Det var under valrörelsen våren 2016 som Donald Trump på allvar började sin svartmålningskampanj mot Nato. Han kallade försvarsalliansen ”obsolet” på grund av dess påstådda oförmåga att hantera moderna hot som terrorism. Han kritiserade medlemsländerna för att inte betala sin rättmätiga del och för att åka snålskjuts på USA. Trump sa till och med att han inte skulle ha några problem med att Nato lades ned. 

Bara tre år senare hade samma högljudde Trump – nu som USA:s president – lyckats få självaste Emmanuel Macron att prata om Nato som ”på väg att bli hjärndött”. I en intervju med The Economist varnade den franske presidenten för att Europa inte längre kunde lita på att Trumps USA skulle försvara sina allierade – själva kärnan i Nato. 

Han uppmanade europeiska ledare att börja tänka strategiskt och ta ansvar för sitt eget öde, inte minst militärt. Det var framsynt, med facit i hand.

Nato repade som bekant mod, i alla fall tillfälligt. Med Joe Biden i Vita huset och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina fick försvarsalliansen både ny livskraft och mening, samt två nya högst kapabla medlemmar i Sverige och Finland. Men med USA:s attack mot Venezuela i början av året och Donald Trumps efterföljande högst konkreta hot mot Grönland är frågan om inte Nato just nu upplever sin värsta kris.  

För vad händer om USA:s president fortsätter att gå från ord till handling? Om USA faktiskt lägger beslag på Grönland med hjälp av militära medel eller andra metoder, trots högljudda grönländska, danska och europeiska protester? 

Med USA:s attack mot Venezuela och Trumps efterföljande högst konkreta hot mot Grönland är frågan om inte Nato just nu upplever sin värsta kris.

Enligt den danska statsministern Mette Frederiksen vore det slutet för Nato. Ett flertal bedömare instämmer i den slutsatsen. Och även Donald Trump själv tycks se det på det viset. I en intervju med New York Times bekräftar presidenten att ”det kan handla om ett val” mellan att bevara Nato och att lägga beslag på Grönland. 

Men han står alltjämt på sig om hur viktigt det vore för USA att ”äga” den dansk-kontrollerade ön snarare än att återstarta amerikanska baser där. 

Är man pragmatiskt lagd kan man peka på att Nato har varit med om en territoriell konflikt mellan två medlemsländer, och överlevt. Konflikten mellan Grekland och Turkiet om Cypern urartade på allvar 1974 med ett grekiskt kuppförsök och en turkisk invasion. Grekland lämnade Natos militära del i protest mot detta, men återinträdde i början av 80-talet utan att konflikten lösts. 

Skulle USA plocka åt sig delar av en annan Nato-medlems territorium mot landets vilja skulle allt som stavas ”kollektiv säkerhet” raseras.

Men Grekland eller Turkiet går inte att jämföra med USA, varken då eller nu. Det handlar om försvarsalliansens överlägset största och mäktigaste medlemsland, vars inställning i hög grad avgör hela Natos trovärdighet. 

Skulle USA plocka åt sig delar av en annan Nato-medlems territorium mot landets vilja skulle allt som stavas ”kollektiv säkerhet” raseras. Och vad finns kvar av Nato då? Ryssarna skulle jubla. 

Det måste såklart inte gå så illa. Än finns möjligheter att rädda Nato. USA:s relativt vettiga utrikesminister Marco Rubio väntas träffa sina danska och grönländska motsvarigheter i veckan som kommer. Det pågår också febril aktivitet i europeiska huvudstäder för att hitta sätt att få USA på andra tankar om Grönland, inklusive planer på att öka den militära närvaron i Arktis.

Men, parallellt behövs en europeisk plan B. Oavsett vad som händer med Grönland i närtid är det uppenbart att USA inte går att lita på som förr. Den amerikanska administrationen delar inte längre samma värderingar eller världsbild som vi, vilket framgår tydligt i landets färska nationella säkerhetsstrategi. 

Där framgår också att USA kommer att prioritera den västra hemisfären och dess närområden. Där ingår Venezuela, övriga Latinamerika och även Grönland, men knappast Baltikum, Ukraina eller Sverige. Nato och Europas säkerhet är helt enkelt inte längre ett viktigt nationellt säkerhetsintresse för USA. Det är dags att inse det. 

Oavsett vad som händer med Grönland i närtid är det uppenbart att USA inte går att lita på som förr.

Självklart är det möjligt att mycket kan ändras vid ett maktskifte i Washington DC. Men det vore vanskligt för Europa att bygga hela sin säkerhetsstruktur på en sådan förhoppning.

Den europeiska säkerhetsstrukturen måste snarare bygga på den krassa verkligheten, på europeiska förmågor och beslutsamhet. Faller Nato i sin nuvarande form får det inte finnas tillstymmelse till tvekan om att Europa kommer att ta ansvar för sitt eget försvar, sitt öde. Allt annat vore förödande i det allvarliga säkerhetsläge som vi befinner oss i. 

Något nytt måste snabbt byggas upp i Natos ställe, kanske ett europeiskt Nato som i högre grad än tidigare samarbetar med EU. 

I europeiska huvudstäder finns säkerligen både faktiska och mentala förberedelser för detta skräckscenario. Skulle USA göra slut på Nato skulle det ju inte komma som en blixt från klar himmel, med tanke på Trumps tio år långa Nato-bashing och återkommande hot om att lämna organisationen. I december kom dessutom rapporter om att USA tänker ställa krav på att Europa ska ta över huvudansvaret för Natos konventionella försvarskapacitet redan från 2027. 

Men att lyckas med ett europeiskt Nato är tveklöst en enorm utmaning. Det kräver militär styrka på en helt annan nivå än i dag. Den pågående upprustningen måste snabbas på och koordineras bättre för ökad effektivitet. 

Ekonomisk, politisk och militär styrka är också den enda realistiska europeiska grunden för ett framtida samarbete med USA, med eller utan Nato.

Dessutom behöver Frankrikes och Storbritanniens kärnvapenparaplyer bredas ut över hela Europa, vilket är en fråga som redan diskuterats, i alla fall när det gäller det franska. 

Men Europa behöver också ett nytt bredare tankesätt. I likhet med hur Emmanuel Macron resonerade i Economist-intervjun 2019 måste Europa börja se sig själv som en geopolitisk maktfaktor i världen, och agera därefter. Då krävs också politisk och ekonomisk styrka. Då går det inte att fortsätta som nu, med en överreglerad ekonomi och ett politiskt system där klassens bråkstakar tillåts bestämma tempot. 

Ekonomisk, politisk och militär styrka är också den enda realistiska europeiska grunden för ett framtida samarbete med USA, med eller utan Nato.