansson, socialstyrelsens rekommendationer, miljonprojekt, dansbanor, folkparker och lyckohjul. Ackompanjerat av dov Soulsaga-doftande folkmystik, socialrealistiska förortsvalser, dalafioler, Siw Malmkvist-schlagers och det krämiga dansbandet Per Albinz. Från folkhemsdrömmar till visionslöshet där humorn vågar göra ont i magen.

Det här är alltså Sverige. Åtminstone bilden av det. Filtrerat genom klassisk revytradition. Studentspex, lyxrevy, buskis och satir. Fniss, småskratt, flabb och flabb med applåd. Henrik går från smakfull Ernst Rolf-charmör till underfundiga Karl Gerhard-kupletter och Anders Eriksson-doftande bergatroll. Johan personifierar jantelagen, hälsar till släktingarna i Bromölla och önskar sig en podd. Vanna varvar Lena Nymansk fräckhet med en värdighet à la Lissi Alandh, Birgitta Andersson och Monica Zetterlunds.

Sverige helt enkelt – som det har varit, som det blivit och som det kanske aldrig någonsin kommer att bli. På en och samma gång. I revyformat. En blåbärspaj med rumstempererad vaniljsås. Varför jobbade inte Karl X Gustav såhär?