”Blev chockad över hur många som missköter systemet”

share-arrowDela

unsaveSpara

expand-left

helskärmTuva Branberg har arbetat fem år i hemtjänsten – det är ovanligt länge. Här är hon hemma hos Sonie Abrahamsson, 92. Foto: Andreas Bardell

Man hinner inte gå på toa och knappt äta lunch.

Någon måste ju tycka att minutjakten i hemtjänsten är bra.

Annars skulle väl systemet inte finnas?

”Man kan ju alltid ta jobb inom hemtjänsten”.

Det är en där fras som man hör lite då och då. Den som riskerar uppsägning eller känner sig olycklig på sitt nuvarande jobb kan finna tröst i att hemtjänsten finns. Där kan man ju alltid få jobb.

Det är sant, hemtjänsten skriker efter personal. Det är ett av Sveriges vanligaste yrken, cirka 130 000 har sin försörjning i hemtjänsten/äldrevården. Av dem är 90 procent kvinnor.

Få orkar dock stanna i jobbet särskilt länge, det har blivit ett typiskt genomgångsyrke. De som minns sina sommarjobb på 1990-talet skulle bli förvånade om de kom tillbaka och såg hur det funkar i dag.

De flesta av de cirka 165 000 äldre som behöver hemtjänst är dock tillfreds och tacksamma, nåt som aldrig framkommer i medierapporteringen, men många är också missnöjda. Antingen för att man faktiskt har skäl att vara det, eller för att man förväntar sig mer. Men många är också oroliga över att personalen som kommer aldrig är densamma och att många är så stressade.

expand-left

helskärmArbetet i hemtjänsten är tungt – både fysiskt och psykiskt. Många gamla är också olyckliga. Foto: Andreas Bardell

Jobbet är ensamt och ansvarsfullt, underfinansierat och underbemannat. Det är fysiskt tungt och psykiskt påfrestande att ta hand om gamla, sjuka och ensamma människor. Många är dementa, argsinta och våldsamma. Olyckliga.

Det är svårt att avancera inom yrket, det är svårt bara att påverka arbetstiderna.

Och det är ett yrke som andra ser ner på.

Lägg till detta att en genomsnittslön ligger runt 28 000–30 000 kronor för en heltid om man är utbildad undersköterska. En nybörjare utan utbildning har en ingångslön på runt 22 000–24 000 kronor.

Men särskilt stressade är de som arbetar med tidsrapportering och minutstyrning: det är byråkratiskt bestämt att Evas dusch får ta elva minuter och Hasses lunch en kvart. Drar man av olika skäl över tiden, betalar inte kommunen utföraren. Inte heller om Evas dusch en dag skulle gå snabbare än beräknat.

Man betalar inte heller för tiden som går åt till att ta sig mellan Eva och Hasse.

Det här är med andra ord ett system som dels har mycket små marginaler för de äldres behov och önskemål, dels stressar personalen.

Enligt en undersökning från Kommunal uppger blott 22 procent av dem som arbetar med minutstyrningen att de hinner göra det de ska. Motsvarande siffra i andra styrningsmodeller är 43 procent. (Det är inte en särskilt imponerande siffra det heller.)

30 procent anser att de kan ge bra kvalitet. I andra system är siffran dubbelt så hög.

57 procent säger att de inte hinner gå på toa eller ta en kopp kaffe. 35 procent har svårt att få tid för lunch, det är dubbelt så hög andel som i andra modeller.

Hälften säger att de är psykiskt trötta och 60 procent uppger att de är fysiskt slut. Även det är dubbelt så många som i andra styrningsmodeller. 40 procent säger att de inte vill vara kvar i jobbet inom tre år.

Minutjakten är New public management på speed – tidsrapporteringssystemet bygger på att allt ska kunna mätas och vägas –men systemets praktik är att personalen känner sig misstrodd.

expand-left

helskärmTorun Boucher, vänsterpartist och äldreborgarråd i Stockholms stad. Foto: Mauris Otterloo

Alla kommuner har inte det här systemet, men Stockholms stad har det. Och den gäller för alla utförare, oavsett om man är ett kommunalt eller privat bolag.

Nån måste tycka att det här systemet är bra, annars skulle det ju inte finnas. Jag ringer upp den politiker som har frågan på sitt bord, äldreborgarrådet i Stockholms stad, vänsterpartisten Torun Boucher.

För Boucher är frågan enkel: det är privatiseringen som har drivit fram tidsregistreringssystemet. I början fick man betalt per insats, vilket gjorde att privata utförare lade in ohederligt många insatser:

– Ett exempel är en dam som fick 20 minuter städning, men hade rätt till en timme. Med minutregistreringen får man det man är lovad.

Fick Torun Boucher bestämma skulle all hemtjänst vara kommunal, för då finns det ingen som kan utnyttja systemet.

– När jag satte mig in i de här frågorna blev jag chockad över hur många som missköter systemet.

Det betyder att de oärliga företagen, får sätta standarden för alla?

– Det finns inget system som kan kontrollera dem bättre.

Men om man lägger den ideologiska frågan om ägandet åt sidan? Cirka 70 procent av Stockholms hemtjänst är i privat regi, det är inget som Vänsterpartiet kan göra nåt åt. Oavsett vad man tycker om det, så är minutjakten stressande för de anställda, är inte det nåt som just V borde lyssna särskilt på?

– Hela mitt fokus den här mandatperioden är att höja personalens arbetsvillkor. Vi har kravet att man måste vara utbildad och att 90 procent av personalen måste vara fast anställd.

Men de utbildade och fast anställda är väl lika stressade av minutjakten som de outbildade timmisarna?

Det håller Torun Bocher med om, men hon säger att ”den stora utmaningen” är biståndshandläggarna.

Men de är väl bundna till budget?

– I viss mån, men det är olika i olika stadsdelar. Och schemaläggningen är svår, det kan vara ett ohemult jobbigt system som havererat i nån upphandling.

Torun Bocher understryker att det finns privata hemtjänstföretag som är bra, men att de dåliga måste bort.

expand-left

helskärmHemtjänsten betyder att man kommit till livets slutstadium, vi vill inte placera oss själva där. Foto: Andreas Bardell

Vi kommer inte längre.

I den ena vågskålen ligger avarterna med privatiseringen. I den andra ligger de anställdas arbetsvillkor.

Jag vet inte mycket om det här jobbet, jag har bara följt med i några dar, och jag har försökt sätta mig in i en regelverk och en politisk verklighet som ser olika ut beroende på om man har röda eller blå glasögon.

Men jag kan undra varför ingen bryr sig?

Lägger man ihop alla som är beroende av hemtjänsten och alla som arbetar där, berörs 300 000 svenskar. Till detta kommer alla anhöriga till de behövande. Och alla familjemedlemmar som lever med nån som sliter i ett av Sveriges svåraste och mest utskällda yrken.

Hemtjänsten och äldreomsorgen räknas som ”framtidsjobb”, fram till 2033 behövs det anställas ytterligare 65 000.

Vi blir allt äldre och vi vårdar inte längre folk på sjukhus.

Det är väl där skon klämmer. Hemtjänsten betyder att man kommit till livets slutstadium, vi vill inte placera oss själva där. Så vi bryr oss inte så länge vi inte behöver.

Och sen är det alldeles för sent.